Subscribe
Det är ett välkänt faktum att alla regeringar i de europeiska länderna, utan undantag, under de senaste två decennierna har gått igenom flera stora utmaningar inom den ekonomiska sektorn.
Om vi tittar på den ekonomiska utvecklingen i EU-länderna under det senaste decenniet kan vi konstatera att till och med den globala finanskrisen 2008 hade en betydande inverkan på EU:s ekonomi och finanssektor.
De kombinerade kriserna, som började med den stora recessionen 2008-2009 och fortsatte med statsskuldkrisen, har haft en betydande inverkan på den ekonomiska tillväxten, investeringarna (både privata och statliga), sysselsättningen och de finanspolitiska ståndpunkter som regeringarna i många EU-länder har antagit.
Under den globala finanskrisen 2008-2009 genomförde EU kortsiktiga åtgärder för att rädda banker och kickstartade reformer för att rätta till svagheter.
På längre sikt arbetade EU för att förbättra den ekonomiska motståndskraften genom stabilitet i den finansiella sektorn, stärkt ekonomisk styrning och strukturreformer.
Tio år senare, när den europeiska ekonomin knappt har stabiliserats, har covid-19-pandemin inneburit nya utmaningar och möjligheter för den europeiska banksektorn.
Den negativa sidan av pandemin för banksektorn var att bankernas intäkter sjönk på grund av minskad efterfrågan och statliga ingripanden.
På den positiva sidan kan nämnas att digitaliseringsprocessen har accelererat.
Det är välkänt att den europeiska banksektorn under det senaste årtiondet har varit sårbar för geopolitiska risker och cyberattacker, fluktuationer i energipriserna och strukturella förändringar i euroområdets ekonomi.
Det är därför som ECR-partiets studie, som delvis finansieras av Europaparlamentet, tittar på hur banksektorn i EU har förändrats och hur den påverkar konkurrensen i de baltiska staterna.
Omvandling av banksektorn i de baltiska staterna
Efter Sovjetunionens upplösning den 26 december 1991 visade tre före detta sovjetiska länder, Estland, Litauen och Lettland, sin vilja och ”öppnade sina gränser” för utländska bankinvesteringar.
Estland och Litauen lockade till sig internationella banker, särskilt svenska banker, som betjänade både lokalbefolkningen och internationella kunder. Lettland försökte å andra sidan bli ett finansiellt nav för Ryska federationen och länderna i Oberoende staters samvälde (OSS) genom att dra till sig finansiella insättningar från dessa regioner.
Denna lettiska strategi har lett till problem och anklagelser om penningtvätt från länder i det forna Sovjetunionen.
I dag har alla de tre baltiska länderna infört mycket strängare regler och försöker omvandla sina affärsmodeller till att bli mer hållbara, digitaliserade och affärsvänliga.
Även om utländska investeringar har spelat en viktig roll för utvecklingen av banksektorn i de baltiska länderna har de också lett till en hög koncentration av banktillgångar.
I Estland och Litauen kontrolleras mer än 85% av banktillgångarna av utländska institutioner, medan siffran i Lettland är 76%.
Denna dominans av internationella banker kan begränsa konkurrensen på bankmarknaderna i de tre länderna, jämfört med den mycket större nordeuropeiska regionen.
I framtiden kan en balans mellan utländska investeringar och inhemskt deltagande vara nyckeln till en sund och dynamisk långsiktig bankmiljö i de baltiska staterna.
Effekterna av arbetsmarknads- och kreditförändringar i Europa
Under perioden före finanskrisen (1998-2008) ökade antalet bankanställda i EU med 19 procent och antalet bankkontor med 23 procent.
I de baltiska länder som ingick i ECR Party-studien ökade antalet anställda med imponerande 76 procent i Lettland, följt av Estland (38 procent) och Litauen (16 procent).
Under perioden efter krisen (2009-2022) minskade antalet bankkontor (40 procent) och antalet anställda (20 procent) betydligt i EU.
I de baltiska länderna fortsatte Estland och Litauen att öka antalet anställda, medan Lettland upplevde en dramatisk minskning av antalet bankanställda med 57 procent, vilket var den största minskningen av antalet bankanställda i Europa.
När det gäller utlåning visar den baltiska paradoxen höga räntor och låg utlåning.
Även om bankerna i Baltikum kritiseras för otillräcklig utlåning verkar problemet inte vara brist på resurser, utan snarare en försiktig strategi.
Höga räntor tyder på ett konkurrensproblem i den baltiska banksektorn, i motsats till de mer gynnsamma räntorna i de skandinaviska länderna.
Den digitala omvandlingen och dess inverkan på den europeiska banksektorn
Som väntat har digitaliseringen inneburit stora förändringar för den europeiska banksektorn.
Digitaliseringen har lett till en ökad användning av banktjänster på nätet och ett minskat behov av fysisk infrastruktur för bankerna.
