Email Facebook Twitter LinkedIn
×ECR Party
The Conservative
ECR Party
TheConservative.onlineTwitterFacebookInstagramYouTubeEmailECR Party’s multilingual hub for Centre-Right ideas and commentary
SwedishSwedishEnglishBulgarianCroatianCzechItalianMacedonianPolishRomanianSpanish
The Conservative
Nyheter & Kommentarer   |    TV   |    Print   |    Kolumnister

Familjedrama

Kommunismen i Sverige kunde ha märkligt frimodig framtoning

Boken "Stalin på Östermalm" är skriven av dramatikern och författaren Martin Jonols. Foto: Verbal förlag.

En omtumlande och dramatisk tid i Sverige och Europa skildras genom en färgstark morfar som tillhörde ledningen för det Stalin-trogna kommunistpartiet - samtidigt som han bodde i fashionabel åttarumsvåning med två hembiträden. ...

Denna familjebiografiska bok har kallats ”bisarr” och ”helt otrolig”. Vilket är sant. Jag skulle lägga till ”intressant”. Här får vi inblickar i svensk politisk historia  med formidabla kulturkrockar och hur man hanterar att morfar var benhård stalinist.

Författaren till ”Stalin på Östermalm” (Verbal, 2021) är Martin Jonols, dramatiker och regissör ur familjen Montelius som rör sig bekvämt i de stockholmska kulturetablissemangen.

Bokens titel syftar på morfar Gustav Johansson (1895-1971) som sattes i partiledningen för det svenska kommunistpartiet på order av Stalin, sedan Moskva rensat ut Zäta Höglund och Karl Kilbom som lommade tillbaka till Socialdemokratin. Johansson var chefredaktör för partitidningen Ny Dag i 25 år (1934-59) och satt i riksdagen fram till 1962.

Från fattig dräng till överklassvåning med hembiträden

Morfar börjar arbeta som 14-åring på landsbygden i Västergötland. Han läste mycket på fritiden och började skriva artiklar i vänsterradikala tidningar. Som reseledare till det revolutionsromantiska Sovjetunionen på 1920-talet träffade han Eva Palmaer ur en överklassfamilj på Östermalm. Hennes far var med i Nobelkommittén och presenterade årligen kemipriset. När fadern dog flyttade familjen Johansson-Palmaer in i åttarummaren på öfvre Östermalm, men nöjde sig med två hembiträden.

Också mormor var stalinist som enkelt rörde sig i Sovjetunionen. Hon fick Lenins fredspris 1980, den högsta utmärkelse en mot Moskva rättrogen kommunist kunde få. Morfar hade gått på Leninskolan i Moskva och mormor undervisade tidvis i Sovjetunionen som kemilärare under slutet av 1920-talet.

I Stockholm har de samtidigt ett stort socialt umgänge med dåtidens uppburna i det svenska samhället. Från madam Kollontaj, Stalins ambassadör i Stockholm, till revykungarna Ernst Rolf och Karl Gerhard. Självaste Nils Ferlin kunde festa hos Gustaf Johansson till kl 7 på morgonen.

Vän med Stalins bödel

I sina efterforskningar häpnar författaren när han i hemliga polisrapporter upptäcker att morfar under resa till Sovjetunionen även träffade Andrej Vysjinskij, chefsåklagaren som ledde de beryktade Moskvarättegångarna där Stalin rensade ut ”förrädare” ur kommunistpartiet. Jonols skriver: ”Min snälla morfar åt alltså middag med den man som var ansvarig för massavrättningarna under trettiotalet.”

I de rapporter Jonols får ut från svenska Säpo framgår vilken vikt säkerhetspolisen lägger vid Gustav Johansson. I en anteckning från 1940 heter det att redaktör Johansson måste ses såsom ”kommunistpartiets bästa talare och agitator, som genom flödande svada, frän ton och träffande satir förstår att entusiasmera sina åhörare av enklare kaliber”.

I en rapport ur Säpo-arkivet 1949 heter det: ”Ingen kan som han inspireras av en rysk dynghög, och upptäcka dess förträfflighet i jämförelse med dynghögar i andra länder.”

Stalin på Östermalm, Gustav Johansson, är så lojal mot Moskva att han försvarar Molotov-Ribbentrop-pakten som till hela världens häpnad ingicks mellan Stalin och Hitler 1939. Den gav Nazityskland fritt fram att invadera västra Polen och Litauen medan Sovjet fick fritt fram i Finland, Estland och Lettland. Johansson ser i Ny Dag Hitler som en allierad mot ”den engelska imperialismen”.

Som barn hör Jonols morfadern säga att detta var den svåraste tiden, ”eftersom vi även hade jobbarna mot oss”.

Det som - 20 år senare - blev Gustav Johanssons fall var hans försvar av Sovjetkommunisternas byggande av Berlinmuren 1961. Då manövrerade en yngre generation i svenska kommunistpartiet ut Johansson – och CH Hermansson tog Johanssons båda poster som chefredaktör och riksdagsman. De yngre var inte lika förtjusta i att blint försvara Sovjetunionen och östblocket, även om kommunistledaren Lars Werner besökte DDR:s ledarskikt bara månaderna före Berlinmurens fall 1989.

Groteska kontraster

Det som är nerven i boken är att denna blodtörstiga och våldsamma kommunism står i stark kontrast till hur författaren, född 1960, som barn upplevde sina morföräldrar. De var båda ömsinta och värnade starkt om sina barn och barnbarn. Morfadern var bullrigt rolig och en stabil och pålitlig man som aldrig var rädd. Mormodern agerade alltid korrekt som den överklassdam från Östermalm hon aldrig slutade att vara.

