Det stora uppsägningsfenomenet i Italien och Europa: uppgifter och orsaker till förändringar på arbetsmarknaden

Under de senaste två åren har arbetsmarknaden genomgått flera, delvis oväntade, förändringar runt om i världen. Det har funnits två fenomen, som bara verkar motsatta och som inte går att förena: Stora uppsägningar och ökad efterfrågan från företagen. Å ena sidan finns alltså de som valt att radikalt förändra sina liv och lämna sina arbeten, och å andra sidan de som erbjuder jobb och försöker utöka sin personalstyrka, men som inte hittar någon matchning. Men varför händer detta? Vilka är orsakerna?

En dialog mellan uppsägning och anställning som är intermittent och besvärlig.

Fenomenet med den stora uppsägningen tog fart sommaren 2021 i USA, då 4,6 miljoner amerikaner lämnade sina arbeten i augusti, enligt uppgifter från det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet. Under de senaste månaderna har trenden spridit sig globalt. Orsakerna? Sökandet efter stimulans och nya möjligheter, missnöje med löner och arbetstider, psykisk ohälsa och en önskan om att återskapa balansen mellan arbete och privatliv. Pandemin har förvisso haft en stor inverkan, men som vi kommer att se nedan är omvandlingen av arbetsmarknaden en process som började för länge sedan.

Hur som helst visar Eurostats uppgifter om sysselsättningen på det europeiska territoriet, som går tillbaka till juli och avser det första kvartalet 2022, att sysselsättningsgraden totalt sett är 74,5 procent (kvinnliga arbetstagare i åldern 20-64 år), vilket innebär en ökning med 0,5 procent jämfört med samma period förra året. Detta är en mycket intressant siffra eftersom den visar på en stadig tillväxt som bådar gott, särskilt efter två svåra år som påverkats av pandemin. Man bör dock ta hänsyn till att administrationen av tidsbegränsade anställningar ökar i många länder – till exempel i Italien – och därför kan man hävda att detta är en illusorisk tillväxt, eftersom den bygger på otrygghet. I denna numeriska parentes ingår även konsekvenserna av fenomenet ”den stora avgången”.

Det måste sägas att blandningen av visstidsanställningar och människors önskan att hitta en ny balans mellan arbete och privatliv ger en förvirrande och inte alls rosenröd bild. Det är uppenbart att problemet är mer uttalat i vissa stater än i andra. Gallup, ett amerikanskt forskningsinstitut, har kallat denna situation för en ”stor ommöblering”. Institutet fann nyligen att fyra av tio tyskar i Tyskland till exempel skulle lämna sitt jobb om de kunde. 40 procent av de tillfrågade säger dessutom att de letar efter ett nytt jobb, så de ser sig omkring. Detta tyder på ett starkt missnöje, trots den allmänna tillväxten.

Dessutom visar det sig att 38 procent av de berörda arbetstagarna inte längre klarar av den stress och det tempo som dikteras på arbetsplatsen.

Detta är en situation som många kvinnliga arbetstagare och arbetstagare från andra länder också befinner sig i.

En annan undersökning från Lifeworks, en kanadensisk plattform, ger också en bild av detta. Studien visar att i Italien, Frankrike, Polen, Spanien och Nederländerna är den psykiska hälsan hos 41 procent av de tillfrågade i riskzonen på grund av arbetet, och därför legitimeras också önskan att ändra sin dagliga rutin och uppnå en acceptabel balans mellan arbete och privatliv.

Euronews skriver i detta sammanhang: ”Utflyttningen från arbetsplatsen minskade inte när livet stabiliserades i det nya postpandemiska normalläget, utan nya omständigheter lades till bland skälen till varför människor inte gärna stannar kvar på ett jobb som inte erbjuder dem tillräckligt.” Detta visar att arbetskulturen och förhållningssättet till arbetet i sig inte genomgår någon övergående förändring. Samma tidning rapporterar också om en undersökning som revisionsföretaget PricewaterhouseCoopers, PWC, har gjort bland 52 000 arbetstagare i 44 länder, och som visar att en av fem respondenter planerar att byta jobb inom de närmaste tolv månaderna, de flesta för att få bättre betalt. Mer än en tredjedel av de svarande planerar också att be sin arbetsgivare om löneförhöjning. Nästan alla anser att förändringen också bör handla om livsstil. En trend har därför fastställts.

