Subscribe
Skrik av skräck, döende som kippar efter andan, lågor och blodiga knivar.
En fasansfull bild som utspelade sig två gånger i Västeuropa inom loppet av bara 12 timmar förra helgen.
Båda islamistiska attacker, varav en särskilt grym i sitt resultat.
En trasig skiva som verkar upprepas om och om igen.
År efter år, månad efter månad, vecka efter vecka.
I Paris fördömde president Macron snabbt försöket till mordbrand i synagogan La Grande Motte på lördagsmorgonen, då en polisman skadades och fördes till sjukhus.
Macron betecknade det helt korrekt som en ”terroristattack”.
Premiärminister Gabriel Attal och inrikesminister Gérald Darmanin visade prov på viss integritet genom att erkänna brottets ”antisemitiska” karaktär.
Men de utelämnade bekvämt nog en avgörande detalj: gärningsmannen var draperad i en palestinsk flagga och halsduk. 
I Tyskland skyndade sig den politiska klassen att fördöma fredagskvällens attack i Solingen, där minst tre personer dödades och åtta andra skadades, varav fyra allvarligt.
Vissa tjänstemän, som Rhenlandets premiärminister Wüst, beskrev det korrekt som en ”terroristattack” som ”hotar vår frihet och säkerhet”.
Förbundskansler Scholz, i ett sällsynt ögonblick av klarhet, krävde att gärningsmannen skulle straffas ”med lagens strängaste straff”.
Äntligen, skulle vissa säga.
Men hur meningslöst är det inte att förvänta sig att ledarskapet i Berlin och Düsseldorf, tillsammans med den federala inrikesministern Nancy Faeser, ska tala klarspråk.
De misslyckades med att ta upp de troliga radikala islamistiska motiven bakom massakern i Solingen, ett brott som den så kallade ”Islamiska staten” ivrigt tog på sig ansvaret för. 
Ännu mer tragiskt är att offren i Solingen fortfarande kunde ha varit vid liv om de tyska myndigheterna hade gjort sitt jobb – om de hade hindrat den syriske islamisten från att resa in i eller stanna i Tyskland från första början.
Issa al H., den 26-årige mördaren, kom in i EU via Balkan och tog sig in i Tyskland via den bulgariska gränsen.
Hans asylansökan borde ha lämnats in – och avslagits – i Bulgarien.
Istället ansökte han om asyl i Bielefeld i Tyskland 2022 och trots ett avslag i januari 2023 deporterades han inte.
Istället fick han ett utvisningsbesked, varefter han helt enkelt försvann.
Sex månader senare dök han upp igen, bara för att tyska tjänstemän vänligt nog skulle återplacera honom i Solingen, med tillstånd från de tyska skattebetalarna.
Och det var i Solingen, under en stadsfestival, som han drog en kniv och inledde sitt dödliga angrepp på oskyldiga människor.
ISIS var snabba med att hävda att mördaren ”hämnades” muslimer i Palestina och andra islamiska anhängare.
Nordrhein-Westfalens premiärminister gjorde en ihålig uppmaning till ”enighet och kamp mot hat”, men undvek bekvämt att identifiera det specifika hat som var i spel – vilken typ av hat, exakt?
Från vem och riktat mot vem?
Frågan är naturligtvis ironisk, eftersom alla vet svaret.
Ingenting kan tydligare avslöja de tyska vänstermyndigheternas misslyckande än deras konsekventa vägran att identifiera radikal islam som roten till problemet.
Utan en sådan diagnos är de helt oförmögna att bekämpa, för att inte tala om att utrota, detta hot.
Och ändå är det inte bara möjligt utan också absolut nödvändigt att motverka detta hot – särskilt om den nuvarande eliten vill undvika ett scenario där högerpopulistiska partier som AfD vinner de kommande regionala valen i östra Tyskland.
Trots den politiskt korrekta censuren från vänsterpressen och de stora sociala nätverken är väljarna mycket medvetna om att ingenstans i Central- och Västeuropa längre känns säkert tack vare radikal islam.
Spöket av terrorattacker hänger återigen över varje offentligt evenemang.
Och även om terrorattackerna är det som står i fokus för tillfället är den tragiska verkligheten att de inte är det enda problemet.
De flesta stölder och våldtäkter i vissa västliga demokratier har begåtts av migranter, vilket statistiken visar.
Men för att åter rikta uppmärksamheten mot attackerna konstaterade Bild träffande: ”Solingen kan hända var som helst.”
På söndagen krävde tidningen ”nolltolerans” och uppmanade myndigheterna att förbjuda knivar på allmän plats, ge polisen mer makt, genomföra strikta kontroller, utöka rätten till digitala utredningar (som progressiva tjänstemän har begränsat kraftigt, vilket gör att Tyskland till stor del är beroende av amerikansk underrättelsetjänst) och inrätta ett rättssystem som utdömer hårda straff.
