Betydelsen av konsekvens

Lördagen den 7 oktober 2023, kl. 06.30, inleds en våldsam och plötslig attack mot Israel från Gazaremsan. Den utförs av den palestinska islamiska terroristgruppen Hamas, som angriper Israel från Gazaremsan. Nästan 5 000 raketer avfyrades mot den israeliska fienden, utöver hundratals explosioner och dussintals milismän som anlände med hängflygplan. Följderna av attacken är dramatiska. I Israel rapporteras om minst 900 döda, mer än 2 500 skadade och mer än 800 saknade. Dessa siffror uppdateras ständigt och inkluderar många människor som tagits som gisslan av Hamas. Israel svarade med att bomba Gazaremsan. Den israeliska regeringen förklarade officiellt krigstillstånd och kallade in tusentals reservister för att förbereda sig för en landattack, och tillkännagav en ”total belägring” av Gaza genom en operation för att stänga av vatten, mat, bränsle och elektricitet.

Israel tillkännagav också att en fullständig evakuering av israeler som bor i städer nära gränsen till Gaza skulle inledas. Palestinierna har också drabbats, med omkring 700 döda och mer än 3.700 skadade efter Israels bombmattor och stridsvagnar på remsan.

En annan fråga att ta hänsyn till är Hamas gisslantagande av ett stort antal människor, som har fört bort män, kvinnor och barn från deras familjer, försett dem med ögonbindel och bundit deras händer. De har till och med gått så långt som att gömma dem i avlägsna områden. Enligt de senaste rapporterna har mer än hundra civila israeler förts bort och tagits som gisslan, vilka Hamas-terroristerna uppenbarligen planerar att använda som verkliga förhandlingsobjekt. Risken med allt detta är naturligtvis att gisslan snart kommer att dödas, eller ännu värre, användas som mänskliga sköldar för att avskräcka Israel från att inleda en fruktansvärd markattack som man redan har aviserat.

Det är viktigt att förstå de orsaker som har lett till de senaste dagarnas blodiga och tragiska händelser. För att göra detta är det nödvändigt att ta ett steg tillbaka i historien och lyfta fram några av milstolparna i de israelisk-palestinska förbindelserna. Den första är den långa process som ledde fram till undertecknandet av de berömda Osloavtalen 1993 av Israels premiärminister Yitzhak Rabin och Palestinas premiärminister Yasser Arafat. Vid detta tillfälle erkände PLO Israels rätt att existera och Israel erkände PLO som företrädare för det palestinska folket. En milstolpe som uppnåtts efter årtionden av blodig och våldsam kamp på bekostnad av oskyldiga liv. Men trettio år senare, med upptrappningen av olika fientligheter som aldrig helt har upphört, har samma rätt till existens ifrågasatts och åter hamnat i konfliktens centrum.

Oktoberattacken har också lett till en kris för de så kallade Abrahamitiska överenskommelserna som undertecknades 2020 och som, tack vare Förenta staternas ingripande, syftade till att normalisera de diplomatiska förbindelserna mellan Saudiarabien och Israel, och som skulle utvidgas till att omfatta Bahrain, Marocko och Sudan. Orsakerna till attacken mot Israel uppgavs vara befrielsen av islamiska heliga platser och de palestinska territoriernas oberoende.

Men fakta visar att det palestinska anspråket är allt annat än nationellt. I själva verket är det ett fundamentalistiskt islamiskt krav snarare än ett territoriellt. I själva verket utfördes attacken av Hamas, en palestinsk islamisk extremistorganisation som betraktas som terrorist av Israel, liksom av Europeiska unionen och Förenta staterna.

Hamas grundades 1987, under trycket från den första intifadan, just för att bekämpa staten Israel, vars förstörelse man fortfarande kräver, genom terroristhandlingar. Med tiden har de också utfört många självmordsbombningar mot civila och sedan 2011 har de vid flera tillfällen attackerat Israel med raketer. Ett av Hamas privilegier är att återföra Palestina till dess förkoloniala tillstånd genom att upprätta en palestinsk stat. Hamasattacken kommer utan tvekan att leda till att Mellanösternkonflikten går in i en ny fas och att de framsteg som gjorts under åren mot ett tillstånd av fred och normalisering i Mellanösternregionen vänds till sin motsats. Det finns också en allvarlig fråga om huruvida andra tendenser, såsom Hizbollah i Libanon eller det hårdföra Iran, kan besluta sig för att ingripa, förvärra situationen och dra in den i ett ännu mer kritiskt tillstånd.