Två olika perspektiv

I ekvationen ingår därför den ökade efterfrågan från företagen. Men varför kan människor inte anställa, trots att det är ett behov som även arbetssökande har? Orsakerna är många, men enligt de olika undersökningar som gjorts i ämnet och där arbetstagarna har tillfrågats verkar det som om arbetsgivarnas krav inte längre går att förena med behoven hos dem som vill och behöver anställas. Det är ingen tillfällighet att vissa länder testar fyradagarsveckan och försöker normalisera villkoren för agilt arbete. Dessutom är det viktigt att veta vilken typ av kontrakt som administreras och vilken lön som betalas ut.

Även före pandemin och den stigande inflationen, en följd av konflikten i Ukraina, var utsikterna för tillväxt, särskilt för yngre människor, inte betryggande, men i dag har situationen förändrats i grunden och är ännu mer negativ.

Å andra sidan anser många företag att de inte kan anställa eftersom de inte kan hitta kvalificerad personal. Det vill säga: det finns ingen brist på sökande, men de som deltar i urvalet har färdigheter som inte är lämpliga för den lediga tjänsten. Sett ur det perspektivet förändras allting. Det är inte längre viljan att störa arbetssättet som är det centrala, utan den ”dåliga” kvaliteten på utbildningen. Med tanke på den pågående digitala och ekologiska omvandlingen är det uppenbart att företagen söker efter profiler som är kompetenta i detta avseende och som kan klara av de nya marknadskraven.

I en undersökning med titeln ”Leftover jobs and unemployment between past and future”, som genomfördes av Randstand 2021, rapporteras att för 58 procent av företagen i Italien är det största problemet vid rekrytering kandidaternas tekniska och vetenskapliga brister. Dessutom påpekades det att 34 procent av jobbsökningarna under 2021 inte gav något resultat, vilket innebär att dialogen mellan arbetsgivare och sökande var intermittent, besvärlig och i princip ett slöseri med tid.

En kritisk situation: Italien, dess NEETs och basinkomst

När vi talar om utbildning och politik för arbetsförmedling finns det två frågor som har diskuterats och behandlats mest i Italien på senare tid: det ständigt ökande antalet NEET:s, dvs. ungdomar mellan 15 och 29 år som varken studerar eller arbetar, och hanteringen av basinkomsten. I det första fallet är det Istat, Italiens statistiska institut, som bekräftar att det finns mer än två miljoner ungdomar som varken utbildar sig eller arbetar. Detta är en nedslående siffra som innebär att man måste se över inte bara familjepolitiken (ofta har flickor och pojkar inte råd att gå i skolan eller på universitetet på grund av familjernas instabila ekonomiska situation) utan också den politik som är inriktad på utbildning. Vi talar om människor som bör ha verktygen för att kunna ta sig in i arbetslivet, överbrygga en viktig klyfta och som bör kunna ta sig an framtiden utan att vara rädda för att inte kunna övervinna viktiga hinder, såsom den kulturella klyftan till andra länder eller oförmågan att klara av att betala utgifter, till och med nödvändiga utgifter.

Under de senaste åren har man i vissa fall skyllt grundinkomsten på att man inte har lyckats närma sig studieviljan och att man inte har velat söka arbete. I det senaste parlamentsvalet segrade centerhögern, som leddes av det förtroende som väljarna uttryckte för Fratelli di Italia: detta är relevant för diskursen eftersom Giorgia Melonis parti i sitt program vill ersätta basinkomsten ”med effektivare åtgärder för social inkludering och med en aktiv politik för utbildning och integration i arbetslivet”. En mycket konkret tanke som syftar till att lösa ett kritiskt och komplext problem och som konkret vänder blicken mot framtiden för arbetslivet som ett instrument för social integration.

—

The text was translated by an automatic system