Att utforska det nordiska arvet

Europeisk dagbok: Köpenhamn, maj 2022

Staden Köpenhamn har en särskild betydelse för islänningarna eftersom den länge var deras huvudstad. Island befolkades ursprungligen mellan 874 och 930, främst från västra Norge. Ett samvälde utan kung men med lag (som en tysk krönikör uttryckte det) existerade där från 930 till 1262. Islänningarna gav sedan efter för påtryckningar från kungen av Norge och blev hans undersåtar mot garantier om att han skulle respektera lokala lagar, bevara freden och säkerställa tillräcklig handel, vilket var avgörande för denna avlägsna och vindpinade ö i Nordatlanten. År 1380 övergick den norska kronan till den danske kungen, som så småningom gjorde Köpenhamn till sin permanenta residensstad. Det danska namnet på staden är København, vilket betyder Köpmännens hamn. Staden, som formellt grundades 1167, hade varit en handelsplats i århundraden, belägen vid Öresund mellan den danska ön Själland och Sverige och med en utmärkt hamn. Alla de nordiska länderna styrdes från Köpenhamn fram till 1523 då Sverige framgångsrikt gjorde uppror mot den danske kungen, och med Sverige följde Finland. Efter nederlaget i Napoleonkrigen 1814 tvingades den danske kungen avträda Norge till den svenske kungen, men av skäl som fortfarande är oklara beslutades det att Danmark skulle behålla de norska besittningarna i Nordatlanten, Island, Färöarna och Grönland.

Jon Sigurdssons argument för självständighet

Island styrdes från Köpenhamn, men var aldrig en del av Danmark. Hon hade sina egna lagar och sitt eget språk och var stolt över ett rikt och unikt litterärt arv, framför allt dikter, krönikor och sagor från samväldesperioden, men också olika legender, sagor och folksånger. År 1848 började den isländska kampen för självständighet när en 37-årig isländsk historiker bosatt i Köpenhamn, Jon Sigurdsson, publicerade en ”Uppmaning till islänningarna”. Han presenterade tre huvudargument för islänningarnas rätt till självbestämmande. För det första hade Island under samväldesperioden verkligen varit en suverän stat och när islänningarna 1262 svor trohet till den norske kungen hade det bara varit till kungen och inte till Norge, eller senare till Danmark. Jon – som han heter på Island, eftersom isländskan inte har några familjenamn, Sigurdsson är bara ett meddelande om att Jons far hette Sigurd – argumenterade därför, när den danske kungen överlämnade makten till det danska folket 1848 (ratificerat i en konstitution 1849), att det inte följde att den danska nationen, genom den danska statens organ, hade fått någon rätt att styra Island. Detta var en fråga som skulle lösas mellan kungen och den isländska nationen. För det andra utgjorde islänningarna en särskild nation, med en gemensam historia på nästan tusen år, med ett eget territorium som definierades av naturliga gränser, med egna lagar, eget språk och eget litterärt arv. För det tredje visste islänningarna förmodligen bättre vad som låg i deras eget intresse än byråkraterna i Köpenhamn, vilket naturligtvis är det traditionella argumentet för decentralisering (eller subsidiaritetsprincipen).

Jon Sigurdsson dog 1883 utan att ha fått se sin dröm om Island som en suverän stat uppfyllas. De välmenande danska regeringarna på den tiden tog inte hans ståndpunkt på allvar. Islänningarna var en liten nation som levde på en karg ö. För att överleva behövde de danerna, verkade det som. Men i början av 1900-talet växte den isländska ekonomin kraftigt när islänningarna skaffade sig kapital och teknik för att utnyttja de bördiga fiskevattnen runt ön. Samtidigt blev kraven på nationellt självbestämmande allt starkare, även i de nordiska länderna. Norge bröt sig loss från Sverige 1905 och Finland från Ryssland 1917. Efter vänskapliga förhandlingar kom danskarna och islänningarna överens om att Island skulle bli en suverän stat den 1 december 1918 i en personalunion med den danske kungen, och att fördraget om detta mellan de två länderna kunde revideras och eventuellt upphävas efter tjugofem år. Jon Sigurdssons politiska projekt hade nu förverkligats. Den isländska staten förvärvade huset (bilden ovan) där han hade bott i Köpenhamn, på Øster Voldgade 12, nära stadens centrum. En lägenhet i huset ställdes till förfogande för isländska forskare som forskade i Köpenhamn. Jag har två gånger haft möjlighet att använda lägenheten, i en månad vid varje tillfälle. Första gången var sommaren 2002 då jag studerade nordisk litteratur för en citatordbok som jag höll på att sammanställa. Den andra gången var sommaren 2023 för att utforska den nordiska liberala traditionen.

