Brist på skyddade boenden för män som utsatts för våld i hemmet på Irland

Den kroniska och långvariga avsaknaden av boendebaserade skyddade boenden för manliga offer för våld i hemmet (DV) på Irland speglar en liknande skrämmande brist i många EU-medlemsstater.

Detta infrastrukturella tomrum, som bidrar till att det saknas skyddande eller livsbevarande alternativ när behovet av en säker hamn uppstår i tider av enorm nöd och skada för offret, utgör i själva verket en annan form av övergrepp.

Ett försök att åtgärda denna stora lucka i den akademiska forskningen gjordes 2023 av Melissa Corbally, PhD School of Nursing and Midwifery, Trinity College Dublin, Benjamin Alexander Hine, PhD School of Human and Social Sciences, University of West London, London, Storbritannien Barry Kestell, PhD School of Nursing, Psychotherapy and Community Health, Dublin City University.

Men även om denna forskning med titeln Characteristics of Men Who Seek Help From an Irish Domestic Abuse Helpline: The MENCALLHELP Study var användbar, är den också starkt beroende av en djupt ifrågasatt förståelse av konceptuella verktyg relaterade till kolonisering, religion och könsrollernas flytande.

När det gäller forskning som utförts på ön Irland kan vi peka på Male Experiences of Intimate Partner Violence: ME-IPV-studien.

Svårigheten här är dock, som författarna noterar, att även om våld i nära relationer har många av samma definitionsegenskaper som våld i hemmet (”varje handling av fysiskt våld, sexuellt våld, stalkning och psykologisk aggression (inklusive tvångstaktik) av en nuvarande eller tidigare intim partner”), måste det ses som en distinkt kategori.

Anledningen till detta är att IPV är specifikt för en intim partner medan våld i hemmet i strikt mening även kan omfatta våld mot barn/föräldrar och syskon.

Trots detta ger Queens University Study viktiga insikter som bidrar enormt till vår förståelse av hur våld påverkar män på barn- och vuxennivå.

För att återgå till den specifika frågan om avsaknaden av boendebaserade tjänster kan det inte nog understrykas hur dyster situationen är på Irland när det gäller skyddade boenden för manliga brottsoffer (och deras barn).

Tusla, den irländska statens barn- och familjemyndighet, finansierar över 60 organisationer inom samhälls- och frivilligsektorn som tillhandahåller specialiserade stödtjänster till offer för våld i hemmet, sexuellt våld och könsrelaterat våld, däribland över 20 kvinno- och barnhem, men det finns inga statligt finansierade boendebaserade tjänster som enbart vänder sig till manliga offer för våld i hemmet.

Det närmaste Irland hittills har kommit att leverera en sådan boendebaserad tjänst var det kortlivade genomförandet 2021 av Safe Ireland (det nationella utvecklings- och samordningsorganet som arbetar för att utrota våld i hemmet) i samarbete med Airbnb av gratis hotellnätter i nödsituationer för manliga och kvinnliga offer (Operation Ruby). Men detta upphörde i juli 2022.

Även om det fanns rapporter om att lärdomarna från Operation Ruby skulle användas för att utforska nya alternativ för akutboende och hur dessa skulle kunna integreras i hela utbudet av kris- och säkra boenden som behövs för offer och överlevande för våld i hemmet, är de praktiska resultaten när det gäller boendebaserade tjänster tre år nedslående.

Detta har lett till allvarlig kritik från aktivister eftersom Tusla upprepade gånger har betonat att man erkänner vikten av att ha tillgängliga och lyhörda tjänster för våld i hemmet och könsbaserat våld (DSGBV) ”för människor av alla kön”, samtidigt som man också accepterar att den irländska staten och dess lagstadgade organ måste överväga tillgång till säkert boende för män som flyr våld i hemmet.

För att börja ta itu med denna process hade Tusla uppgett att man inledningsvis skulle fokusera på att utveckla vägar till säkert boende för män under 2022 i Dublinområdet. Detta förväntades utökas ”när ett effektivt tillvägagångssätt kan fastställas”.

