Subscribe
Den 12 mars godkände Europaparlamentet planen ReArm Europe, som lanserades och presenterades av EU-kommissionens ordförande Ursula Von der Leyen den 4 mars. Eurokammarens gröna ljus kom med 419 röster för, 204 röster emot och 46 nedlagda röster för en text som lovar att bli hörnstenen i det framtida gemensamma europeiska försvaret. I själva verket är det inte bara ett kort- och medelfristigt svar på den internationella kris som konflikten mellan Ryssland och Ukraina har gett upphov till, utan en långsiktig strategi för att göra den europeiska kontinenten och EU mer självständiga på försvarsområdet. En mer oberoende försvarsförmåga som är nödvändig just på grund av de scenarier vi nämnde. Vi talar om investeringar (även betydande sådana) och ökat industriellt samarbete, som ska flankeras av en utveckling när det gäller standarder och teknik. Det som har lagts fram på bordet är ett verkligt paradigmskifte, som ordförande Ursula von der Leyen presenterade genom att klargöra att de 800 miljarder euro som Bryssel anser vara nödvändiga kommer att tjäna Europa så att det kan ta ansvar för sin egen säkerhet.
PLANENS PELARER
En analys av texten visar att ReArm Europe-planen vilar på fem pelare. För det första budgetflexibilitet (som införs genom ett undantag från stabilitetspakten) för att uppnå investeringar på upp till 650 miljarder euro totalt. I enlighet med planens mål skulle medlemsstaterna således ha den ekonomiska kapaciteten att avsevärt öka sin försvarskapacitet på kort sikt. Sedan har vi fonderna (150 miljarder euro) i SAFE-programmet (Security Action For Europe): detta är en fond som uteslutande är öronmärkt för gemensam upphandling av vapen för att modernisera de väpnade styrkorna. En ny gemensam skuld som kommissionen kommer att utfärda för projekt som delas av minst två regeringar. Den tredje pelaren som ReArm Europe vilar på är incitamenten för försvarsindustrin i Europa, i logiken att begränsa utomeuropeiska beroenden så mycket som möjligt på detta känsliga och strategiska område. Den fjärde pelaren är forskning, som ur denna synvinkel tjänar till att göra de projekt som medlemsstaterna genomför alltmer tekniskt avancerade. Slutligen handlar den sista pelaren om långsiktiga strategiska investeringar som skulle ha som mål att konsolidera det europeiska försvaret (i en gemensam nyckel) för att minska beroendet av Nato och Förenta staterna så mycket som möjligt.
POÄNGEN OM FONDMEDEL
Det är uppenbart att man i detta perspektiv inte kan undgå att räkna med vissa medlemsstaters historiska motvilja mot att öka skuldsättningen och gemensamma investeringar. De mer sparsamma länderna skulle kunna visa en viss fientlighet mot att finansiera de återstående 650 miljarderna euro för att nå upp till de planerade 800 miljarderna (150 miljarder skulle komma från SAFE-fonden). Samtidigt kan EU-medlemmar med högre skulder vilja undvika en större börda på sina inhemska budgetar, och de kan också ha vissa betänkligheter mot att öka försvarsbördan. Den interna debatten inom varje stat kommer dock att vara nyckeln till att förstå hur framtiden för ReArm Europe och ett gemensamt europeiskt försvar kan komma att se ut. I Emmanuel Macrons Frankrike tittar man på möjligheten att öka försvarsinvesteringarna till över 3 procent av BNP. En manöver som skulle kosta runt 30 miljarder per år, men där finansieringskällorna fortfarande är oklara. Så till den grad att oppositionen och fackföreningarna är på krigsstigen. I Italien handlar debatten om huruvida man ska rusta upp Europa och öka utgifterna eller inte. Ekonomiminister Giancarlo Giorgetti presenterade å sin sida en plan i Europa som bygger på en garantifond på 16 miljarder som skulle mobilisera upp till 200 miljarder i medel genom privata investeringar. Detta skulle förbättra den europeiska teknik- och försvarsindustrin utan att behöva skära ned på viktiga tjänster. Sedan har vi fallet Tyskland, där den blivande förbundskanslern Merz står inför en hel del interna spänningar: Grune, Die Linke och AfD måste övertygas om att lösningen är att öka skuldsättningen för att finansiera upprustningen och den nödvändiga infrastrukturen för att bemöta det internationella scenariot och Förenta staternas troliga tillbakadragande. Europaparlamentets omröstning öppnar därför upp för interna debatter inom medlemsstaterna: det svåraste elementet att förutse i den bild av det europeiska försvaret som långsamt växer fram.