I detta komplexa geopolitiska scenario verkar det uppenbart att det internationella samfundets roll är viktigare än någonsin. Ett samhälle som tyvärr inte har kunnat ägna den palestinska knuten rätt uppmärksamhet, som har försummat situationen i vissa avseenden och som i dag upplever ett absolut tillstånd av instabilitet, krig och annat, för vilket Israel personligen betalar ett oacceptabelt pris. Nu är det därför dags att visa all nödvändig solidaritet på ett påtagligt och effektivt sätt och ta parti för dem som förtjänar det. Nu är det dags att experimentera med nya vägar till fred, att inta en annan inställning till fredsskapande än tidigare, framför allt genom att inte längre överge de folk som lever i denna tragiska situation. För det första måste Europeiska unionen inta en fast och tydlig ståndpunkt, utan tvekan eller rädsla.

Det måste ske så snart som möjligt, eftersom det är det enda sättet att sända ett tydligt budskap internationellt. Det måste den göra desto mer eftersom den har kännetecknats av mer än några tveksamheter och motsägelser. Redan från början var den europeiska gemenskapen, oavsett de enskilda medlemsstaternas ståndpunkter, inte särskilt enad. Det som hände i EU var faktiskt att olika företrädare för europeiska institutioner inom några timmar uttryckte tvetydiga ståndpunkter om den israelisk-palestinska konflikten. Måndagen den 9 oktober, under ministermötet, meddelade EU:s grannskapskommissionär Olivér Várhelyi att unionen hade avbrutit sitt bistånd till Palestina utan föregående samråd med kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Samtidigt, några timmar senare, förklarade Josep Borrell, Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och vice ordförande för Europeiska kommissionen, att Israel hade rätt att försvara sig, men inom ramen för internationell rätt, och tillade att EU hade gått med på att upprätthålla stödet till palestinierna, och hävdade också att: ”150 000 människor är internflyktingar och den mänskliga situationen är fruktansvärd. Därför måste vi ge mer, inte mindre, mer. Men sedan, onsdagen den 11 oktober, ingrep även Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och intog en annan ståndpunkt i frågan, kanske mer bestämd än fördömandet av Hamas och det proisraeliska stödet, men inte helt transparent.

I själva verket sade hon bestämt följande: ”Vi måste vara tydliga med definitionen av denna typ av skräck. Det är terrorism. Och det är en krigshandling. Detta var den värsta attacken i Israel sedan staten bildades. Och det kan bara finnas ett svar. Europa står på Israels sida. Och vi stöder fullt ut Israels rätt att försvara sig” och tillade att ”detta är en tragedi för Israel, för det judiska folket och även för Europa”, och det är därför ”Europa står med Israel. Europa står vid vår vän och partners sida”. Hon sade dock också att ”vårt humanitära stöd till det palestinska folket inte ifrågasätts”. En sådan tvetydighet från de europeiska institutionernas sida kan och bör inte accepteras. Först och främst för att världen, som vi har lärt oss av kriget i Ukraina, inte kan leva och överleva om den starkares lag, snarare än rättvisans lag, tillåts och tolereras att råda. Vi får inte förlora tid och tveka, för som det senaste har lärt oss leder obeslutsamhet bara till att konflikterna fördjupas och att situationen för de berörda folken förvärras. På latin finns det ett talesätt av Cicero: ”Historia magistra vitae”, vilket betyder att historien är livets lärare. Om detta verkligen är fallet bör vi lära av historien, särskilt av krisen i Ryssland och Ukraina, genom att bli mer medvetna om att det enda och mest kraftfulla verktyget är konsekvens, så att vi redan från början måste inta en tydlig och fast hållning för att kunna ge all nödvändig hjälp så snabbt som möjligt och bestämt fördöma de terroristattacker som har utförts, utan tvekan eller rädsla.