Jon Sigurdssons argument för frihandel

Jon Sigurdsson var själv en del av den nordiska liberala traditionen. Han var väl insatt i historia, ekonomi och politik och påverkades inte bara av de nordiska ländernas anmärkningsvärda politiska arv, utan också av den anglosaxiska liberalismen. ”Individuell frihet bör inte begränsas om inte samhället som helhet (nationen) skulle skadas av det”, skrev han 1841. Jon uppmanade sina landsmän att lära sig av andra nationer utan att behöva offra sin egen identitet. ”Vi har gjort störst framsteg när vi har rest mycket och handlat med andra länder, men med många länder, inte bara med ett enda”, konstaterade han 1842. Ett år senare argumenterade han för frihandel i Adam Smiths anda:

Vår handel är begränsad till ett enda land, och vi får inte göra affärer med några andra länder. Detta strider mot utbytets och evolutionens natur, eftersom framsteg och välstånd beror på att man handlar med det som är nödvändigt, så att människor i själva verket stöder varandra. När en nation struntar i denna regel och denna naturlag kommer den att straffas, och straffet kommer att bli dess egen förödmjukelse och förlust. Inget land i världen är helt självförsörjande, även om mänsklig dårskap har försökt göra det så. Inget land är heller sådant att det inte kan bidra med något och på så sätt få vad det behöver. Men när ett land har fått vad det behöver, vilket är vad handeln åstadkommer, då är det som om det självt hade haft dessa förnödenheter. När handeln är fri erbjuder varje nation det som den har i överskott till dem som har det som den behöver.

Jon pekade på England som det exempel som islänningarna borde följa. Dess snabba utveckling kunde, skrev han 1844, utan tvekan tillskrivas dess företags- och föreningsfrihet.

Jon Sigurdsson som konservativ liberal

År 1855 blev handeln mellan Island och andra länder fri, efter att tidigare ha varit begränsad till danska medborgare. Jon Sigurdsson välkomnade denna viktiga förändring och upprepade argumenten för frihandel i ett brev till sin bror 1866:

Du tror att någon kommer att absorbera oss. Låt dem alla absorbera oss i den meningen att de handlar med oss och gör affärer med oss. Frihet handlar inte om att leva ensam och inte ha något med andra att göra. Jag tvivlar på att Simeon Stylites eller Diogenes var friare än någon annan fri människa. Det är sant att frihet främst kommer inifrån, men ingen frihet som är relevant i samhället förverkligas utan utbyten, och de är därför nödvändiga för frihet.

Jon var dock också konservativt lagd. År 1875 organiserade hans unga beundrare en fest för honom i Reykjavik, och en av dem komponerade och reciterade en dikt till hans ära. När Jon tackade dem tog han avstånd från ett uttalande i dikten om att han var ”ledaren som aldrig kände till några begränsningar”. Han avvisade tanken på att han aldrig hade känt några begränsningar. Disciplin och begränsningar behövs för mänsklig utveckling, konstaterade han. Begränsningar var oumbärliga inom och utanför, för individer och för nationer. Ohämmad frihet, utan några gränser, var ingen frihet, utan bara kaos och förvirring. Jon kan därför på ett övertygande sätt karaktäriseras som en konservativ liberal.

Den nordiska politiska traditionen

Den månad jag tillbringade i Köpenhamn sommaren 2022 var både givande och trevlig. I Jon Sigurdssons lugna hem på Øster Voldgade kunde jag studera och reflektera över de nordiska ländernas politiska arv: Snorri Sturlusons varningar mot obegränsad makt i sin historia om de norska kungarna; Anders Chydenius argumenten för frihandel och arbetsdelning under 1700-talet, den liberala norska konstitutionen från 1814 på Eidsvoll, de stora liberala statsmännen under 1800-talet som lade grunden för det skandinaviska välståndet, Anton Martin Schweigaard i Norge och Johan August Gripenstedt i Sverige. Jag undersökte särskilt den anmärkningsvärda danska liberalen Nikolaj F. S. Grundtvigs verk, en pastor, poet och universalgeni, som uppmanade sina landsmän att bevara och utveckla sitt nationella arv. Grundtvig är en fascinerande person som ofta ses som den främsta förespråkaren eller till och med skaparen av den säregna och unika danska nationella identiteten, danskhed, danskhet.

Från Jon Sigurdssons hus är det bara en kort promenad till Kongens Nytorv, där Nationalteatern ligger, det berömda varuhuset Magasin du Nord, flera bra restauranger och det anrika Hotel d’Angleterre där jag ibland har bott. Det har ett fint spa och en pool i källaren. På torget finns också Köpenhamns äldsta pub, Hviids vinstue, som grundades 1723. Den var, och är, populär bland islänningar i Köpenhamn. På insidan finns ett porträtt av fyra berömda (eller kanske ökända) isländska livsnjutare, två poeter och två historiker, som alla bodde i Köpenhamn under en tid, om än under olika perioder. Den äldre historikern, den tidigare nämnde Arni Palsson, utbrast en gång i tiden: ”Det sägs att drickandet är en flykt från verkligheten. Men människor kan ibland rädda sig själva genom att springa iväg. Den yngre historikern undervisade mig faktiskt i gymnasiet. Hviids vinstue erbjuder inte bara de berömda danska ölsorterna Tuborg och Carlsberg, utan även danska smørrebrød, öppna smörgåsar med läckra pålägg som räkor, rökt eller gravad lax, rostbiff och ägg.

En skål för frihet

Runt hörnet, på Vingårdstræde 6, ligger en av mina favoritrestauranger i Köpenhamn, den tvåstjärniga Kong Hans Kælder, som serverar vad man skulle kunna beskriva som franskinspirerad dansk mat, elegant och välsmakande. Kung Hans (eller Johan) regerade från 1481 till 1513. Han var, liksom andra skandinaviska kungar, tvungen att acceptera en stadga, något liknande den engelska Magna Carta, som bekräftade de traditionella rättigheterna för hans undersåtar. Kung Hans källare är därför en lämplig plats för en skål för det stora nordiska liberala arvet.