Subscribe
Den 17-18 april höll Europeiska rådet ett extra möte för att behandla Ukraina, Mellanöstern, Turkiet och den s.k. ”nya europeiska konkurrenskraftsöverenskommelsen”.
När det gäller Ukraina är det snarare business as usual. Vi bör kanske notera att EU-institutionen stöder att ”extraordinära intäkter från Rysslands immobiliserade tillgångar ska komma Ukraina till godo”. Vi vet dock inte hur mycket dessa extraordinära intäkter uppgår till.
När det gäller Mellanöstern fördömer Europeiska rådet Irans attack mot Israel och står samtidigt fast vid sitt engagemang för en tvåstatslösning (Israel och Palestina).
Den nya europeiska konkurrenskraftsöverenskommelsen ser till en början ut som ett bra alternativ till den ökända gröna given. Inledningsvis definierar Oxford Dictionary of English deal som ”en överenskommelse, särskilt inom affärsvärlden, om särskilda villkor för att köpa eller göra något”.
Den gröna given var inget avtal, utan ett påbud från Ursula von der Leyen till medlemsstaterna och deras förmedlande organ. Är det nya europeiska konkurrenskraftsavtalet ett avtal? Det har i själva verket varit en överenskommelse mellan EU:s medlemsländer som en övergripande politisk inriktning.
När Europeiska rådet beskriver denna konkurrenskraftsöverenskommelse syftar den till att öka produktiviteten och en hållbar tillväxt för alla, bygga upp en robust, innovativ och motståndskraftig ekonomi och främja Europas unika sociala och ekonomiska modell som kommer att främja unionens konkurrenskraftiga omställning till digital suveränitet på ett självbestämmande och öppet sätt och till klimatneutralitet. Men den långa och vaga definitionen är inte konkurrenskraft: konkurrenskraft, inom näringslivet, innebär ett företags förmåga att uppnå mer försäljning eller kundlojalitet än sina konkurrenter på grund av kvaliteten på sina produkter och tjänster, sina låga priser eller en kombination av båda faktorerna.
Rådets beskrivning av konkurrenskraftsavtalet innebär inte att den ideologiska bördan av det gröna avtalet överges. Utan en kursändring kommer det att vara omöjligt att behålla konkurrenskraften och öka energioberoendet.
Europeiska rådet erkänner åtminstone att ”Europa behöver ett politiskt skifte”, men finns det en tydlig idé om vilken väg man ska gå?
Grunden för avtalet är Enrico Lettas högnivårapport ”Much More Than A Market”. Men Letta har varit sekreterare för Italiens vänsterparti Partito Democratico, som nu leder oppositionen mot Giorgia Melonis koalition, så man kan föreställa sig vilken typ av konkurrenskraft han kan ha i åtanke.
Europeiska rådet rekommenderar att politiska åtgärder vidtas för att säkra unionens attraktionskraft som etableringsort för företag, men det finns ingen ledtråd till hur detta ska uppnås.
Det råder en särskild tystnad om Europas demografiska självmord – mindre än en enda rad ägnas åt denna viktiga aspekt och i en mycket tvetydig form: ”inom ramen för bredare demografiska trender”, föreslår man, utan någon särskild lösning på problemet, varken på kort eller medellång sikt. Ingenting överhuvudtaget.
När det gäller handel stöder Lettanesque-avtalet Världshandelsorganisationens ”centrala roll” i det multilaterala regelbaserade systemet. Detta låter som en eufemism för nyliberala strategier som gynnar tredjeländer, i motsats till det preferenssystem som den europeiska gemensamma marknaden en gång skapades för. Det positivt konnoterade ordet ”öppen” används här två gånger för att rättfärdiga katastrofen för europeiska leverantörer.
I slutet av avtalet finns ett mål om att stärka jordbrukarnas ställning i livsmedelsförsörjningskedjan för att säkerställa en rättvis inkomst, vilket möjligen är den enskilt värdefulla punkten i hela texten. Europeiska rådet meddelar att nästa möte kommer att äga rum i juni 2024, då valet till Europaparlamentet redan har ägt rum. Förhoppningen är att man åtminstone då får fram en verkligt konkurrenskraftig modell, inte en som bara har en sådan egenskap i sin titel.