Email Facebook Twitter LinkedIn
×ECR Party
The Conservative
ECR Party
TheConservative.onlineTwitterFacebookInstagramYouTubeEmailECR Party’s multilingual hub for Centre-Right ideas and commentary
SwedishSwedishEnglishBulgarianCroatianCzechItalianPolishRomanianSpanish
The Conservative
Nyheter & Kommentarer   |    TV   |    Print   |    Kolumnister

James Baker III

Han som kunde tämja primadonnorna i politiken fyller 91 år

Biografi om James Baker III, författad av New York Times Peter Baker och CNN:s Susan Glasser.

När jag läser en nyligen utkommen biografi om James Baker III – en av de mest inflytelserika politikerna i USA i modern tid – blir det tydligt hur viktigt det är med ett ledarskap som sållar bort politikens många viktigpettrar och primadonnor....

James Baker III var Vita husets stabschef under Ronald Reagans första mandatperiod och hans finansminister under den andra mandatperioden. Sedan var han George Bush den äldres utrikesminister.

Det är ingen slump att titeln är: ”Mannen som styrde Washington”.

Ingen annan har innehaft tre av de allra tyngsta posterna i amerikanska huvudstaden. Och när det gjordes en dokumentär med Vita husets alla levande stabschefer svarade alla att den som varit bäst på denna svåra post var Baker.

Från förmögen familj som avskydde politik

Han föddes i Texas 28 april 1930 och fyller alltså 91 år på onsdag.

Familjen var med och byggde Houston till den storstad den nu är. James Bakers far, farfar och farfars far var alla betydelsefulla män som för mina tankar till Wallenberg-familjen. De var dock jurister i botten, men affärsjurister som också var entreprenörer först i järnvägsbolag och sedan i oljebranschen.

Och av sin stränge farfar fick han det bestämda rådet: ”ge dig aldrig in i politiken!”

Det gjorde han inte heller, utan fortsatte i familjetraditionen genom att bli en framgångsrik advokat. Dock inte i faderns advokatfirma, som infört förbud mot nepotism.

Han gifte sig och fick fyra söner. Livet lekte. Men så fick frun cancer och dog 1970. När han sörjde sin fru blev han övertalad av sin bäste vän sedan studietiden, George Bush den äldre, att hjälpa honom med hans senatorskampanj. ”Men jag är Texas-demokrat”, invände Baker. ”Spelar ingen roll, jag vill att du får nåt annat att tänka på”, sa Bush.

In i politiken vid 40 års ålder

Så först vid 40 år fyllda började James Baker med partipolitik. Bush vann inte valet, men han fick uppdrag av de president Nixon och sedan av Gerald Ford. Och Bush lyckades få Baker utsedd som statssekreterare i handelsdepartementet. Redan i den rollen lyckades han göra sig så omtalad att president Ford utsåg honom till sin kampanjgeneral i valet 1976.

Fyra år senare lyckades han med konststycket att bli kampanjgeneral, först åt George Bush i primärvalet, och sedan för Ronald Reagan i valet 1980.

Reagan var så imponerad av Baker att han utsåg honom till sin stabschef i Vita huset. Det retade upp många hardcore-konservativa, som betraktade Baker som demokrat och mittenpolitiker.

Slagord som ”Låt Reagan vara Reagan!” var riktade mot Baker. Men Ronald Reagan – och lika viktigt – hans fru Nancy, sa till honom att de ser honom som en ”through Reaganite” (sann Reagan-supporter).

Pragmatism kan vara kontroversiellt

Skälet till att James Baker utsattes för hård kritik från Reagans starkaste supportrar var att de inte tyckte att administrationen tillräckligt snabbt vred om den amerikanska vänsterpolitiken till konservativ politik.

Skulden för detta fick Baker som ansågs hindra Ronald Reagan från att genomföra sin egen agenda. Det gick så långt att Reagan själv fick ringa upp hårdföra supportrar och be dem lägga av med krypskyttet mot Baker.

Det räcker ju inte att vinna ett val, inte ens ett presidentval i USA, för att få igenom sin politik. Demokratins kvarnar mal långsamt. Och Reagan hade att jobba mot ett representanthus där motståndarpartiet Demokraterna hade majoritet.

Baker såg till att Vita huset samarbetade med motståndarpartiet för att få igenom delar av Reagans politik. Baker var en utpräglad pragmatiker, som hellre fick igenom 80 procent av vad han ville ha, än att tjura och inte komma till en uppgörelse överhuvudtaget. Och i detta hade han Ronald Reagans fulla stöd. Bakom den retoriska skickligheten, var Reagan också pragmatiker som ville få nåt gjort, snarare än bara prata.

