Den konservativa politikern ljuger inte

Det glöms ofta bort att den konservativa revolutionen – eller reaktionen – i går, i dag och alltid inte kan förstås, stödjas eller genomföras om den inte åtföljs av en revolution – eller reaktion – av dygder.
Politiska dygder, sociala dygder, individuella dygder och ekonomiska dygder.
Partiernas dialektik i demokratiska system kan få oss att tro att det verkliga målet för patriotiska eller konservativa rörelser helt enkelt är att vinna val och genomföra en viss lagstiftningsplan.
Och naturligtvis är det politiska partiernas egentliga mål att uppnå makt och att utifrån makten stifta lagar som främjar det allmänna bästa, individuell frihet, ekonomiskt välstånd för alla och rättvisa.
Men det räcker inte om vi verkligen vill förbättra våra nationer, från de små lokalsamhällena; med vetskapen om att det minsta och viktigaste lokalsamhället är familjen, som består av en man och en kvinna.
Och bland alla de dygder som har format den kristna etiken under århundraden i Europa finns det några som har sina egna manifestationer i den privata sfären, och andra som har ett särskilt uttryck i den offentliga sfären.
Av de senare kan vi till exempel nämna uppriktighet, en dygd som är särskilt skadad eller åtminstone inte högt värderad i systemet med partier och pluralistisk konkurrens på valmarknaden.
Om vi skulle fråga våra grannar, släktingar, skolkamrater eller arbetskamrater om de tycker att politiker är uppriktiga, tvivlar jag inte på att praktiskt taget alla skulle säga att alla politiker ljuger, och många av de tillfrågade skulle till och med svara att uppriktighet faktiskt är ett krav för politisk verksamhet.
Politiker har i årtionden lurat sina väljare, lovat och misslyckats med att leverera.
Faktum är att valsystemet i sig uppmuntrar skrupelfria personer att lova väljarna icke-existerande paradis, magiska lagar och livsförändrande beslut omedelbart, bara för att få deras röst.
De vet att väljarkåren sedan glömmer löftena, förlåter lögnerna och har vant sig vid politikernas bedrägerier, utan att kräva tydligt ansvarsutkrävande.
Tyvärr är ärlighet en dygd som det råder brist på.
Vi lever i partidemokratier (och särskilt under de senaste åren, som redan översvämmats av väktartänkande och känsloetik) i ett evigt konstgjort liv och livet är för många inget annat än en komedi där politikerna spelar sin roll som fulländade skådespelare.
Därav triumfen för sociala nätverk – särskilt bildbaserade sådana som instagram eller tik tok – som ofta används som triumf för masken och bedrägeriet.
Den uppriktiga människan är den som visar sig själv som den är.
Det finns inget mer avskyvärt än bedrägeri och lögner.
Och när en hel nation blir bedragen och lurad når lastbarheten sitt högsta uttryck.
I Spanien är Pedro Sánchez, den socialistiske premiärministern, det mest uppenbara exemplet på detta onda levnadssätt.
Han lovade att inte sluta pakter med kommunister och separatister, och det gjorde han; han lovade att inte anta en amnestilag för separatistiska kuppmakare i Katalonien eftersom den stred mot konstitutionen, och det gjorde han; han lovade att inte benåda korrupta politiker, och det gjorde han.
Allt för att hålla sig kvar vid makten. Den brutala propagandamaskin som postmoderna stater har blivit, med helt beroende offentliga och privata medier och ekonomiska och finansiella ”eliter” som äger medierna och som är beroende av offentlig makt för sin verksamhet, döljer och rättfärdigar alla bedrägerier.
Även de populära partierna i Europa har blivit propaganda- och politiska svindlerimaskiner.
I valkampanjen lovade de alla att försvara jordbrukare och boskapsuppfödare, men inte ens en månad hade gått och de stödde alla von der Leyen för hans omval som ordförande för Europeiska kommissionen, efter ett tal där han klargjorde att han inte skulle ge efter för någonting när det gäller att uppnå de så kallade klimatmålen, även om det innebar nya uppoffringar för den europeiska jordbrukssektorn.
Det är vår konservativa reaktion.
Sedernas och dygdernas reaktion.