Att bekämpa inflationen bör inte bara åligga ECB

Federal Reserve har just beslutat om ytterligare en räntehöjning på 75 räntepunkter, den fjärde sedan början av året, som svar på den stigande inflationen, som i juni nådde ett 40-årigt rekord på 9,1 %. Även om siffrorna på ytan kan se ut som de som vi har upplevt i Europa har inflationen i USA drivits av en annan dynamik, som mer återspeglar inhemska faktorer än externa. Mot denna bakgrund förutspår marknaderna ytterligare åtstramningar under de kommande månaderna, följt av räntesänkningar nästa år på grund av en krympande ekonomi. Den amerikanska ekonomin krympte faktiskt två kvartal i rad under första halvåret, vilket vid en första anblick motsvarar definitionen av en teknisk recession.

På den här sidan av Atlanten valde ECB att höja räntan med 50 punkter i juli, den första höjningen sedan 2011, och avslutade därmed den era av negativa räntor som inleddes 2014. Efter att ha underskattat inflationsnivån och dess ihållande sedan förra sommaren befinner sig ECB nu i en potentiellt besvärlig situation: den kommer förmodligen att tvinga fram en recession för att bekämpa inflationstryck som har sitt ursprung på annat håll – nämligen flaskhalsar i utbudet och energikrisen – för att skydda prisstabiliteten.

Med detta sagt skulle det vara ett fruktansvärt misstag om bekämpningen av de nuvarande inflationsutsikterna i euroområdet enbart skulle falla på ECB:s lott. Det skulle innebära ännu högre räntor – och därmed mindre investeringar – med förlorade arbetstillfällen, särskilt bland de mest utsatta arbetstagargrupperna. Det är faktiskt vad som händer när inflationen bekämpas genom att minska den totala efterfrågan; om priserna å andra sidan stiger kan beslutsfattarna utöka utbudet för att mildra inflationstrycket. Det är sant att det tar tid att göra det, men högre energipriser är här för att stanna. Det gäller även geopolitiska spänningar och därmed flaskhalsar i utbudet och störningar i värdekedjan.

Jag menar inte att pengar ska tas från den genomsnittlige europeiska skattebetalaren genom högre skatter för att ytterligare minska deras köpkraft. Jag hänvisar snarare till det ännu mer tvingande behovet av att bedriva tillväxtpolitik, till exempel genom att se till att: i) de massiva investeringar som finansierats som svar på pandemins utbrott – huvudsakligen inom ramen för nästa generations EU – fortskrider utan dröjsmål för att öka både utbudet och den potentiella tillväxten; ii) Energipolitiken ses över genom att man fastställer mer realistiska mål för minskade koldioxidutsläpp i linje med den nya geopolitiska verklighet som vi befinner oss i; iii) Konkurrenslagar och -bestämmelser antas särskilt för stora företag, inte bara för små företag.

Ovanstående prioriteringar, även om de är enkelt skissade, skulle i hög grad överensstämma med konservativa åsikter i Europa. Enligt en nyligen genomförd undersökning värderar de medborgare som har samma åsikter som ECR den inre marknaden och de ekonomiska möjligheter som följer med den högt. Att ta itu med det inte så övergående inflationstrycket med en tillväxtorienterad agenda skulle mildra inflationen och samtidigt skapa ett mer välmående EU till gagn för alla.

The text was translated by an automatic system