Är mänsklig frihet på väg att avta?

Om mänsklig frihet kan mätas, hur jämför olika länder sig? Och olika tider?…

Under de senaste tjugofem åren har en grupp ekonomer under ledning av professor James Gwartney årligen mätt ekonomisk frihet i världen, som jag har beskrivit här i The Conservative . Deras resultat om det starka sambandet mellan ekonomisk frihet och välstånd är anmärkningsvärt: Om länder delas upp i kvartiler är medelinkomsten i den friaste kvartilen nästan tio gånger högre än i den ofriaste. Kontrasten är ännu starkare när det gäller de fattiga: medelinkomsten för de fattigaste tio procenten i de ekonomiskt fria länderna var mer än dubbelt så stor som den genomsnittliga inkomsten per capita i de ofria länderna. Adam Smith står på rätt sätt, ännu en gång. Men det är helt sant att det finns mer i ett bra liv än ekonomisk frihet. Människan lever inte bara av bröd. Därför började en grupp experter vid två tankesmedjor, Cato Institute i Washington DC och Fraser Institute i Vancouver, under 2008 att mäta frihet i en vidare bemärkelse, bygga på Gwartneys arbete, men bredda omfattningen, inklusive politiska och intellektuella undersökningar. friheter.

82 indikatorer inom 12 områden

Experterna, Ian Vásquez, Fred McMahon, Ryan Murphy och Guillermina Sutter Schneider, har konstruerat en Index of Human Freedom , med 82 indikatorer för personliga och ekonomiska friheter inom tolv områden: Rättsstatsprincipen; Säkerhet och säkerhet; Rörelse; Religion; Föreningen, församlingen och det civila samhället; Uttryck och information; Relationer; Regeringens storlek; Rättssystem och äganderätt; Sunda pengar; Frihet att handla internationellt; förordning.

De sista fem områdena är härledda från Gwartneys Index of Economic Freedom , men de andra hänvisar till personlig frihet där data kommer från internationella organisationer och föreningar som World Justice Project, Institute for Economics and Peace och Freedom House. Det som verkligen mäts i de flesta fall är hur långt regeringen går för att begränsa personliga och ekonomiska friheter, även om några indikatorer också handlar om sociala eller icke-officiella restriktioner, som till exempel härrör från utbrett våld eller konflikter. Således tillämpar författarna vad Oxford-filosofen Sir Isaiah Berlin kallade det negativa begreppet frihet, frånvaro av tvång, inte det positiva begreppet, bemyndigande (medan distinktionen mellan de negativa och positiva begreppen frihet uppstod hos den franske författaren Benjamin Constant 1819, som jag påpeka i första volymen av min Tjugofyra konservativa-liberala tänkare ).

Endast 15 procent i Freest Quartile

I december 2021 publicerade gruppen sina resultat för det senaste året där det finns tillräckligt med data tillgänglig, 2019, och granskade 165 jurisdiktioner. Enligt Index of Human Freedom är Schweiz det friaste landet i världen, följt av fyra andra små länder, Nya Zeeland, Danmark, Estland och Irland, i den ordningen. Storbritannien är nummer 14 på listan, USA knyter an till Tyskland och Japan på 15:e plats, Brasilien är nummer 78, Ryssland nummer 126 och Kina nummer 150. I de två jurisdiktionerna med de friaste ekonomierna enligt Index of Economic Freedom verkar personlig frihet vara mycket mindre omfattande: Hongkong är nummer 30 enligt Index of Human Freedom och Singapore nummer 48. De fem ofria länderna är, i fallande ordning, Egypten, Sudan, Jemen, Venezuela och Syrien. De två återstående kommunistiska länderna i världen, Castro Brothers Kuba och Kim-dynastin Nordkorea, ingår inte.

