De skyhöga kostnaderna för domstolar och utredningar

The Irish Times har rapporterat att den irländska staten har spenderat nästan 600 miljoner euro på 27 undersökningstribunaler och undersökningskommissioner sedan 1997.

Enligt journalisten Harry McGee uppgår den sammanlagda kostnaden för 10 tribunaler och 17 undersökningskommissioner och utredningar till 597 miljoner euro, eller i genomsnitt 22 miljoner euro per utredning.

Den genomsnittliga längden på dessa processer överstiger fem år, vilket innebär att staten rutinmässigt finner sig intrasslad i legalistiska och administrativa utredningar som sträcker sig över ett halvt decennium. Tre av kommissionerna, som McGee noterar, avser enstaka dödsfall och kostar 1 miljon euro eller mindre.

Detta kan jämföras med kostnaderna för den tribunal för vissa planeringsfrågor och betalningar (Mahon Tribunal) som inledde sitt arbete 2012. Det beräknas att denna process när den slutförts har kostat i storleksordningen 144 miljoner euro.

Organet, som ursprungligen kallades Flood Tribunal efter sin första ordförande, domare Feargus Flood, fick i uppdrag att utreda anklagelser om korrupta betalningar till politiker och tjänstemän i samband med planeringstillstånd och markomvandling, med särskilt fokus på verksamheten i Dublin County Council under 1990-talet, och särskilt de som rörde den tidigare Fianna Fáil-partiministern Ray Burkes inblandning.

Undersökningen omfattade ursprungligen 726 tunnland mark i norra Dublin, men utvidgades senare till att omfatta mer omfattande anklagelser om misstänkta betalningar.

Tribunalen kom till slut fram till att minister Ray Burke hade tagit emot minst 290.000 euro i korrupta betalningar, vilket ledde till ett fängelsestraff på sex månader för skatteflykt. Tribunalens slutsatser fick dock långtgående politiska konsekvenser utöver de enskilda domarna.

Framför allt riktade den också betydande och hård kritik mot den tidigare premiärministern Bertie Ahern. Tribunalen avvisade Aherns förklaringar till transaktioner på 165.000 pund och ansåg dem vara ”osanna” och ”osannolika”.

Man kom också fram till att EU:s tidigare socialkommissionär Pádraig Flynn tagit emot 50.000 irländska pund från fastighetsutvecklaren Tom Gilmartin för att påverka planeringsbeslut.

Tribunalens slutrapport, som omfattar 3.270 sidor, pekade på en djupt rotad kultur av systematisk korruption inom det politiska och administrativa livet på Irland.

I dag har frågan om de eskalerande kostnaderna för domstolar och kommissioner åter hamnat på den irländska politiska dagordningen efter att Farrelly-kommissionens slutrapport offentliggjorts.

Denna kommission inrättades i april 2017 för att utreda och fastställa fakta om de offentliga myndigheternas roll i vården och skyddet av en tjänsteanvändare, Grace (pseudonym), som bodde hos en tidigare fosterfamilj (familj X) i sydöstra Irland mellan 1989 och 2009. Enligt uppdragsbeskrivningen skulle kommissionen också fastställa fakta om vården av Grace och huruvida Grace hade utsatts för någon form av övergrepp under denna period.

Rapporten som nu är känd för att ha kostat cirka 37 miljoner euro. Denna siffra inkluderar inte den sammanlagda kostnaden för ytterligare rapporter om vården av Grace som beräknas ha kostat cirka 750.000 euro.

Slutrapporten har dock sänt chockvågor genom hela Irlands politiska system. Det som har utlöst en utbredd misstro och besvikelse inom Irlands politiska etablissemang är rapportens slutliga slutsats: även om den fann tydliga bevis för allvarlig försummelse och ekonomisk vanskötsel, fann den inga bevis för sexuella eller känslomässiga övergrepp

Dessa resultat har mötts med misstro och besvikelse av såväl regeringsföreträdare som oppositionella, däribland en av de mest uppmärksammade kritikerna av vården av Grace, John McGuinness, ledamot av Fianna Fail. McGuiness var ordförande i Oireachtas mäktiga utskott för offentliga angelägenheter när övergreppen mot Grace för första gången diskuterades på parlamentsnivå under en rad uppslitande möten med Irlands hälsovårdsmyndighet.