Kontrasterna är så stora att de blir komiska, som när Jonols skriver: ”Trots att mormor var kommunist i hela sitt vuxna liv behöll hon sin vårdade Östermalmsaccent. Om någon uppträdde på ett otrevligt sätt kunde hon kalla honom för en kållosaal knöl, eller ännu värre, såsse.” Ur sitt överklassperspektiv kunde hon tycka det var vulgärt att tjäna pengar, när man kan ägna sin tid åt vetenskap och kultur. Tal om pengar var för henne småborgerligt och oromantiskt.

Morfar, som visste vad fattigdom innebar, hade en annan ingång till kommunismen: ”Min morfars attityd påminde mer om en gammaldags religiös inställning. Att överge den rätta kommunistiska läran för att tjäna pengar var något i stil med att sälja sin själ till djävulen. När morfar med melodramatiskt tonfall utbrast ’om jag sålt mig till sossarna hade ni varit stolta över mig’, var det som att lyssna till en kristen martyr.”

Kastade galoscher på förre statsministern

En av den sortens anekdoter som jag älskar är när Jonols återberättar en historia av partitoppen Hugo Sillén. Morfar hade glömt galoscher hos Sillén, så vid ett nytt besök passade Sillén vid ett obevakat ögonblick på att stoppa dem i morfaderns portfölj. Morfadern var så tankspridd att han inte märkte det, förrän en bekant ute på gatan frågade om Johansson varit på systembolaget och hämtat ut extra tilldelning, samtidigt som han pekade på den svällande portföljen.

Först då anade morfadern sammanhanget, rusade upp för trapporna, ringde på dörrklockan och tog ett par steg tillbaka. När dörren öppnades kastade han galoscherna med full kraft in i lägenheten. Olyckligtvis hade han sprungit en trappa för högt och den som bombarderades med galoscherna var förre stats- och utrikesministern Richard Sandler.

En annan historia handlar om hur mormor försöker ursäkta en släktings avfall från kommunistpartiet till socialdemokratin och säger ”fängelset knäckte honom”, varpå morfar bullrande replikerade, ”Jag har väl för helvete också suttit i fängelse! Inte fan blev jag sosse för det!” (Redaktör Johansson dömdes till fängelse för förtal 1940.)

Relationen till pappa

Morfadern blir för sitt barnbarn Martin Jonols den manliga förebild han inte finner hos sin egen far. Så fort det handlar om fadern blir stämningen mörk. Till en början hade pappans stjärna stigit snabbt. Han blev studierektor på universitet och CH Hermansson kallade honom ”en svensk Lenin”. Men han tappade greppet om livet. Gick från hög akademisk karriär till att bli pissoarvaktmästare. Fadern lever fortfarande men Martin Jonols har inte pratat med honom på årtionden. När de mötts på stan har han undvikit kontakt.

Boken knyter an till författarens terapier och är ett sätt att avsluta dem. Här blir det privat på ett sätt som gör mig obekväm. Men det är ändå så att författaren har funnit morfaderns styrka, både i rollen som lärare i grundskolan där han nu är gammaldags konservativ i att ställa krav på eleverna, inte minst de stökiga killarna. Och i relationen till sina egna söner. Hans rädsla att misslyckas som sin far har han nu övervunnit. 

När Jonols har intervjuats om boken och fått frågan var han själv står politiskt idag, svarar han ”vänsterkonservativ”. Han ogillar identitetspolitiken och vill ha tillbaka folkhemmet. Men placerar sig ändå inom socialdemokratin.

Människan är ofta paradoxal

Jag har verkligen gillat att läsa den här boken, trots det invävda terapisnacket. Skälet är att författaren hela tiden är rak, tydlig och rättfram. Han vet vad han vill säga, även om det är svårt att formulera och förklara. Och trots att det inte alls är smickrande för honom eller hans äldre släktingar.

Porträttet av morfadern är lika förbluffande märkligt som det är en inte oväsentlig del av svensk politisk historia. 

Hur kunde han bo i en paradvåning med hembiträden på Östermalm och samtidigt vara stenhård stalinist? Vi får inte glömma bort att Gustav Johansson tillhörde som ung den stora majoritet av svenska folket som för bara 100 år sedan var fattiga och livet var tuffare än de flesta idag kan föreställa sig. Faktum är att Gustav Johansson påminner mig om mina egna morföräldrar som också var kommunister och ansåg CH Hermansson vara en ”borgarbracka”. De levde dock med långa arbetsdagar och låg lön i röda Norrbotten.

Och ändå har jag nog inte mött mer "livsstils"-konservativa personer än mina morföräldrar. De var inte framträdande på det sätt som Gustav Johansson var, men de var stabila, trygga, omtänksamma och hade vilja av järn. De var stolta. Jag tror inte Jonols använder det ordet, men den som kommer ur fattiga förhållanden vet att det enda ingen kan ta ifrån dig är den egen stoltheten över att man kämpar på och gör rätt för sig.

Dragningen till kommunismen tror jag speglar de tuffa förhållanden dessa generationer upplevde. Det var en sorts religion för dem. Ett hopp om ett mer jämlikt samhälle. Men det var i kapitalistiska Sverige som välståndet byggdes genom fredlig demokrati, medan Sovjetunionen gick under i sitt revolutionsromantiska barbari.

Relaterat

Postmodernsimens förbannelse

Stockholms universitet startar “kritiska vithetsstudier”

Dick Erixon 23.09.2021.

Politisk polarisering

Våra etablissemang förstår USA lika lite som kung George III

Dick Erixon 10.01.2021.

Postmodernsimens förbannelse

Stockholms universitet startar “kritiska vithetsstudier”

Dick Erixon 23.09.2021.

Politisk polarisering

Våra etablissemang förstår USA lika lite som kung George III

Dick Erixon 10.01.2021.