Subscribe
Den 7 juni 2024 avled den framstående amerikanska libertarianska tänkaren och aktivisten David Boaz, Executive Vice President för den marknadsliberala tankesmedjan Cato Institute i Washington DC, vid en alltför tidig ålder av 69 år. Vi stod aldrig varandra nära personligen, men våra relationer var vänskapliga och respektfulla. Vi stötte ibland på varandra på möten med Mont Pelerin Society– en internationell sammanslutning av klassiska liberala och konservativa forskare, aktivister och affärsmän – eller under mina ganska sällsynta besök i Washington DC. En gemensam vän, Dr Tom G. Palmer från Atlas Network, hyllade honom på ett vältaligt sätt: ”Genom honom fick så många människor ta del av det humana, anständiga, rationella och medkännande argumentet för ”det enkla systemet med naturlig frihet”. Så många framgångsrika och lyckliga karriärer inleddes.
En inspiration för unga och gamla
David (på bilden ovan 1982 tillsammans med Friedrich A. von Hayek) var inte konservativ i ordets vanligaste bemärkelse, och han ville ogärna kalla sig liberal eftersom den etiketten i USA har tagits över av socialdemokrater och till och med rena socialister. Han definierade därför sig själv som libertarian. Han fick en gång frågan av några skeptiker om vad som var den viktigaste libertarianska prestationen någonsin. Han sa: ”avskaffandet av slaveriet”. Okej, de gav med sig. Ett annat namn. David tänkte sig för och sa: ”Att föra in makten under rättsstatsprincipen”. Han tillade senare: ”Det var en revolutionerande bedrift, men den är ofullständig. Det är vad vi fortfarande kämpar för. Han påpekade också en gång att ”skillnaden mellan libertarianism och socialism är att libertarianer kan tolerera att det finns ett socialistiskt samhälle, men socialister kan inte tolerera ett libertarianskt samhälle”.
På Cato Institute gjorde David ett bestående bidrag till friheten: det är en av de mest aktiva och effektiva tankesmedjorna för en fri marknad i världen, med sitt orubbliga stöd för sund vetenskap och sin vägran att kompromissa med särintressen eller med makthavarna. På Cato fungerade han som rådgivare, redaktör, talare, lärare och framför allt som en inspirationskälla för unga och gamla. Hans andra stora bidrag till friheten var de många böcker han skrev eller redigerade. Dr Diogo Costa, chef för Foundation for Economic Education, konstaterar att hans ”libertarianism var övertygande och historisk. Snarare än att förespråka en snäv, sekteristisk syn placerade han libertarianismen i liberalismens större sammanhang och presenterade den som en manifestation av principer som funnits länge.
Libertarianismens rötter
Här ska jag bara kortfattat nämna en av Davids böcker. År 1997 publicerade han Libertarianism: A Primer, senare uppdaterad och reviderad som
Det libertarianska sinnet: A Manifesto for Freedom (Ett manifest för frihet)
. Intressant nog föreslog han att den förste libertarianen kan ha varit den kinesiske filosofen Lao-tzu, som levde på 600-talet f.Kr. och som skrev: ”Utan lag eller tvång skulle människorna leva i harmoni. David citerade (en förkortad version av) den dystra förutsägelsen om regeringen i Samuels första bok: ”Så här ska den kung göra som ska regera över dig: Han skall ta dina söner till sina vagnar. Och han skall ta era döttrar till kockar. Och han skall ta era åkrar och era olivlundar, även de bästa av dem, och ge dem åt sina tjänare. Och han skall taga tiondelen av er säd, av era vingårdar och av era får, och ni skall vara hans tjänare. David påpekade återigen att Jesus gjorde en avgörande distinktion mellan två riken med sitt berömda svar på en fråga om skatter: ”Ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som är Guds. Detta är en kraftfull, ja, banbrytande, idé: Inte allt i livet bör vara under statlig kontroll.
I sin upplysande diskussion i boken om libertarianismens historiska rötter höll David med den framstående historikern Ralph Raico (som jag också lärde mig mycket av på 1980-talet vid seminarier på Institute for Humane Studies) om att ”renässansen kan överskattas som en föregångare till liberalismen; de medeltida rättighetsstadgarna och oberoende rättsliga institutionerna gav en säkrare grund för frihet än renässansens prometheiska individualism”. Detta är förvisso ett forskningsprogram som jag själv nyligen har utforskat när det gäller de nordiska länderna, med sin starka rättsliga tradition, försvarad av tänkare som Snorri Sturluson, Anders Chydenius och Nikolaj F. S. Grundtvig och uttryckt i den danska Jyllands lag (1241), den svenska Regler för domare (1525) och flera skandinaviska kungliga privilegiebrev mellan 1282 och 1648. Men i enlighet med en väletablerad tradition presenterade David John Locke och Adam Smith som fäderna till den klassiska liberalismen i modern mening, eller libertarianismen. När det gäller detta vill jag bara tillägga en iakttagelse av Lord Acton i ett brev till Mary Gladstone från 1880: ”Idéer har en strålning och utveckling, en egen härstamning och efterkommande, där män spelar rollen som gudfäder och gudmödrar mer än som legitima föräldrar.