Politikens många inkompetenta viktigpettrar

När jag läser biografin inser jag vilken viktig allians James Baker hade med presidentfrun Nancy Reagan. Hennes inflytande har varit omtalad – och hånad. Men Baker förstod att hennes främsta uppgift var att bli av med alla ”blodiglar”, alla som ville dra nytta av hennes man – sola sig i glansen – för egna intressen och inte för presidentens eller landets bästa.

Nancy såg att Baker hade samma synsätt: de ville bli av med alla primadonnor och viktigpettrar som inte gjorde nytta för Ronald Reagan och hans agenda.

Och de var många!

Jag tror detta faktiskt är kärnan i varför James Baker III blev så inflytelserik och kunde hålla sig på topp så länge. De flesta kampanjledare i presidentval får ikonstatus när de lett en eller två kampanjer. Baker ledde fem.

Baker kunde snabbt läsa av vilka personer som tillförde något, och vilka som bara struttade runt i egotripp. Det är svårare än man kan tro. Viktigpettrarna är duktiga på att göra reklam för sig själva, de säger alltid de rätta sakerna och slickar alltid uppåt. De lismar sig in i beslutande församlingar. Och döljer sin verkliga agenda: Jag! Jag! Jag!

Tyvärr saknar svensk politik den förmågan att sålla agnarna från vetet. De lismande typerna har fritt fram att ta sig in i partier, riksdag och regering. Förr gallrades de seriösa fram genom partiapparater som bestod av tiotusentals aktiva. Man testades på lägre nivå innan man fick större uppgifter. Nu är svensk politik mycket ”platt”. Kommunalråd ger lika högt arvode som riksdagsman. Några riktiga gallringar sker inte. Och störst blir problemet för växande partier som ska fylla nya positioner med nytt folk.

Politiken full av dem som inte tar personligt ansvar

Men gör det något om politiker är egotrippade? Nej, inte i sig. Pratglada och insmickrande personer kan vara underhållande och skapa god stämning. Problemet är att de är mycket bättre på att prata än att ta ansvar. Politisk makt handlar egentligen bara om det: ansvar! Då måste man stå upp mot kritiker och försvara beslut som kanske bara till 80 procent är bra. Detta är lismarna urusla på. De smiter undan så fort de kan och skuldbelägger andra.

Just detta var det som James Baker var så skicklig på att hantera. Han tog fullt ansvar i sina chefspositioner och förväntade sig att de han utsåg till olika poster i hans stab och departement gjorde detsamma.

Detta ”interna ledarskap” är oerhört underskattat i politiken, trots att politik bedrivs just genom stora administrativa organisationer där detta ledarskap är nödvändigt för att få någonting att hända.

Baker var ju också slug som en räv

Intrycket jag får av de 700 sidorna om James Baker III, författade av vänsterjournalister på New York Times och CNN, kan sammanfattas i det en äldre journalist säger i boken: ”Baker förstod politikens biljardbord, rikoschetternas dynamik. Han förutsåg hur bollarna skulle studsa mot varandra.”

Andra ord för att vara ”streetsmart”. Normalt brukar det vara personer med fattigare bakgrund som lär sig läsa människor, av ren överlevnadsinstinkt. Men Baker kom från välbärgat hem, dock med stränga föräldrar och farföräldrar. Det framgår i boken att ett av få tillfällen då Baker blir ursinnig och tar kritik personligt, är när han anklagas för att ljuga om hur man kom över kampanjpapper från motståndarsidan. Han tog sin integritet och ärlighet på största allvar. Hans familjenamn skulle inte dras i smutsen.

Min tolkning är att den som på detta sätt tar sin uppgift och sitt arbete på allvar, och inte bara planerar nästa steg i sin karriär, får en klarare blick över hur verkligheten ser ut. Det är på riktigt! Inte bara en lek med ord och kamp om nya titlar. Uppdraget innebär att utföra något i verkligheten, och hur väl man utför det har betydelse.

Har man en sådan moral – vilket idag är konservativt – då har man ett helt annat perspektiv på livet och det samhälle politiken påverkar, än om allt bara handlar om tillfredsställelse av egna personliga behov – som att framstå som god (med andras pengar).

Vi – den västerländska civilisationen – måste hitta tillbaka till denna syn på livet: att det är på allvar. I den meningen är James Baker en utmärkt förebild för politiskt arbete.