Index of Human Freedom kan användas för att göra jämförelser över tid såväl som mellan länder. Ett tag efter kommunismens kollaps 1989–1991 blev världen friare år för år. Denna utveckling har tyvärr stannat av. Medan den globala mänskliga friheten i genomsnitt förblev oförändrad från 2018, minskade betygen för 82 jurisdiktioner under 2019 och ökade för 67 jurisdiktioner. De tio mest folkrika länderna i världen, Kina, Indien, USA, Indonesien, Pakistan, Brasilien, Nigeria, Bangladesh, Ryssland och Mexiko, såg alla en minskning av den totala friheten. Endast 15 procent av världens befolkning lever i den friaste kvartilen, mestadels i Europa, Nordamerika och Oceanien.

Den schweiziska bedriften

Det friaste landet i världen enligt denna mätning, Schweiz, är verkligen anmärkningsvärt. Kanske skapade Gud, efter att han skapat Schweiz och insett hur ogenerös han varit, den flitiga, förnuftiga schweizarna för att kompensera landets brist på naturresurser. Det råder dock föga tvivel om att huvudförklaringen till schweizarnas framgång är att de under århundradena har utvecklat ett implicit socialt kontrakt som begränsar makten genom att dela upp den mellan lokalsamhällen, och kantonerna och federationen. Lord Acton påpekade en gång att ett lands frihet bäst kunde bedömas utifrån hur hon behandlade sina minoriteter. Detta illustreras väl i Schweiz. Hon är ett land med många olika grupper, religiösa såväl som språkliga, som lyckas leva tillsammans i fred eftersom varje grupp avstår från att försöka påtvinga de andra sin identitet och intressen. Vad som dock är avgörande, tror jag, är att beskattningsmakten också är uppdelad mellan dessa politiska enheter. De som betalar skatterna fattar också beslut, i regelbundna folkomröstningar, om hur höga de ska vara, inte en stor, oflexibel, allsmäktig, icke-transparent byråkrati.

För tjugo år sedan publicerade jag en bok om hur Island kunde anta den schweiziska modellen, sänka skatterna och skapa en affärsvänlig miljö, och hur mitt land därmed skulle kunna bli Nordens Schweiz. Den 12 december 2002 framförde jag min argumentation på ett litterärt kafé i Reykjavik. Rummet var fullsatt. En känd vänsterförfattare, Hallgrimur Helgason, fanns i publiken. Han hoppade upp och frågade: ’Varför ska vi försöka efterlikna Schweiz? De har inte producerat något annat än gökur!’ Han syftade naturligtvis på Orson Welles berömda skämt in Den tredje mannen (1949): ’I Italien under trettio år under Borgias hade de krigföring, terror, mord och blodsutgjutelse, men de producerade Michelangelo, Leonardo da Vinci och renässansen. I Schweiz hade de broderlig kärlek, de hade femhundra år av demokrati och fred, och vad gav det? Gökklockan.’

Jag svarade Helgason: ’För det första är det en myt att Schweiz producerade gökur. Den uppfanns i Schwarzwald i Bayern. För det andra har en lycklig nations annaler tomma sidor. Lyckligtvis händer inget särskilt intressant i Schweiz. Det är ett argument för det, inte emot det. För det tredje, kom ihåg att Swizerland, även om hon inte har ett helt oklanderligt register, har över tid varit ett asyl för både människor och deras egendom från tyranner och diktatorer.’

De nordiska länderna är gratis

Ett annat intressant faktum är att de fem nordiska länderna har högt betyg på Index of Human Freedom: Danmark är nummer 3, Finland knyter an till Kanada på 6:e plats, Sverige är nummer 9, Island nummer 12 och Norge nummer 13. Noterbart är att alla är friare än USA. Eftersom senator Bernie Sanders har uppmanat sina amerikaner att anta den nordiska modellen, verkar det innebära att amerikanerna bör försöka öka friheten, inte minska den. Men visst är det en myt att de nordiska länderna är exempel på framgångsrik socialism. Deras välstånd är trots socialdemokratin, inte på grund av det. De tre huvudsakliga anledningarna till att de nordiska länderna är både fria och välmående är, enligt min mening, att de bestämt upprätthåller rättsstatsprincipen, inklusive respekt för privat egendom och avtalsfrihet, att de utövar frihandel (som små ekonomier måste göra om de ska dra nytta av den internationella arbetsfördelningen), och att de nordiska samhällena åtminstone fram till nyligen har varit relativt homogena, med omfattande social sammanhållning, högt förtroende och en stark arbetsmoral. Men de nordiska ländernas framgångar ska inte överdrivas. De skulle kunna jämföras med de stater i USA och de regioner i Kanada som på många sätt liknar varandra, som Minnesota, de två Dakotas och Manitoba. Dessa ”nordiska länder i Nordamerika” skulle prestera lika bra eller till och med bättre på de flesta kriterier än de fem ”nordiska länderna i Europa”.

