De ville vinna men… Trump-Meloni förstörde deras parti

Kamala Harris nederlag och Donald Trumps återkomst

Under de senaste åren har Kamala Harris presenterats som ansiktet utåt för USA:s progressiva framtid. Som kvinna, både afroamerikan och asiat, förkroppsligade hon den progressiva drömmen om ett inkluderande och mångkulturellt ledarskap. Det perfekta valet för att besegra de ”skurkaktiga” republikanerna och inleda en ”ny världsordning”. När Joe Biden valde henne som sin vicepresidentkandidat kallade många kommentatorer det för ett banbrytande steg, en vändpunkt i amerikansk historia. Harris var inte bara en politiker, hon var en symbol, ett banér för dem som trodde att USA kunde bli en ledstjärna för en ny världsordning som ovillkorligen främjade en väckelseideologi. Men trots berömmet och medias entusiasm har Kamala Harris politiska karriär kantats av kontroverser. Under sin tid som Kaliforniens justitieminister anklagades Harris för att ha upprätthållit en politik som vidmakthöll massfängslanden, särskilt för minoriteter. Senare, under hennes tid som vicepresident, kritiserades hon allmänt för sin oförmåga att hantera viktiga kriser, som t.ex. migrationsvågen vid USA:s södra gräns. Hennes offentliga framträdanden ansågs ofta inte vara övertygande, med upprepade gafflar och en attityd som uppfattades som avlägsen och oäkta. Harris framfart drevs på av en kombination av identitetspolitik och mediestöd, där hon framställdes som den oundvikliga efterträdaren till Joe Biden. Många såg henne som den kandidat som äntligen skulle bryta igenom det ultimata glastaket – att bli USA:s första kvinnliga president. Men under ytan blev sprickorna i hennes politiska fundament uppenbara. Opinionsundersökningar visade en brist på entusiasm även bland demokratiska kärnväljare, och många ifrågasatte hennes ledaregenskaper och förmåga att få kontakt med vanliga amerikaner. När valet 2024 kom förväntade sig många att Kamala Harris skulle dra nytta av sin synlighet och sikta på presidentposten. De progressiva medierna framställde henne som den person som var ämnad att besegra Donald Trump, som förberedde sin comeback på den politiska scenen. Men det progressiva narrativet fick sig en rejäl törn: Harris inte bara förlorade utan gjorde det med besked, vilket underströk klyftan mellan den progressiva eliten och resten av landet. Vad avslöjade resultaten? Republikanerna säkrade folkets röster, representanthuset, senaten och USA:s presidentskap. För att inte tala om de skamliga scener vi tvingades bevittna i världens största demokrati. Skulle en republikansk kandidat kunna utstå mordförsök? Skulle de kunna tvingas tala bakom skottsäkert glas? Tänk om det omvända hade hänt – vilken reaktion det skulle ha blivit. I stället lät skottet bara när det lämnade pipan, och sedan verkade progressiva medier glömma allt om det. Donald Trump å sin sida visade än en gång sin förmåga att nå fram till USA:s hjärtland. Att tala till nationens ”magkänsla” är inte detsamma som populism, tvärtemot vad många har sagt. Det innebär att leverera ett tydligt budskap, grundat i konkreta teman som ekonomi, säkerhet och invandringskontroll, som återvann det amerikanska folkets förtroende. Medan de progressiva fortsatte att debattera könsidentitet och ”klimaträttvisa” fokuserade Trump på jobb, familj och nationell suveränitet.

Resultatet? En jordskredsseger som satte stopp för Kamala Harris politiska ambitioner och återgav Vita huset ett konservativt ledarskap. Trumps kampanj underströk också ett bredare ideologiskt skifte i amerikansk politik. Hans förmåga att mobilisera väljare i traditionellt demokratiska fästen visade på en växande frustration över en progressiv politik som uppfattades som verklighetsfrånvänd. Genom att fokusera på konkreta frågor – stigande inflation, brottslighet och gränssäkerhet – omdefinierade Trump berättelsen och bevisade att den amerikanska vardagens oro inte kunde ignoreras. Denna seger var inte bara en personlig triumf för Trump utan en bekräftelse på konservativa värderingar som en hörnsten i det amerikanska styret.