Någon sådan effektiv strategi har inte kommit till stånd trots åtaganden på högsta nivå i den irländska regeringen om att den skulle ”se till att offren får en heltäckande service genom att skapa tydliga integrerade lokala vägar för kvinnliga och manliga offer för våld i hemmet.

Detta åtagande gjordes i Irlands tredje nationella strategi mot våld i hemmet, sexuellt våld och könsrelaterat våld 2022-2026, Zero Tolerance Third National Strategy on Domestic, Sexual & Gender-Based Violence. Den häpnadsväckande bristen på brådska kan ses i detalj i genomförandeplanen för strategin. Där klargjordes att dessa ”omslutande tjänster” visserligen skulle ingå i den övergripande plan för tillhandahållande av tjänster som skulle utvecklas och utformas tillsammans med sektorn, men att de skulle förbli en ”prioritering på medellång sikt”.

Denna brist på praktisk brådska är svår att förstå med tanke på hur stort problemet är för manliga offer för våld i hemmet. Här stöter vi dock återigen på bristen på aktuella, robusta statistiska uppgifter.

Detta har påpekats av organisationer som Men’s Aid, en av Irlands få icke-statliga organisationer som ägnar sig åt att stödja manliga offer för våld i hemmet.

Studien visade också att omkring 88.000 män och 213.000 kvinnor på Irland hade utsatts för allvarliga övergrepp av en partner någon gång under sitt liv.

Som svar på detta gör Men’s Aid den mycket uppenbara poängen att citerande av 16 år gammal forskning inte informerar oss om den nuvarande, verkliga förekomsten i våra samhällen och att ytterligare forskning måste beställas för att ge nyligen uppdaterade, värdefulla insikter som är nödvändiga för att bättre förstå behoven hos vissa grupper, inklusive män.

Men’s Aid har också starkt kritiserat Tusla och i synnerhet dess senaste granskning av tillhandahållandet av boende för offer för våld i hemmet.

Enligt Men’s Aid finns det ”en stor oro för bristerna när det gäller att tillhandahålla tjänster för de tusentals offer som är män”.

Liknande farhågor har uttryckts om den dåliga tillgången på tjänster för manliga offer i Nordirland. Stormont-administrationens strategi för våld i hemmet och sexuella övergrepp bekräftade nyligen att nästan en femtedel av offren för våld i hemmet i Nordirland är män.

Precis som i republiken Irland finns det dock inga skyddade boenden för män som utsatts för våld i hemmet.

BBC har rapporterat att Nordirlands utsedda kommissionär för brottsoffer Geraldine Hanna beskrev detta som ”djupt oroande”.

Hon ska också ha informerat Ulster media om att det finns ett tydligt behov av policyer och processer ”som tar hänsyn till mäns och pojkars unika behov och belyser potentiella luckor i tillhandahållandet av tjänster, särskilt på landsbygden”.

Hanna fortsatte med att säga att det fortfarande finns ett ”förkrossande stigma” som män som anmäler våld i hemmet upplever, vilket påverkar det svar de får när de ber om hjälp.”

All tillgänglig litteratur pekar på en liknande bedömning av de manliga offrens erfarenheter över hela Irland.

För att sammanfatta. Det som bör framgå av denna korta översikt är att även om det finns många nationella och internationella strategier som syftar till att få slut på det gissel som våld i hemmet och könsrelaterat våld utgör, fortsätter den stora majoriteten av debatten i denna fråga att främst handla om kvinnors erfarenheter som offer för detta brott. Det är helt förståeligt upp till en viss punkt.

Majoriteten av offren är förvisso kvinnor. Men faktum kvarstår att det finns ett betydande antal manliga offer som behöver särskilt, riktat stöd för att tillgodose sina särskilda behov, och detta sker inte alls i den omfattning som det borde ske.

Så länge denna situation råder kommer manliga brottsoffer och deras barn, om än oavsiktligt, att fortsätta att betraktas som en efterhandskonstruktion eller som en ”undergrupp” av brottsoffer som ska tas om hand vid någon ospecificerad tidpunkt i framtiden.

Män i dessa situationer behöver inte mer retorik. De behöver boendebaserade tjänster. Om man inte lyckas leverera kan det mycket väl innebära skillnaden mellan liv och död. Irland och EU måste reagera i enlighet med detta.