Subscribe
Redaktörens anmärkning: I anslutning till ECR-konferensen i Kilkenny, Irland, träffade The Conservative Cormac Lucey, en finansexpert vid Trinity College i Dublin och en av talarna vid själva konferensen. Detta är den intervju som han har släppt till våra läsare.
I ert mycket högljudda inlägg har ni understrukit att grön politik hotar våra västerländska samhällen. Hur?
Västvärlden gör tre kardinalfel genom att så förbehållslöst anta den gröna agendan.
Låt oss då börja med det första.
Det första strategiska felet med den gröna ekonomin är att det är ett koncept som existerar oberoende av alla kostnads- och intäktsanalyser. Det skulle kanske vara förståeligt om en politisk ledare på vänsterkanten skulle hålla fast vid ”netto noll” som en politisk seger. Men är det inte märkligt att en konservativ ledare, som Theresa May, håller fast vid den?
Och visar det inte vilken rå, känslomässig kraft som konceptet med den gröna ekonomin har?
Denna makt utgör en politisk snubbeltråd som motståndare till konceptet måste vara mycket försiktiga med att konfrontera. Vi lever i en tid då programvaran för ett liberalt samhälle tyst och långsamt håller på att raderas ut. För att ett liberalt samhälle skall kunna upprätthållas politiskt måste det finnas politisk handling, politisk diskussion och politisk kompromiss. Den kan bara hållas igång genom kompromisser, politiska knep och koalitioner. Ett av den moderna liberalismens kännetecken är att den vill ta bort fler och fler frågor från politiken, så att de inte kan ifrågasättas alls. Att etablera dem som rättigheter, lagliga rättigheter, eller på något sätt där de ställs bortom politiskt ifrågasättande. Det finns många i Europa som vill att den gröna ekonomin skall få denna status, där den blir en fråga om rättslig skyldighet snarare än demokratiskt beslutsfattande. Men de ödesdigra strategiska och operativa fel som den gröna ekonomin lider av är för stora för att denna position skall vara hållbar.
För att återgå till listan över kardinalfel…
Det andra strategiska felet med den gröna ekonomin är att västvärlden hellre skulle lägga resurser på att anpassa sig till klimatförändringarna än på ett fåfängt försök att vända dem genom åtgärder i ett hörn av världen. Som filosofen och författaren John Carey har observerat: Folk kanske säger: ”Men vi måste, vi måste visa att vi är på rätt sida, vi måste åstadkomma det, även om andra människor inte gör det.” Jag tror att det är narcissismens politik: ”Jag vill må bra.” Men under tiden slösar du med resurser och tid. Det finns en allvarlig möjlighet att vi nu befinner oss i de tidiga stadierna av en skenande klimatförändring. Vi bör fokusera allt vi har – inte på att ha en oändligt liten inverkan på de globala koldioxidnivåerna, vilket skulle vara fallet även om hela programmet genomfördes – utan på anpassningspolitik.
Och vad är det tredje kardinalfelet?
Det tredje strategiska felet med den gröna ekonomin är att man ger en så hög politisk prioritet åt att stoppa och vända klimatförändringarna när det finns andra mer förtjänta orsaker. Björn Lomborg är ordförande för Copenhagen Consensus Centre och författare till böckerna ”The Skeptical Environmentalist” (2001) och ”Best Things First: the 12 Most Efficient Solutions for the World’s Poorest and Our Global SDG [sustainable development goal] Promises” (2023). Lomborg har nyligen, i Wall Street Journal, skrivit om det gemensamma mötet mellan IMF och Världsbanken. Inför detta möte varnade Lomborg för hur ”en ohelig allians av gröna aktivister och klimatångestfyllda politiker” kommer att pressa beslutsfattarna att ”ägna en uppsjö av nya resurser åt klimatförändringarna”.
Men det finns väl mer angelägna mänskliga prioriteringar?
Lomborg rapporterar att i fattiga länder dör fem miljoner barn varje år före sin femte födelsedag och nästan en miljard människor får inte tillräckligt med mat. Mer än två miljarder måste laga mat och hålla värmen med förorenande bränslen som dynga och ved, vilket förkortar deras livslängd. Och utbildningen är ofta så dålig att de flesta barn i låg- och lägre medelinkomstländer kommer att förbli funktionella analfabeter. I en ny rapport från G20-gruppen uppmanas dock Världsbanken och andra utvecklingsorganisationer att driva på för ytterligare 3 biljoner dollar i årliga utgifter och rikta det mesta av det till klimatpolitiken. Detta är västerländsk narcissism på steroider.
Det är dock sant att en renare planet är en kollektiv nyttighet. Hur kan de konservativa leda arbetet med agendan?
På politisk nivå blir kostnaderna för den gröna ekonomin alltmer uppenbara. Det generella stödet för grön politik har urholkats kraftigt. Det borde vi göra:
- Insistera på en rigorös kostnads-/intäktsanalys för alla framtida steg på den gröna vägen.
- Argumentera för en praktisk anpassning till klimatförändringarna i stället för en narcissistisk, självuppoffrande politik som går ut på att försöka stoppa dem.
- Och slutligen, argumentera för mer humana stora statliga projekt – som att utrota svält, få slut på tuberkulos och främja utbildning – än att bygga ännu fler gröna elefanter i himlen.
Som konsumenter bör vi vara försiktiga med att offras på altaret för en grön politisk förändring på områden som värmepumpar och elbilar. Framför allt bör regeringens politik bestämmas av upplyst egenintresse snarare än av narcissistisk självuppoffring.
Vilken roll bör kärnkraften spela i denna debatt?
Jag anser att kärnkraft med låga koldioxidutsläpp kan och bör spela en viktig roll för att underlätta en övergång till förnybar energi. Men den gröna agendan drivs så mycket av pubertal narcissism att kärnkraften inte ingår i den.