Migrationsmodellen Italien-Albanien: Ett exempel för Europa

Samtidigt som USA firade Donald Trumps återkomst diskuterades i Europa en annan konservativ modell som fått internationell uppmärksamhet: migrationsavtalet mellan Italien och Albanien. Den italienska regeringen, som leds av en center-högerkoalition med Italiens bröder som största parti, har ingått ett avtal med Albanien för att hantera migrationsflödena mer effektivt. Enligt avtalet ska irreguljära migranter som landar i Italien överföras till mottagningscenter i Albanien, där deras asylansökningar behandlas. Endast de som beviljas flyktingstatus får så småningom resa in i EU. Detta är en tydlig strategi för att avskräcka från illegal invandring. En politik som inte är ”på migranternas bekostnad”, som vissa har försökt framställa det, utan mot människosmugglare som utnyttjar desperationen hos dem som flyr. Denna modell, som påminner om Storbritanniens politik gentemot Rwanda, möttes med skepsis av vissa humanitära organisationer och delar av det italienska rättsväsendet. Konflikten var skarp. Oppositionspartierna fördömde den som inhuman och i strid med folkrättsliga principer. Rättsväsendet, särskilt det italienska rättssystemet, försökte blockera initiativet med argumentet att Albanien inte var ett ”säkert land” för att hantera asylsökande. Det bör noteras att Albanien är en nation som har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen. Avtalet speglar också ett pragmatiskt förhållningssätt till en långvarig fråga. Italien, som ofta står i frontlinjen för Europas migrationskris, försökte minska belastningen på sina resurser och samtidigt sända ett starkt budskap mot illegal migration. Genom att involvera Albanien visade den italienska regeringen att regionala partnerskap kan erbjuda genomförbara lösningar på komplexa problem. Arrangemanget gynnar inte bara Italien utan ger också Albanien ekonomiska incitament och en möjlighet att stärka sina band med EU. För bara några dagar sedan kom dock ett beslut från Italiens högsta domstol som omkullkastade situationen. Domstolen slog fast att beslutet om vilka länder som är ”säkra” enbart ligger hos regeringen, inte hos rättsväsendet. Domen är en seger för den verkställande makten och ett viktigt steg mot en mer effektiv migrationshantering. Dessutom belyser domen en viktig fråga: i en demokrati kan beslutsfattandet i frågor som rör utrikespolitik och nationell säkerhet inte underordnas rättslig aktivism. Modellen Italien-Albanien har redan fått beröm från flera europeiska länder, som ser denna lösning som en potentiell väg ut ur den migrationskris som plågar kontinenten. Medan EU fortsätter att diskutera en reform av Dublinsystemet har Italien visat att ett pragmatiskt och beslutsamt förhållningssätt är möjligt. Budskapet är tydligt: den nationella suveräniteten måste respekteras och migrationspolitiken måste prioritera lokalsamhällenas säkerhet och välbefinnande. Den italienska regeringens beslutsamhet att genomföra denna politik trots betydande motstånd är ett bevis på dess engagemang för att skydda sina medborgare och återta kontrollen över sina gränser. De enda som verkar omedvetna om misslyckandet med att motsätta sig ett sådant initiativ är den italienska vänstern. Låt oss vara tydliga: ingen ber Demokratiska partiet att stödja regeringen. Det skulle vara absurt.

Men det är skillnad mellan att motsätta sig och att ignorera det faktum att även de flesta europeiska regeringar (som inte leds av konservativa högerpartier) har erkänt att denna idé är giltig. Kanske är det dags att omkalibrera balansen mot verkligheten.

Slutsats

Kamala Harris, symbolen för det progressiva narrativet, förlorade mot en Donald Trump som förstod amerikanernas verkliga oro. På andra sidan Atlanten innebär migrationsmodellen Italien-Albanien ett nederlag för den juridiska aktivismen och en seger för dem som tror på nationell suveränitet och invandringskontroll. Lärdomen är tydlig: utopiska ideologier som är frikopplade från verkligheten får sällan fäste i en värld som kräver konkreta lösningar. Oavsett om det gäller val eller migrationspolitik fortsätter pragmatism och beslutsamhet att segra över dem som lurar sig själva att tro att symboler kan ersätta substans. Och framför allt finns det en stor skillnad mellan berättelser och verkligheten. Journalister, analytiker och korrespondenter ägnade månader åt att berätta för oss hur dåliga och onda de amerikanska republikanerna och den italienska högern var.

Vad hände? Donald Trump vann presidentvalet i USA och Giorgia Meloni, som dessutom fortsatte att vinna stöd efter två år i regeringsställning (en sällsynthet i italiensk politik), utsågs till den mest inflytelserika politiska figuren i Europa. Efter decennier där vänstern verkade oantastlig tack vare sitt grepp om maktcentra står högern nu inför uppgiften att leverera den sista knuffen. Inte för att bli en dålig kopia av vänstern när det gäller att hantera makten, utan för att föreställa sig en ny värld i en tid av krig och konflikter och för att återställa den centrala position som väst förtjänar.