I detta sammanhang har det konstaterats att traditionella banker möter ökad konkurrens från neo-banker, som uteslutande verkar digitalt utan att ha fysiska kontor (kontor som den genomsnittliga medborgaren måste besöka).
Under 2022 hade Europa det högsta värdet av transaktioner på den globala marknaden för neo-banker, följt av USA.
Den beräknade genomsnittliga årliga tillväxtprognosen för den europeiska marknaden för icke-banker är 25% mellan 2022 och 2027, vilket tyder på fortsatt tillväxt i denna sektor.
Omvandlingen av banksektorn i EU är en pågående process som påverkas av externa faktorer, t.ex. geopolitiska risker, finanskrisen 2008, covid-19-pandemin och andra faktorer som har påskyndat reglering, digitalisering och riskbedömning.
Omvandlingarna i den europeiska och nordiska banksektorn har haft en betydande inverkan som har ökat konkurrensen i de baltiska staterna.
Trots osäkerhetsfaktorer finns det tydliga riktningar för den globala banksektorns fortsatta omvandling. Dessa förändringsriktningar omfattar geopolitisk riskhantering, regleringstryck och efterlevnad, digitalisering och FinTech samt implementering av en hållbar affärsmodell.
Införandet av ESG-kriterier (miljö, socialt ansvar och styrning) innebär ett paradigmskifte som ger både miljöfördelar och nya möjligheter för finanssektorn. 
Efter övergången från planekonomi till marknadsekonomi liberaliserade de baltiska länderna sina finansiella system och tillät utländska investerare att komma in i banksektorn.
Detta ledde till en betydande ökning av antalet banker som ägdes av utländska investerare, särskilt från de skandinaviska länderna och Tyskland.
I Estland gick denna process mycket snabbare än i Lettland och Litauen, där de utlandsägda bankerna stod för mer än 90% av banktillgångarna i början av 2000-talet.
Som synes har affärsmodellerna för bankerna i de baltiska länderna utvecklats på olika sätt.
I Litauen fokuserade t.ex. utländska (främst svenska) banker på lokala kunder.
I Lettland har banksektorn påverkats av geopolitiska faktorer och de lokala bankerna har betjänat både inhemska och internationella kunder, främst från Ryssland och OSS-länderna.
Denna bankpolitik har gjort Lettland till ett regionalt finanscentrum.
Denna position har dock undergrävts av upprepade anklagelser om penningtvätt, vilket har lett till en minskning av utländska kunders inlåning och finansiella svårigheter för vissa banker.
I Estland har bankmodellen följt en mellanväg, liknande den i Litauen, men med en betydande minskning av inlåningen från utländska kunder som ett led i ansträngningarna att bekämpa riskerna för penningtvätt.
Koncentrationen inom banksektorn i Baltikum är hög och domineras av ett fåtal stora banker som Swedbank och SEB, vilket tyder på en låg konkurrensnivå jämfört med de nordiska länderna och EU-genomsnittet.
I Sverige är bankmarknaden mer dynamisk och konkurrensutsatt, men i de baltiska länderna tyder den höga koncentrationen på att konkurrensen påverkas negativt.
Efter den globala finanskrisen minskade antalet bankkontor och bankanställda inom banksektorn i EU.
Denna trend var likartad i de baltiska länderna, med undantag för Litauen, där antalet filialer ökade före krisen.
Antalet anställda ökade kraftigt i Lettland och Estland mellan 1999 och 2008, men föll kraftigt i Lettland efter krisen.
Bankutlåningen till den privata sektorn i Baltikum ligger under EU-genomsnittet, men räntorna på lånen är högre än i övriga Europa. Detta återspeglar en begränsad konkurrens mellan bankerna, vilket gör att de kan hålla höga räntor.
De baltiska bankerna är mer lönsamma än bankerna i de nordiska länderna tack vare högre vinstmarginaler och effektivare verksamhetsmetoder.
Detta kan dock också påverkas av en lägre konkurrensnivå och högre risker i regionen.
Konkurrenskraften i den nordiska banksektorn
Efter en kort övergångsperiod från planekonomi till marknadsekonomi liberaliserade de baltiska länderna sina finansiella system och tillät utländska investerare att komma in på bankmarknaderna.
Utländskt kapital kom in i den baltiska banksektorn främst från de skandinaviska länderna och Tyskland, och senare även från USA.
Det utländska kapitalets inträde var inte enhetligt i alla de tre baltiska länderna.
I Estland har det utländska kapitalets inträde varit snabbt, så att utlandsägda banker i slutet av 1990-talet stod för ca 90% av banktillgångarna.
I Litauen kom det massiva inträdet av utländskt kapital senare, och 2002 hade utländska banker drygt 90% av banktillgångarna.
I Lettland var andelen utländskt kapital däremot lägre, men ökade gradvis och uppgick till 80 procent 2022.