Dessa och andra åtgärder – som t.ex. omfattande videoövervakning – skulle ha kunnat genomföras för länge sedan, särskilt i Tyskland.
Men det fanns ingen politisk vilja att göra det.
Precis som det inte har funnits någon vilja att på ett meningsfullt sätt begränsa både den lagliga och den olagliga invandringen. Istället har myndigheterna fördubblat censuren, som klätts i pseudokristna plattityder som ”låt oss bekämpa hatet” och ”låt oss bevara vår enighet utan att låta oss splittras”.
Men dessa tomma slogans går bara hem hos en krympande minoritet, medan majoriteten alltför tydligt ser att kejsaren inte har några kläder, som H.C. Andersen skulle ha uttryckt det.
Det är tydligt att hatet flödar fritt i samhället, och mordstatistiken ger en levande bild av vem som ”hatar” (om man nu skulle använda detta verb för att beskriva brandbomber och knivhugg) vem.
Majoriteten av européerna vill ha ett slut på invandringen
Europa står inför en uppgörelse, och bevisen är lika tydliga som de är obehagliga.
Flera studier, inklusive de som beställts av välrenommerade medier som El País, visar på ett tydligt samförstånd: majoriteten av européerna anser att kontinenten har tagit emot alldeles för många migranter från kulturer och religioner som helt enkelt inte är kompatibla med Europas egna. 
Det är utan tvekan ett bittert piller att svälja – det är det alltid när man diskuterar människoliv, men om det finns något hopp om att lösa den här krisen måste vi svälja det.
Om vi fördröjer åtgärderna ytterligare riskerar vi inte bara att förvärra problemet utan också att låta det växa till något mycket farligare – kanske till och med en storskalig civil konflikt.
Vi ser redan hur Storbritannien står på randen till just detta.
Det finns dock en lösning som skulle kunna fungera som en definierande policy för den nya EU-kommissionen, en lösning som skulle överskrida gränser och sociala klyftor, stärka den europeiska identiteten, minska den politiska polariseringen och avsevärt öka EU:s popularitet.
Åtgärden?
Att utan diskriminering och undantag deportera alla som olagligt tagit sig in på kontinenten.
Dessutom bör EU eliminera alla möjligheter till inresa utan vederbörliga rättsliga förfaranden.
Om Europa verkligen vill leva fritt från terrorspöket måste man först övervinna sin förlamande rädsla för att vidta en åtgärd som vissa – främst de hycklande – utan tvekan kommer att beteckna som omänsklig.
Verkligheten är att ju längre Europa tvekar, desto mer riskerar det sin egen framtid.
Det som verkligen är omänskligt är att låta ett problem växa tills det inte längre kan kontrolleras och dra in hela kontinenten i våld eller permanent rädsla för våld.
Men…
Pragmatiska lösningar finns.
Lösningar som inte skulle äventyra livet för dem som deporteras.
Italien har till exempel lagt fram en plan som kräver vår uppmärksamhet: Mattei-planen.
Planen är uppkallad efter den legendariske Enrico Mattei, grundaren av ENI som revolutionerade energisamarbetet under efterkrigstiden, och är inget mindre än en plan för att rädda Europa från det kaos som okontrollerad migration orsakar.
Det som skiljer Matteiplanen från tidigare misslyckade strategier är att den erkänner att lösningen på den illegala invandringen inte ligger i att bara befästa våra gränser, utan i att ta itu med de grundläggande orsakerna till att människor överhuvudtaget flyr sina hemländer.
Matteiplanen föreslår en radikal förändring av hur Europa engagerar sig i Afrika och förvandlar kontinenten från en evig kriszon till ett land med möjligheter och tillväxt.
Kärnan i Matteiplanen är en strategi för ekonomiskt partnerskap som ger de afrikanska nationerna möjlighet att stå på egna ben.
Det handlar inte om att kasta bistånd på problemet, vilket skapar en beroendecykel som bara underblåser mer migration.
Nej, Matteiplanen handlar om investeringar – verkliga, meningsfulla investeringar i Afrikas energiinfrastruktur, industri och humankapital.
Genom att hjälpa afrikanska länder att utveckla sina egna ekonomier minskar vi behovet för deras medborgare att söka ett bättre liv någon annanstans.
Dessa länder har dessutom potential att bli stater som skulle kunna ta emot andra asylsökande i Europa, till exempel de muslimer som inte kan återvända till vissa länder på grund av att de är krigshärjade.
Eftersom vissa stater på den afrikanska kontinenten har islam som majoritetsreligion, och andra går kristendomens väg, skulle ett nytt hem kunna skapas där för dem som är oförenliga med Europa, oavsett deras trosbekännelse.
Matteis plan behöver inte vara den enda lösningen.
Vår kontinent saknar inte briljanta hjärnor som skulle kunna utforma en väg ut ur den nuvarande situation som vi befinner oss i.
Det enda problemet är, ärligt talat, att erkänna att vi har ett problem.