Att reformera fotbollen

Det spanska handelsbolaget ”European Super League Company, S.L.” (nedan kallat Super League) har stämt International Association Football Federation (FIFA) och Union of European Football Associations (UEFA) vid en handelsdomstol i Madrid, Spanien. Enligt den förra bryter de senare föreningarna mot artiklarna i Europeiska unionens antitrustfördrag.

Den rättsliga konflikten är ganska enkel att förstå: Super League vill organisera en tävling på hög nivå mellan de bästa europeiska fotbollsklubbarna, men både FIFA och UEFA hävdar att deras samtycke krävs för att en sådan ny liga ska kunna införas, enligt deras gällande stadgar och bestämmelser.

De grundande medlemmarna i Super League-projektet är professionella klubbar i första divisionen i Spanien, Italien och Storbritannien, men andra klubbar kan komma att anslutas i ett senare skede. Den ursprungliga kostnaden för operationen kräver ett finansiellt lån från JP Morgan, vars underskrift och verkan hålls inne tills FIFA och UEFA ger sitt samtycke eller tvingas att ge det av en domare, därav de rättsliga förfarandena i Madrid.

Den spanska domaren kan och bör faktiskt direkt tillämpa Europeiska unionens primärrätt, men innan han fattar ett beslut föredrog han att lämna in en prejudiciell fråga till Europeiska unionens domstol den 11 maj 2021.

Den 21 december 2023 offentliggjorde EU-domstolen sin dom, i vilken FIFA och UEFA i princip förklaras ha missbrukat en dominerande ställning. Detta skulle kunna betraktas som en underdrift, eftersom båda förbunden faktiskt har monopol på internationell respektive europeisk professionell fotboll.

Fotboll, som sport, är framför allt en social strävan som främjar dygd, uppoffring, självförbättring och lagarbete för att legitimt sträva efter ett hedervärt mål. Här kan man bara erkänna existensen av tusentals idrottsföreningar som, trots att de är av icke-professionell natur, förtjänar största möjliga offentliga stöd.

Men professionell idrott har också ett mycket relevant ekonomiskt element, inklusive medierättigheter i samband med olika tävlingar. FIFA och UEFA har ensamrätt till dessa medierättigheter och organiserar och kontrollerar samtidigt den professionella fotbollen på europeisk och internationell nivå. Detta skapar en uppenbar risk för en omfattande intressekonflikt.

En expert på sporträttigheter har hävdat att FIFA och UEFA kan behålla exklusivitet i rättigheter, men i så fall bör de ”skiljas åt” från att diktera lagstadgade regler. Detta liknar vad som tidigare har gjorts för sektorer som energi eller telekom.

Vissa andra akademiker har hävdat att Europadomstolen har potential att bli en ”konstitutionell vakthund inom lex sportiva”. Vi bör inte gå så långt: Utöver antitrustlagstiftningen är Europeiska unionens befogenheter på idrottsområdet endast av stödjande karaktär, och medlemsstaternas nationella politik kommer i första hand.

Prof. Villanueva från Groningen påminner läsarna om kravet på öppna och objektiva förfaranden i samband med reglerna för styrande organ, som FIFA och UEFA. I jämförelse med uppdelning verkar detta vara en svag och potentiellt ineffektiv strategi, med tanke på de båda fotbollsförbundens mäktiga makt.

Professor Lindholm från Umeå kritiserar en viss tvetydighet från EG-domstolens sida och varnar för en eventuell överreglering, som kan få långtgående konsekvenser, långt utöver de problem som först motiverade reformåtgärderna.

Advokatfirman Mills & Reeve i Manchester understryker den globala effekt som tillämpningen av EU-rätten kan få på fotbollsområdet genom överföringen av spelare mellan klubbar. Detta hindrar inte att medlemsstaterna förblir suveräna när det gäller att organisera idrott på det sätt som de anser lämpligt för sin egen befolkning.

Prof. Weatherill från Oxford föreslår möjligheten av lagstiftningsåtgärder på EU-nivå, trots att han erkänner en viktig effekt på UEFA:s attityd och framtida beteende efter domen i Luxemburgdomstolen.

Prof. Agafonova från Zürich stöder en medelväg mellan FIFA:s och UEFA:s exklusivitet, å ena sidan, och nya projekt som kan förtjäna meriter, å andra sidan. Till detta kan vi lägga vikten av att garantera fortlevnaden för professionella klubbar som inte kan vara en del av en Super League. Man får faktiskt inte glömma att EU-domstolen inte har meddelat något beslut som bekräftar godkännandet av Super League-projektet, eftersom man fortfarande väntar på det rättsliga beslutet i Spanien.

Professor Borja Garcia från Loughborough fokuserar på mekanismer för ansvarsutkrävande och påminner om att idrottsförbund måste ta fram rättvisa konkurrensbegränsande regler. Även om vi erkänner dessa punkter är de nationella idrottsförbundens faktiska självständighet starkt begränsad av UEFA, en enhet med en transnationell karaktär av en ganska ogenomskinlig natur.

Ytterligare akademiker från Edge Hill hävdar att, trots vad som sagts ovan om den internationella dimensionen av transfer, fotboll fortfarande kan ges en relevant nationell karaktär. Å andra sidan understryker professor O’Leary från samma universitet möjligheterna till kollektivavtal inom idrotten.

Prof. van der Burg från Twente pekar på möjligheten att UEFA på medellång sikt lyckas övervinna Super League, till exempel genom att ändra Champions League till förmån för de bästa klubbarna. En nationell politisk strategi bör kompensera för UEFA:s fortsatta befogenhet att skydda alla andra klubbar.

Slutligen stöder professor Zglinski från London School of Economics en europeisk idrottslag som en form av politisk vilja för att ange riktningen och skapa ett tydligt regelverk. Enligt en konservativ agenda är den politiska viljan att sträva efter det gemensamma bästa legitim, men subsidiaritetsprincipen kräver en strategi på lägsta möjliga territoriella nivå, och inte från Bryssel.

Källa till bilden: Goal.com