Email Facebook Twitter LinkedIn
×ECR Party
The Conservative
ECR Party
TheConservative.onlineTwitterFacebookInstagramYouTubeEmailECR Party’s multilingual hub for Centre-Right ideas and commentary
SwedishSwedishEnglishBulgarianCroatianCzechItalianPolishRomanianSpanish
The Conservative
Nyheter & Kommentarer   |    TV   |    Print   |    Kolumnister

Integritet och öppenhet

Offentligheten flyttar allt längre in i privatlivet

Svenske EU-parlamentarikern Fredrick Federley (Renew) har nu avgått. Vad säger hans fall om vår tids syn på gränsen mellan offentlighet och privatliv?...

Offentligheten tränger allt längre in i människors privatliv - som i Federley-fallet. En orsak är jakten på att smutskasta Sverigedemokrater. En annan är kampanjer i sociala medier, som MeToo. Men det ligger också i tidsandan att fläka ut sitt privatliv, på ett osunt vis som äldre generationer aldrig skulle göra.

Centerpartiets näst tyngste företrädare avgick igår, sedan det blivit känt att han var sambo med en man dömd för 22 grova barnvåldtäkter. Själv har Federley inte begått något brott, så vitt känt.

För tio år sedan hade Federley inte behövt avgå, eftersom privatlivets helgd då var så stark att en stor majoritet hade ansett det oanständigt att luska i hans privatliv. Särskilt för ”goda” vänsterliberaler som medierna inte ens har viljan att granska.

Jakten på att smutskasta Sverigedemokrater

Två skäl förklarar varför Centerpartiet inte lyckades tysta ner frågan, så som man uppenbarligen försökte göra.

Det första är Centerpartiet själva medskyldig till. Den skoningslösa jakten på att sätta dit Sverigedemokrater. Minsta lilla skratt på fel ställe, har hängts ut som bevis på att SD-företrädare är vedervärdiga människor som man inte ska rösta på.

De gamla partierna och medierna har samverkat för att på ett personligt plan komma åt Sverigedemokratiska partiets politiska framgångar i opinionen. Jag har själv som redaktör otaliga gånger som första attacklinje mot SD fått höra att partiet företräds av skandaliserade människor.

Under 2010-talet har man inte kommit åt partiet med argument i sakpolitik, utan sjunkit ned till smutskastning av enskilda personer. Detta trots att företrädare för de gamla partierna döms för betydligt grövre brott än Sverigedemokrater. Bara det senaste året har en S-ledamot i fullmäktige dömts för mord, en S-kandidat i förra valet sitter häktad för mord, två M-kommunalråd har fällts för våldtäkt, likaså V-ledamot i fullmäktige.

Dessa brott har dock tystats ner, enligt den gamla mediala måttstocken som hade respekt för privatlivet, medan man upprättat en ny och gränslös måttstock för Sverigedemokrater.

Men det är givetvis så att man i längden inte kan ha två måttstockar för politiker. Nu får Fredrick Federley känna av den närgångenhet som medierna länge tillämpat mot Sverigedemokrater. Centerpartiet får därmed, eftersom man inte motsatt sig kränkningar av SD-företrädares privatliv, grävt en grop åt andra som man själv trillar i.

Sociala medier och känslostyrda kampanjer

En annan faktor som förklarar varför offentligheten tränger allt längre in i människors privatliv är de sociala medierna. Förr talade man om hotet från ”storebror” staten och dess övervakning.

Men jag har sedan internet kom varit mer oroad över ”lillebror”, vanliga människors behov av att skvallra om andra. Förr skedde det vid fikabordet, där få kunde höra. Nu sker det på nätet där hela världen hör.

Behovet av att veta vad andra i omgivningen gör har funnits i alla tider. Men nu ger den digitala tekniken enorma möjligheter att underblåsa och sprida denna nyfikenhet.

Här drabbas kändisar särskilt hårt i sociala medier. Som när Anders Borg uppfyllde en pinsam inträdesritual i ett icke-offentligt sammanhang, som dock viskningsvis (pga behovet av att skvallra) nådde ut i medierna. Men eftersom ingen bekräftade kunde man inte skriva och rapportera. Då gick Borg själv ut i Facebook med en ursäkt om någon tagit illa vid sig. Detta hänsynstagande från Borgs sida togs av medierna som bekräftelse på att ryktet var sant. Spridningen blev stor och Borg fick lämna sina styrelseuppdrag.

