Email Facebook Twitter LinkedIn
×ECR Party
The Conservative
ECR Party
TheConservative.onlineTwitterFacebookInstagramYouTubeEmailECR Party’s multilingual hub for Centre-Right ideas and commentary
SwedishSwedishEnglishBulgarianCroatianCzechItalianMacedonianPolishRomanianSpanish
The Conservative
Nyheter & Kommentarer   |    TV   |    Print   |    Kolumnister

Kulturen

Så blir den ilsket hatfyllda kulturvänstern avklädd

Det talas mycket om hat i medierna, men sällan om dem som hatar mest, värst och intensivast: kulturvänstern. Två nya böcker visar hur vänstern driver folk till självmord eller till att de tvingas avgå....

En av kultur-Sveriges större tragedier på senare år är att teaterchefen Benny Fredriksson drevs till självmord när Metoo utnyttjades för att ge igen för gamla oförrätter.

Nu har en av dem som jobbade närmast Fredriksson givit en inifrån-skildring om vad som hände när mediedrevet antog orkanstyrka. Lotta Fristorp var under många år presschef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det var hon som författade pressmeddelandet när Benny Fredriksson bestämt sig för att avgå 2017. Hans värld rasade samman och han tog sitt liv.

Mediedrev från insidan

I sin bok Benny: Drevet, döden (Kaunitz-Olsson, 2021) belyser Lotta Fristorp de maktförhållanden i medievärlden och teatervärlden som bidrog till att förvandla en viljestark, självmedveten chef till ett apatiskt, brutet villebråd.

”De är så arga, säger hon. Jag antar att hon refererar till Bennys ansiktslösa kritiker som börjar kännas som en kör i ett grekiskt drama”, skriver författaren om att skådespelaren Helena Bergström inte offentligt gav sitt stöd till Benny Fredriksson. Boken visar hur även uppburna och omhuldade film- och teaterpersoner blev så rädda att de inte vågade stödja en vän offentligt.

Inte heller politikerna i Kulturhusets styrelse stöttade sin vd. Just de politiker som annars lovordat och förespråkat det sätt att förena konst och kommers som Fredriksson behärskade bättre än någon annan. Detta med att göra det som är publikt populärt är känsligt i kulturvärlden där det kommersiella ofta baktalas, även om skådespelare inte vill avstå lön för sitt arbete.

Vad händer med sanningen när drevet går?, frågar SvD:s recensent Gunilla Kindstrand.

”Det är många som inte vill bli påminda om den saken idag – för att de var tysta eller för att de själva deltog eller för att det kan tolkas som ’bakslag mot Metoo’. Men under den här perioden kunde drevet snabbt sluka den som ställde sig upp för en anklagad”, skriver G-P:s recensent Hynek Pallas (som själv deltagit i andra drev – som mot Sverigedemokraterna vilka han kallat ”en helt okulturell maffia”).

Hetsen mot Hermansson värre

Även om Benny Fredriksson-boken är en skandalös berättelse om kulturvänsterns hat, så är faktiskt drevet mot Ann-Sofie Hermansson värre. Det första är en personlig tragedi, medan det andra är ett systemhotande hat.

Hermanssons avsättning som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg borde skapa större uppmärksamhet än jakten på Fredriksson, men det är tvärtom. Jag tror det har två förklaringar: självmord är mer dramatiskt och Fredriksson jobbade i Stockholm.

Men boken Den politiska rättegången (Vulkan, 2021) av Helene Bergman är den viktigast av de två tragiska händelserna. Här skildras hur den svenska tysthetskulturen drivs fram. Hur juridiska procedurer används för att strypa yttrandefriheten och sätta skräck i göteborgarna så att de aldrig ska våga uttrycka kritik mot islamism.

Sättet att tysta oliktänkande kallas internationellt för ”lawfare” syftande på ”warfare”, alltså krigföring fast med juridiska medel. Huvudsyfte är inte att vinna i domstolar, utan använda domstolsprocesser för att tysta och krossa meningsmotståndare.

Krossa ”Soffan” – seger för islamismen

Bakgrunden är att Ann-Sofie Hermansson som ledande politiker i Göteborg – och därmed en av de tyngsta politikerna i Sverige – backade upp de kommuntjänstemän som helt enligt kommunens regler vägrat en paneldebatt i kommunens lokaler eftersom endast islamister och dess sympatisörer ingick i panelen. (Det handlade inte om att stoppa visning av en kontroversiell film om burkor, som en del felaktigt hävdar.)

När Hermansson förklarade att kommunens lokaler inte står till förfogande för extremister, blev hon anmäld för hets mot folkgrupp. Grupperingen ”Muslimska mänskliga rättighetskommittén” (MMRK) ville få henne fälld i enskilt åtal. Hermansson friades i tingsrätten, men MMRK överklagade och nu i september har hovrätten haft huvudförhandling i ärendet.

Det tragiska är att Hermansson utsattes för en samlad attack från flera etablissemang i Göteborg som alla slöt upp bakom islamisterna. Det fick socialdemokratiska partiet att vackla och avsätta sin egen ordförande.

