Den gemensamma jordbrukspolitiken

Att värna om självbestämmanderätten är nu en prioritet för det europeiska jordbrukets framtid

Under de senaste månaderna har debatten om den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) fått allt större betydelse inom EU:s jordbruks- och fiskeråd. EU-kommissionens förslag att integrera fonderna inom den gemensamma jordbrukspolitiken i en enda ”nationell fond”, som skulle slå samman över 500 program som för närvarande är separata, har väckt starkt motstånd från flera medlemsstater och stora branschorganisationer, däribland Coldiretti och Filiera Italia. Enligt dessa organisationer skulle ett sådant beslut utgöra ett allvarligt hot mot det europeiska jordbrukets framtid. Den gemensamma jordbrukspolitiken är ett av EU:s viktigaste instrument, som är avgörande för att säkerställa stabilitet och hållbarhet inom jordbrukssektorn. Den tillhandahåller viktiga resurser för att stödja livsmedelsproduktionen, skydda jordbrukarna från fluktuationer på marknaden och främja hållbara jordbruksmetoder. Coldiretti betonar att försvaret av den gemensamma jordbrukspolitiken är avgörande för att upprätthålla kontinentens livsmedelssuveränitet, särskilt under en period som präglas av geopolitisk osäkerhet och globala ekonomiska kriser.

Om resurserna från den gemensamma jordbrukspolitiken skulle integreras i en enda nationell fond skulle det finnas en risk för att jordbrukspolitikens särdrag går förlorade och att medel som uteslutande bör anslås till den primära sektorn sprids. Detta scenario skulle äventyra Europas livsmedelstrygghet och jordbruksföretagens konkurrenskraft, eftersom de skulle möta ytterligare svårigheter utan riktat och tillräckligt stöd. De viktigaste italienska organisationerna inom jordbrukssektorn, däribland Coldiretti och Filiera Italia, har bestämt motsatt sig detta förslag. Enligt Coldiretti skulle beslutet att slå samman jordbruksfonderna med fonderna inom andra sektorer, t.ex. sammanhållningsfonden, innebära ett steg tillbaka när det gäller att skydda det europeiska jordbrukets exceptionella ställning. Den gemensamma jordbrukspolitiken är i själva verket en politik med unika egenskaper som är nödvändig för att hantera de särskilda utmaningar som livsmedelssektorn står inför.

Vidare betonar Coldiretti behovet av att investera i infrastruktur och vattenresurser för att fylla det strukturella underskott som tynger jordbruksproduktionen. Snarare än att förena fonderna vore det lämpligare att utveckla synergier mellan den gemensamma jordbrukspolitiken och strukturfonderna, vilket skulle säkerställa strategiska investeringar utan att äventyra jordbrukspolitikens självständighet. Tanken på en enda nationell fond, som lagts fram av Europeiska kommissionen, är inte ny: en reform i denna riktning hade redan antytts under den föregående mandatperioden, men förslaget mottogs med stor skepsis. I dag, när denna idé har återuppstått, upprepar Coldiretti och Filiera Italia sin bestämda avvikande mening och understryker att en sammanslagning av fonderna skulle kunna orsaka oåterkallelig skada för hela den jordbruksbaserade livsmedelskedjan.

Bland de viktigaste kritiska frågorna i detta förslag är följande:

Minskning av jordbrukets särdrag: Den gemensamma jordbrukspolitiken har andra behov jämfört med andra ekonomiska sektorer. Att lägga jordbruksfonder i en bredare behållare kan leda till en omfördelning av resurser som inte är optimal för jordbruket.

Ökad byråkrati: Ett centraliserat och enhetligt förvaltningssystem kan öka den administrativa komplexiteten och göra det svårare för jordbrukarna att få tillgång till finansiering.

Mindre stöd till jordbrukare: Med konkurrens mellan sektorerna om resurstilldelningen finns det risk för att jordbrukarna kommer att få se de medel som tilldelas dem minska.

Förlust av livsmedelssuveränitet: Utan tillräckligt stöd kan den europeiska jordbrukssektorn bli alltmer beroende av import, vilket hotar kontinentens livsmedelssäkerhet.

Om Europeiska kommissionens mål är att optimera användningen av medel bör vägen framåt vara en annan. I stället för att förenhetliga finansieringen skulle det vara lämpligt att skapa synergier mellan den gemensamma jordbrukspolitiken och strukturfonderna, utan att äventyra deras självständighet. Investeringar i infrastruktur, avancerade bevattningssystem och teknisk innovation skulle kunna förbättra jordbrukets produktivitet och säkerställa en större motståndskraft inom sektorn. I detta sammanhang kommer Italiens roll att vara avgörande. Coldiretti och Filiera Italia har redan visat sin förmåga att påverka politiska beslut i jordbruksfrågor och kommer att fortsätta att göra sina röster hörda i europeiska forum. Det kommer att vara avgörande att den italienska regeringen, tillsammans med de andra medlemsstater som motsätter sig kommissionens förslag, arbetar för att bevara integriteten i den gemensamma jordbrukspolitiken och säkerställa en hållbar framtid för det europeiska jordbruket.

Den gemensamma jordbrukspolitiken är en grundpelare för den europeiska ekonomin och kontinentens livsmedelssäkerhet. Förslaget att slå samman jordbruksfonderna med fonderna för andra sektorer skulle kunna få katastrofala följder för livsmedelssektorn. Av denna anledning är det viktigt att försvara den gemensamma jordbrukspolitikens självständighet och hitta alternativa lösningar som kan säkerställa riktade investeringar utan att äventyra stödet till jordbrukarna. Coldiretti och Filiera Italia kommer att fortsätta kämpa för en framtid där det europeiska jordbruket kan blomstra utan att behöva offra sitt finansiella och strategiska oberoende.

Alessandro Fiorentino