Subscribe
Om det finns ett begrepp som har präglat den europeiska politiken under de senaste fem åren så är det den gröna given. Den europeiska gröna given har sitt ursprung i ett meddelande från Europeiska kommissionen i november 2019. Ursula von der Leyen hade faktiskt redan hänvisat till dess syfte – och i viss mån till dess förutsebara innehåll – i sitt ”konstitutionella” tal efter sin första utnämning till kommissionsordförande. Den europeiska gröna given utvecklades i dussintals meddelanden som omfattade jordbruk, boskap, industri, energi och transport. Praktiskt taget ingen sektor av den ekonomiska verksamheten lämnades opåverkad. Meddelandena följdes av förslag till direktiv och förordningar. Den europeiska gröna given sågs av vissa som en nödvändig omställning av den europeiska ekonomin från kol och fossila bränslen till alternativa förnybara energikällor, från produktion till hållbarhet. För andra var den europeiska gröna given inget annat än ett systematiskt genomförande av de principer, syften och mål som utgör målen för hållbar utveckling, en makaber plan för omvandling av vår ekonomi: från sysselsättning till arbetslöshet, från industri till omlokalisering, från primärsektorn till massiv import. Sanningen är att slutet av den förra mandatperioden och en stor del av den politiska diskussionen i samband med valet till Europaparlamentet kretsade kring den gröna pakten och dess konsekvenser. De obestridliga skador som drabbat europeiska jordbrukare och boskapsuppfödare – som omfattas av stränga hälso- och miljönormer – och som tvingas konkurrera under orättvisa villkor med länder där sådana normer inte krävs, eller den minskade bilproduktionen i en misslyckad övergång till elfordon är kanske de två mest kritiska punkterna.
Den första delen av år 2024 präglades av demonstrationer, möten och aktioner av alla de slag som genomfördes av primärsektorn i hela Europa. Och i dess andra del, nedläggningar av bilfabriker och tillkännagivanden om massuppsägningar inom industrin. Utan tvekan verkar de som är mest kritiska till den europeiska gröna pakten vinna dagen.
I veckan i Europaparlamentet – som hade sitt sista plenarsammanträde – var den europeiska gröna pakten tillbaka på bordet. Teresa Ribera framträdde i egenskap av vice talman för rättvis och ren omställning och konkurrenskraft i en debatt som kretsade kring den europeiska ekonomins konkurrenskraft och effekterna av de redan godkända lagtexterna. Nicola Procaccini, italiensk parlamentsledamot för Fratelli, agerade ceremonimästare. Teresa Ribera gjorde oss besvikna. Naturligtvis gjorde hon inte dem som redan kände henne besvikna, nämligen de spanska ledamöterna. Hon visades för vad hon verkligen är: en klimatförändringsfanatiker som är mindre bekymrad över framtiden för europeiska arbetstagare, familjer och företag än över att uppfylla målen för hållbar utveckling. Det var överväldigande angeläget att lägga fram en fullständig rapport om den inverkan som reglerna i den gröna given har på den europeiska ekonomin. Europeiska folkpartiet, som var den främsta drivkraften bakom den gröna given under den förra mandatperioden, verkar ha backat med tanke på sina valresultat i de senaste valen i Tjeckien, Österrike och Rumänien, och har anslutit sig till den grupp konservativa och reformister, patrioter och suveränitetsanhängare som är mycket kritiska till von der Leyen.
En sådan konsekvensrapport eller sådana rapporter kan inte bara göras genom att bedöma hur de har påverkat miljön, utan också genom att bedöma deras effekter på sysselsättning, företagens produktivitet, konkurrenskraft på internationella marknader och företagens resultat eller vinst. Varje övergång som leder till välståndsförluster i Europa bör logiskt sett förkastas. Brasilien, Indien, Turkiet, Kina eller Förenta staterna spelar detta spel och Europa kan inte lämnas utanför. Jag kan ha fel, men saker och ting håller på att förändras. Och det mycket snabbt. Åtminstone i Europaparlamentet och möjligen under nästa ett- eller tvåårscykel även i rådet. Kommissionen von der Leyen II kommer inte att kunna driva igenom alla sina projekt som under den förra mandatperioden, och ”ambitionerna” hos fanatiker som Ribera kommer att läggas åt sidan.