Som reaktion på slutrapporten kommenterade McGuinness att han hade förväntat sig att rapporten skulle ”i klartext redogöra för bakgrunden till vården av Grace, var den misslyckades och varför, vem som var ansvarig för det som hände Grace… Jag förväntade mig att de grundläggande rättigheterna för Grace skulle vara rättfärdigad.” McGuiness sade att resultatet var ” en stor besvikelse”.

Det förväntas att en fullständig debatt i Dáil om resultaten av Farrelly-rapporten kommer att äga rum under de kommande veckorna, där kostnader och ineffektivitet i verksamheten kommer att utgöra en viktig del av diskussionen.

I detta avseende bör det noteras att ett försök att utveckla processer som avsevärt skulle minska denna typ av orimliga kostnader, banades väg av den tidigare justitieministern Michael McDowell när han tog initiativ till lagförslaget om undersökningskommissioner 2003.

Som han sade vid den tidpunkten var några av de mest användbara och betydelsefulla sätten som detta lagförslag skulle försöka uppnå kostnadsminskningar på genom mekanismer som rörde en kommissions mandat. Som McDowell helt riktigt konstaterade vid den tidpunkten hade det blivit allmänt erkänt att ett tydligt och väldefinierat mandat som är snävt avgränsat ofta är nyckeln till en framgångsrik och snabb utredning.

Som Grace-fallet och den 8 år långa Farrelly-kommissionen tydligt har visat, fungerar dessa mekanismer tyvärr inte alltid så effektivt som man hade förväntat sig.

Innan Farrelly-kommissionens slutrapport offentliggjordes sände regeringen ut en stark signal om att man måste hitta alternativa mekanismer förutom tribunaler, förhör och undersökningskommissioner, som trots de bästa avsikter har visat sig vara nästan omöjliga att använda inom ramen för deras ursprungliga mandat. Irlands premiärminister Micheál Martin hänvisade till denna punkt nyligen under en parlamentsdebatt när han tydligt flaggade för de advokatkostnader som staten ådragit sig under dessa utredningar.

Med detta sagt bekräftade premiärministern också nyligen att han, efter godkännande av både Dáil Éireann och Seanad Éireann, nyligen undertecknat ett lagstadgat instrument för att ge verkan åt det formella inrättandet av ännu en undersökningskommission, denna gång för att undersöka effektiviteten i klagomålsprocesserna inom försvarsmakten när det gäller arbetsplatsfrågor som rör diskriminering, mobbning, trakasserier, sexuella trakasserier och sexuella övergrepp.

Taoiseach bekräftade också att regeringen avsätter 3,6 miljoner euro för att stödja inrättandet av och arbetet i tribunalen och att ytterligare anslag för kommande år ska beslutas som en del av den årliga budgetprocessen för varje år.

Med tanke på Irlands historia med tribunaler och utredningar finns det mycket liten tilltro bland politiska observatörer till att det ursprungliga anslaget på 3,6 miljoner euro inte kommer att fördubblas eller tredubblas innan processen är avslutad.

Som Harry McGee har påpekat behöver det dock inte nödvändigtvis vara på det här sättet. I sin rapport, som det hänvisas till ovan, lyfter McGee fram exemplet med Nybergkommissionen om Irlands bankkollaps, som lämnade sin rapport 2011. Kommissionen, som fick i uppdrag att göra en mycket viktig utredning av en av Irlands största finansiella katastrofer, slutförde sitt arbete inom några månader och till en kostnad av endast 1,2 miljoner euro – en bråkdel av de kostnader som normalt är förknippade med liknande utredningar.

Enligt McGee var denna kommission ett bra exempel på en kommission som fungerar perfekt.

Det återstår att se om Irlands politiska system har aptit eller kapacitet att upprepa en sådan effektivitet i framtiden. Baserat på vad som hittills framkommit verkar optimismen vara missriktad.

I själva verket är de ständigt ökande kostnaderna inte bara en återspegling av den juridiska och processuella komplexiteten, utan också av den politiska kultur som omger själva undersökningarna. Successiva regeringar har ofta använt tribunaler och kommissioner som instrument för politisk styrning snarare än enbart som faktainsamlande organ, vilket ger sken av handling samtidigt som det omedelbara ansvarsutkrävandet förskjuts. Denna dynamik – där utredningar blir spretiga, självförstärkande processer – har befäst ett system där förseningar, överdriven legalism och skenande kostnader inte är avvikelser utan förutsägbara resultat. Utan en strukturell reform av både de rättsliga ramar som styr utredningar och de politiska incitament som ligger bakom deras tillkomst är det osannolikt att ens de bäst utformade direktiven kommer att leda till meningsfulla förändringar.