Vilka är bankernas affärsmodeller i de baltiska länderna?
Affärsmodellerna för bankerna har utvecklats på olika sätt i de tre baltiska länderna.
Medan Litauen har varit inriktat på inhemska kunder och erbjudit ett brett utbud av universalbanktjänster, främst genom svenska banker, har Lettland däremot antagit en annan modell med fokus på två segment: tjänster för inhemska kunder (främst genom dotterbolag till skandinaviska banker) och internationella tjänster, inriktade på kunder i Ryssland och OSS-länderna.
Estland har valt en liknande medelväg som Litauen, med en betydande minskning av inlåningen från utländska kunder efter 2015, framför allt för att minska riskerna för penningtvätt.
Enligt ECR-partiets studie har utländska investerares inträde på de baltiska finansmarknaderna ökat den baltiska banksektorns motståndskraft mot externa chocker, men har också gett upphov till frågor som rör bankkonkurrens. I slutet av 2022 innehades således 90% av banktillgångarna av utlandsägda banker i Litauen, 85% i Estland och 76% i Lettland.
Herfindahl-Hirschman-indexet (HHI) visade på en måttlig till hög koncentration av banksektorn i Baltikum, jämfört med låg koncentration i Sverige och Danmark.
Dominansen av stora banker med svenskt ursprung, som Swedbank och SEB, tyder på låg konkurrens i den baltiska banksektorn, i motsats till de nordiska marknaderna där konkurrensen är mycket mer dynamisk.
Som nämnts ovan expanderade kreditinstitutssektorn i EU kraftigt under perioden 1999-2008, men den globala finanskrisen ledde till en nedgång i antalet filialer och anställda. I Litauen ökade antalet filialer med 35% mellan 1999 och 2008, men i Lettland och Estland sjönk det efter krisen.
Antalet anställda ökade kraftigt i Lettland fram till 2008, men sjönk snabbt med 57% mellan 2009 och 2022.
I Estland, Litauen och Sverige fortsatte däremot antalet anställda att öka.
Utlåning och räntor i de baltiska länderna, effektivitet och lönsamhet i banksektorn
I de baltiska länderna är utlåningen till den privata sektorn systematiskt lägre än EU-genomsnittet, med Lettland i spetsen.
Även om de baltiska bankerna inte saknar resurser verkar de ha en konservativ utlåningspraxis och föredrar att hålla en större andel av inlåningen i likvida tillgångar.
Även om utlåningspraxis är konservativ är räntorna högre än genomsnittet i euroområdet, vilket tyder på begränsad konkurrens i banksektorn.
Dessa höga räntor kan också påverkas av en minskad efterfrågan på lån. 
På marknader med liten konkurrens kan bankerna göra högre vinster än vad som är nödvändigt för att möta investerarnas efterfrågan.
I mars 2023 var avkastningen på eget kapital (ROE) och räntenettomarginalen (NIM) i de baltiska länderna bland de högsta i Europa.
Även om ROE i de nordiska länderna var högre än EU-genomsnittet var skillnaderna mellan Baltikum och Sverige inte signifikanta, vilket tyder på en effektiv kapitalanvändning i båda regionerna.
Räntenettomarginalen (NIM) NIM i Baltikum var betydligt högre än i Sverige, vilket tyder på högre vinster från utlåningsverksamheten.
Låg kundrörlighet identifierades som ett potentiellt hinder för att främja ökad konkurrens inom banksektorn.
Mellan 2017-2022 bytte cirka 29 procent av EU:s invånare leverantör av finansiella tjänster.
Sverige var ledande i EU i detta avseende, medan Litauen inte låg långt efter det europeiska genomsnittet. Lönsamhet är den viktigaste indikatorn på en banks framgång. I studien analyserades finansiell data för SEB och Swedbank i samtliga baltiska länder och Sverige under perioden 2005-2023.
Enligt de centraliserade uppgifterna fanns det således inga betydande skillnader mellan de baltiska länderna och Sverige när det gäller avkastning på eget kapital, utom i Estland, där SEB:s avkastning på eget kapital var lägre än i Sverige.
Avkastning på tillgångar (ROA) i Baltikum var signifikant högre än i Sverige, vilket indikerar en högre avkastning per tillgång i Baltikum.
Räntenettomarginalen (NIM) var betydligt högre i Baltikum än i Sverige, vilket tyder på att bankerna i Baltikum får en högre vinst från skillnaden mellan räntan på utlåning och räntan på inlåning.
Analysen tyder på att svenska banker med verksamhet i Baltikum gjorde högre vinster på sin utlåning och förvaltade sina tillgångar och sitt kapital mer effektivt jämfört med den svenska marknaden.
Den höga koncentrationen i banksektorn i Baltikum tyder dock på mindre konkurrens, vilket kan bidra till högre räntor och högre lönsamhet för bankerna.