Jag tycker det är lite förvånande dock att Island ligger på fjärde plats av fem bland de nordiska länderna, inte på första eller andra plats som jag hade förväntat mig. Jag tog en titt på data, och även om det verkar mest tillförlitligt, finns det några udda antaganden. Ett exempel är att indikatorn ’Akademiska och kulturella uttryck’ beräknades vara 10 2008–2016 (vilket innebar inga begränsningar alls), men sedan sjönk det tilldelade antalet plötsligt till 7,5 2017 där det har legat. Vad hände 2017? Vilka nya restriktioner för akademiska och kulturella uttryck infördes då? Jag har ingen aning. Ett annat exempel är indikatorn ”Mediesjälvcensur”. Det beräknades vara 8,3 2008–2012, men 2013 sjönk det tilldelade antalet till 6,9, förblev på den nivån till 2018, då det gick upp igen till 7,2, och sedan 2019 sjönk det igen, till 6,2. Återigen har jag svårt att förklara hur numren tilldelades. Det tredje exemplet är indikatorn ”Mediefrihet”. Det uppskattades till 8,1 år 2008–2012 och 8,6 år 2013–2018, men det tilldelade antalet sjönk plötsligt till 6,9 år 2019. Vad hände? Vilka nya begränsningar av mediefriheten infördes?

Om något borde det i fallet med de två medieindikatorerna ha varit tvärtom. 2008 ägdes de flesta privata medier på Island av en detaljhandelsmagnat, Jon A. Johannesson, som var de isländska bankernas största gäldenär och som använde sitt slag för att attackera myndigheterna för att de utsatte honom för en polisutredning. (Han fick så småningom ett villkorligt fängelsestraff i Högsta domstolen för oegentligheter i bokföringen.) Johannesson – som förlorade större delen av sitt affärsimperium i kraschen 2008 – sålde sina radio- och tv-stationer till ett företag 2017 och sina tidningar och nättidskrifter till ett annat företag 2019.

Bland de lyckliga få

Källan till dessa tre udda antaganden om Island verkar vara årsrapporten Freedom in the World , utgiven av Freedom House. För 2019 fick Island mindre än fullt betyg av Freedom House för ett fåtal indikatorer, inklusive påverkan på politiskt beslutsfattande av krafter utanför den politiska sfären och mediafrihet. Särskilt dessa två betyg tycks ha berott på ett fall med det stora fiskeföretaget Samherji som har anklagats av journalister på den statligt ägda isländska Riksradion, i samarbete med två vänsterorienterade nättidningar, för att ha mutat tjänstemän i Namibia för att få fiskekort där. Jag tycker att detta är en högst missvisande tolkning av det fortfarande olösta fallet, men det är ett ämne för ett annat tillfälle. Hur som helst, dessa betyg gör inte så stor skillnad. Det spelar knappast någon roll om Island på Index of Human Freedom är nummer 6 i världen som Finland, eller 9 som Sverige, eller 12, vilket är hennes nuvarande betyg, eller 13 som Norge. Det skulle vara en käbbla om små detaljer. Faktum kvarstår att Island, även om det verkligen inte är perfekt, är ett av de friaste länderna i världen. Islänningarna tillhör de lyckliga 15 procenten av världens befolkning.