Genom att dra rasistkortet kan numera extremister och gängkriminella tvinga sin vilja fram hos kommuntjänstemän i Göteborg. Kommunen styrs i praktiken i hög grad av klanerna, som hotar varje enskild tjänsteman som inte lyder med samma process som Hermansson utsätts för. En granskningsrapport visar hur kommunanställda inte ens vågar anmäla när gängen använder kommunens lokaler för att förvara tunga vapen.

Samordnad attack mot Hermansson från etablissemangen

En anledning till att boken Den politiska rättegången inte uppmärksammas är också att den blottlägger hur det svenska samhällets ”toppar” inte försvarar vår västerländska demokratiska traditioner, utan tycker det är chict att stödja islamisters agerande för att bryta ner den.

I boken beskrivs hur flera etablerade aktörer samverkar för att attackera Hermansson. Samma dag som MMRK lämnar in sin polisanmälan om förtal och ärekränkning, 13 mars 2018, skriver Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner en stort uppslagen krönika där han menar att ”kulturens roll är inte att främja demokratin”. Han menar att kommunen ska pytsa ut pengar – indrivna genom demokratiska beslut – utan att ifrågasätta hur de används.

”För att försäkra oss om att den verkligen står fri är politiker fråntagna mandatet att påverka kulturens innehåll”, det som kallas armslängds avstånd. Han kritiserar Ann-Sofie Hermansson för att ägna sig åt kulturstyrning när hon och Göteborgs stad hävdar att panelsamtal måste innehålla röster med olika uppfattningar. Hermanssons agerande ”skvallrar om en politisk omogenhet”.

Utöver denna bredsida, skickar samma dag, sex chefer från olika kulturorganisationer i Göteborg ett pressmeddelande där de stöder islamisterna. De använder ord som dialog, samtal, mångfald och öppenhet. Men de bortser helt ifrån att skälet till att panelsamtalet inte fick äga rum i kommunens lokaler var just bristen på åsiktsbredd. De gör också den intellektuellt ohederliga – ja, dåraktiga – glidningen i att konstnärlig frihet skulle betyda att medborgarna via skattemedel måste finansiera konsten.

Helene Bergman ger konkreta exempel på hur dagens svenska kulturpolitik lyder: ”Frihet för oss betyder att ni betalar vad vi än gör.”

Självklart är konsten och kulturen fri – även om skattebetalarna säger nej till att finansiera spektaklet. Så ock i detta fall. Det panelsamtal som kommunen stoppade i kommunens lokaler kunde självfallet äga rum i någon annans lokaler. Det Hermansson och tjänstemännen gjorde var att upprätthålla krav på åsiktsbredd i de lokaler som skattebetalarna finansierar. Detta är ingen som helst ”inskränkning i friheten”.

En fjärde attack den 13 mars 2018 mot Hermansson kom från Göteborgs Filmfestival som gick ut med ett pressmeddelande som gav en tendensiös beskrivning om att burkafilmen som panelsamtalet skulle handla om inte skulle fått visas, och att festivalen därför släpper filmen till allmänheten – dock bara för de som prenumererar.

Skattemedel till kulturen

Det är ett bevis på de borgerliga partiernas svaghet att socialister och vänsterextrema så länge kommit undan med att hävda att kulturens frihet hänger på att skattemedel ställs till förfogande utan några villkor.

Fri kultur borde rimligen definieras som kultur finansierad av privata medel. Det finns inga lagliga begränsningar för olika kulturuttryck. Yttrandefriheten gäller. Man får provocera, kritisera och utmana. Men man måste finansiera sin egen verkstad.

Den kultur som stat och kommun finansierar måste stå under granskning och kontroll av skattebetalarnas representanter – politikerna. Och de kulturella uttrycken ska då kunna uppskattas av hela folket – alla som finansierar verksamheten. Därför är det kanske läge att börja tala om utsmyckning när stat och kommun ska göra offentliga rummet trevligt och angenämt. Eller beställningskonst. För fri är den inte om skattemedel används.

Vänsterns dominans över offentliga rummet

De två här lyfta böckerna synliggör ofta dolda men mäktiga intressen som sällan ifrågasätts – kulturvänsterns och medievänsterns dominans över agendan för samhällsdebatten.

De visar också hur ondskefull och totalitär vänstern faktiskt är när den agerar på intuition och känsla mer än på fakta och eftertänksamhet.

Eftersom böckerna utgår från faktiska skeenden i närtid blir också dessa anklagelser både trovärdiga och uppenbara. Ja, böckerna är riktiga käftsmällar mot mäktiga intressen som ofta kommer undan granskning.

Relaterat

Referat

Så många meningslösa mantran

Dick Erixon 11.10.2021.

Postmodernsimens förbannelse

Stockholms universitet startar “kritiska vithetsstudier”

Dick Erixon 23.09.2021.

Idédebatt

Konservatismen vinner mark

Dick Erixon 27.08.2021.

Referat

Så många meningslösa mantran

Dick Erixon 11.10.2021.

Postmodernsimens förbannelse

Stockholms universitet startar “kritiska vithetsstudier”

Dick Erixon 23.09.2021.

Idédebatt

Konservatismen vinner mark

Dick Erixon 27.08.2021.