Subscribe
Mina reflektioner denna tredje söndag i advent föranleds av en artikel som publicerades i morse i den spanska nättidningen ”El Confidencial”, som utan tvekan är en av de mest lästa och inflytelserika. Tidningen rapporterar uppgifter från det spanska nationella statistikinstitutet som visar att Spanien under åren 2022 och 2023 har ökat med 1 150 000 invånare, även om den vegetativa tillväxten – det vill säga den tillväxt som orsakas av skillnaden mellan födda och döda i landet – har varit negativ, vilket innebär att befolkningsökningen helt och hållet beror på den massiva tillströmningen av invandrare. Det nationella statistikinstitutet gör ingen åtskillnad mellan lagliga invandrare, med uppehållstillstånd eller uppehålls- och arbetstillstånd, och olagliga invandrare, eftersom medborgarna i Spanien sedan Aznars tid – då den mer eller mindre kontinuerliga och ihållande ankomsten av invandrare började – inte har någon tillförlitlig information om antalet invandrare som vistas olagligt eller irreguljärt på landets territorium. Artikeln återger också uppgifter från Eurostat, enligt vilka Spanien endast ökade med 525 097 invånare 2023 (cirka 20 000 färre än vad Spanien erkänner), Tyskland ökade med 333 000 och Frankrike med 229 000, medan till exempel Italien minskade sin befolkning med 7 452. Jag tvivlar inte på att de åtgärder som den italienska regeringen har vidtagit för att kontrollera gränserna och den olagliga invandringen sedan 2022 har haft denna effekt. Eftersom befolkningstillväxten är nästan negativ i hela Europa är det bara de länder som har vidtagit åtgärder för att förhindra invandringsströmmen som riskerar att minska sin befolkning.
Enligt Europeiska unionens statistiska observatorium kommer Polen, Grekland, Ungern, Lettland, Italien, Slovakien och Bulgarien alltså att förlora befolkning under perioden 1 januari 2023-1 januari 2024. Mitt resonemang, om ni tillåter mig att vara lite blygsam, är korrekt. Under denna period styrdes Polen av den konservativa koalitionen Lag och rättvisa, som genomförde gränskontrollåtgärder, precis som Orbán i Ungern. Å andra sidan leds befolkningstillväxten på grund av invandrare av Spanien, Tyskland, Frankrike, Nederländerna, men också Portugal och Irland, två länder som under de senaste månaderna har upplevt problem som härrör från invandringsprocesser och konflikter om samexistens. Eurostat analyserar också den s.k. justerade nettomigrationen, dvs. skillnaden mellan invandrare och utvandrare, dvs. avgångar från och inresor till landet, med resultatet att Spanien leder denna siffra, mer än dubbelt så mycket som Frankrike och mer än tre gånger så mycket som Italien. Spanien har redan en utländsk befolkning på omkring 18 procent, vilket är fullt jämförbart med Sverige eller Tyskland, men varför sker det ingen kollektiv explosion som svar på dessa fenomen? I grund och botten för att de flesta av dessa invandrare kommer från Latinamerika och delar kultur, språk och religion med spanjorerna.
Dessa uppgifter har omedelbara konsekvenser eller effekter: till exempel har ankomsten av 1 miljon invandrare i vuxen ålder på två år lett till en brutal ökning av bostadspriserna eftersom – utbudet av byggda lägenheter praktiskt taget inte växer till följd av bristen på offentliga incitament av något slag – marknaden är helt obalanserad. Utbudet är praktiskt taget oförändrat, men efterfrågan ökar brutalt.
Detsamma gäller det tryck som dessa mer än en miljon invandrare utövar på de offentliga tjänsterna, eftersom cirka 900 000 av de arbetstillfällen som skapats besätts av utlänningar, vilket innebär att nästan 300 000 är en extra kostnad för hälso- och utbildningssystemen, transportnätet och själva bostadsmarknaden, liksom för säkerheten.
Och detta beror på att, enligt den spanska centralbanken, 76 procent av de nya arbetstillfällena har gått till utlänningar och bara 24 procent till spanjorer, som därmed har höga arbetslöshetssiffror. I Italien är förhållandet dock det motsatta, där 75 procent av de nya jobben går till italienare och en fjärdedel till invandrare.
Pro
portion är värre i Sverige där, enligt Bank of Spain, 100 procent av jobbskapandet 2023 har gått till invandrare och sysselsättningen för svenskfödda har sjunkit, medan Tyskland och Nederländerna upprätthåller lika höga andelar utländska anställningar. I alla dessa länder, och i synnerhet i Spanien, finns det en hög och konstant arbetslöshetsnivå bland dem som är födda i landet:
1. Alla länder i Europa fortsätter att skapa arbetstillfällen trots att den ekonomiska tillväxten inte är särskilt stark.
2º. Eftersom det handlar om lågavlönade jobb tas de över av invandrare, vilket leder till att genomsnittslönerna sjunker, och i många fall fortsätter de lågavlönade att vara beroende av välfärdsstaten.
Trycket på de offentliga tjänsterna ökar alltså ständigt, liksom de socialdemokratiska staternas (praktiskt taget alla) behov av att fortsätta att öka skattebördan för den europeiska medel- och arbetarklassen. Frågan är tydlig: kommer detta att vara uthärdligt? Hur långt och hur länge kommer systemen i den så kallade välfärdsstaten att klara av det?