Subscribe
Två nyheter i dag tvingar oss att reflektera över den europeiska ekonomins och de europeiska företagens konkurrenskraft. Å ena sidan rapporterar Euroactiv att Tjeckiens konservative premiärminister Fiala och andra politiker i landet varnar för att de dokument som offentliggjordes i går om pakten för ren industri är värdelösa om Bryssel inte ger efter och upprätthåller – eller till och med utökar – sina ”klimatambitioner” och målen för en fullständig utfasning av fossila bränslen i den europeiska ekonomin.
Med andra ord är det som den europeiska industrin behöver inte att vara ”ren” utan lönsam och produktiv. För som Fiala har påpekat är det inte förenligt att sträva efter 2030-agendan och den gröna given med ökad finansiering och ökade investeringar på försvarsområdet. 
Vad vi vet, eftersom historien bevisar det, är att innovation och investeringar i den militära industrin har mycket gynnsamma effekter på den civila industrin, oavsett om det gäller sjötransporter, luftfart, medicinsk forskning eller kärnenergi.
Å andra sidan har BBC publicerat ett par artiklar som rapporterar att stora aktieägare i British Petroleum ber bolagets ledning om en förändring av sin investeringspolitik. Aktieägarna påpekar, i ljuset av den revolution för sunt förnuft som den nya Trumpadministrationen förespråkar (och som avviker från Parisavtalets eller Världshälsoorganisationens dagordning), att målet för alla företag och kommersiella organisationer är att tjäna pengar, skapa lönsamhet, tillväxt och sysselsättning, och inte att bli ett instrument för att genomföra regeringars och internationella organisationers klimatpolitik. Vilket är rent sunt förnuft.
I en annan artikel rapporterar BBC att inte bara BP utan även den andra energijätten, Shell, har beslutat att öka investeringarna i fossila bränslen, olja och gas, vilket återställer balansen mellan dessa energikällor och enorma investeringar i nya, dyrare och mindre lönsamma energikällor.
Det är vad sunt förnuft innebär: att inte skada aktieägarna, att skapa välstånd och lönsamhet och att gå över till nya energikällor i takt med forskning och innovation – som Europa alltid har gjort – och inte i den takt som byråkrater i Bryssel eller så kallade intressenter, icke-statliga organisationer, påtryckningsgrupper och internationella organ bestämmer.
Företagen måste ha sin egen agenda, som inte kan vara en agenda för utarmning, tillbakagång och ruin. Ett gott exempel. Goda nyheter. Låt oss hoppas att det varar.
Sedan 2005 har stora nordamerikanska och europeiska företag ansett att deras förvaltnings-, utgifts- och investeringsprogram eller deras rekryterings- och personalpolitik kan eller bör genomföras med beaktande av riktlinjer, regler och anvisningar från regeringar, internationella organisationer eller påtryckningsgrupper.
Till exempel den vansinniga sysselsättningspolitik som införde obligatorisk kvotering i ledningsgrupper, styrelser, tekniska team eller i arbetsstyrkan i allmänhet. Först för kvinnor. Sedan för rasminoriteter och slutligen för det så kallade HBTIQ+-kollektivet (ad infinitum).
Detta har resulterat i ökade kostnader och regleringar, eftersom alla regleringar i sig är en kostnad för företaget, i förlust av talanger, ökad frånvaro och minskad motivation. Lönsamheten sjunker. 
Detsamma har hänt med klimatregleringar som har förbjudit vissa bränslen eller krävt rigorösa förändringar i produktionsprocesser som krävt stora investeringar. Och det spelar ingen roll om det funnits subventioner eller bidrag. På vägen försvinner många företag. Men dessutom tvingar subventionspolitiken fram en ökning av skatterna eller den offentliga skulden, vilket har lett till att företagen har drabbats av ett ökande skattetryck som också har lett till att den kapitalistiska företagaren har förlorat realprestanda och att arbetstagarna har förlorat löner.
En defekt keynesiansk modell som har lett oss till ekonomisk kollaps och som måste vändas. Nya politiker med nya idéer och företag som gör det som de aldrig borde ha slutat göra. Det är den enda möjliga vägen framåt.