Men sociala medier öppnar också på vid gavel för hysteriska känsloladdade kampanjer, som MeToo. Där drevs en teaterdirektör till att begå självmord på falska rykten om att han skulle krävt abort av skådespelare. När sociala medier samverkar i symbios med gamla medier försvinner alla spärrar. Inte minst respekten för privatlivet.

Går inte vrida klockan tillbaka

Var det bättre förr? Naturligtvis fanns negativa aspekter med att privatlivet förr var en skyddad sfär som medierna inte rapporterade om. Mest känt – nu – är ju att president John F Kennedy hade stor aptit på prostituerade vart han än reste i USA. Säkerhetspolisen deltog i att förse honom med dessa och alla journalister visste om detta beteende. Ändå rapporterade de att Kennedy var en god familjefar. Den sortens lögner är naturligtvis inte uppbygglig för massmedia och dess representanter.

Går det att åter stärka skyddet av privatlivet för offentliga personer som politiker, de som får sin makt av att bygga förtroende med väljarkåren? Nej, jag tror inte det. Trenden har i mer än femtio år varit större och större offentlighet åt privatlivet. Och tystnaden gällde inte bara skandaler, utan också människors hjälteinsatser som blivit förtigna och bortglömda.

Jag minns när Spielbergfilmen ”Rädda menige Ryan” kom 1998. Först då bröts tystnadsvallen för alla de soldater som deltagit i anfallet ”D-Day” 6 juni 1944, och upplevt det blodbad som utspelades på stränderna. I 45 år hade så gott som alla soldater som överlevt, åkt hem och bildat familj, inte sagt ett ord om sina erfarenheter.

Äldre generationer bar på sin integritet på ett beundransvärt vis. Man såg sig inte som offer, man grät inte, man tyckte inte synd om sig själv. Man kämpade på, för sin familj och för sitt land. Jag har den allra största respekt för detta, och har själv fått en släng av förhållningssättet från mina föräldrar och morföräldrar.

Men det är dock bara när man upplevt svårare umbäranden som man har skäl att avskärma och förtränga svårigheter, för att överleva. Idag finns inga sådana utmaningar, det är bara att gå till socialen och gråta lite så blir man försörjd resten av livet. Det är ju också därför så många från andra världsdelar vill komma till Sverige: här ställs inga krav och man blir försörjd av skattebetalarna. Ja, bara man stämplar sig själv som offer, får man alla sympatier på sin sida.

Om man däremot skulle göra en rejäl insats för samhället, som vårdpersonalen i coronatider, då får man bara nya krav på sig och ingen uppskattning överhuvudtaget.

Därför är det så lönsamt att gråta ut, fläka ut hela sitt privatliv för offentligheten. För det är så man numer får sympatierna på sin sida.

Privatlivet är något man säljer till offentligheten för att få fördelar.

Men vart leder det till?

När inga spärrar finns, allt fläks ut och de mest ogenomtänkta känslouttrycken anses viktigare än logiska resonemang, då är ett samhälle illa ute. Då kan det kantra rejält, och det fort.

Ett skäl för soldaterna under andra världskriget att inte berätta om sina fasor, var att skona dem på hemmafronten från de grymheter som sker i krig.

Men på samma sätt som nya tekniska landvinningar innebär att vi aldrig går tillbaka till gammal teknik, tycks det vara omöjligt att stänga de dörrar till offentligheten som vid något tillfälle öppnats.

Vi människor är som sagt nyfikna och vill skvallra. Det är nästan som en naturkraft att barriärer till privatlivet bryts ned, en efter en. Vi lever alltmer i offentlighetens ljus. Och vi bjuder genom sociala medier in till det.

Här är vi dock fria att avgöra själva. Ingen tvingar oss till att visa upp vårt privatliv.

Däremot måste vi komma tillrätta med offermentaliteten. Ett samhälle kan inte överleva om offren är hjältarna, medan de som bygger samhället förvägras sitt erkännande.

Jag menar inte att vi bara ska säga ”ryck upp dig, din slashas!” Men vi borde se till att belöna dem som gör konstruktiva, nödvändiga arbetsinsatser för att få samhället att fungera. En tydlig meritokratisk ansats i samhället på alla nivåer, tror jag, skulle flytta fokus från energiskt skvaller till att själv göra en insats som betyder något för andra.

Relaterat

Americká společnost

Americká média: svět, jaký by měl být

Martin Weiss 10.11.2020.

The Perils of Banning “Fake News”

Filip Steffensen 6 December 2018

Americká společnost

Americká média: svět, jaký by měl být

Martin Weiss 10.11.2020.

The Perils of Banning “Fake News”

Filip Steffensen 6 December 2018