En politisk dödsruna över Irlands premiärminister

När den kom var det som en överraskning, närmare en smäll än en gnäll. I en tid då våra politiker i hela västvärlden har förmågan att irritera, uppröra, förfasa och förbrylla men sällan överraska är det något i sig. En eloge till Leo Varadkar, nu sentida ledare för Fine Gael och Taoiseach i republiken Irland.

Tre dagar efter hans återkomst från den stora årliga St Patrick’s Day-ritualen, där den tidens Taoiseach ger Förenta staternas president en skål med klöver, sammankallades ett kabinettmöte där han informerade sina kolleger om sitt beslut att gå. Som en back bench TD sa kom det som en blixt från en klar himmel.

I ett parti och en regering som läcker som ett gammalt såll säger det faktum att det inte blev känt förrän minuterna före det officiella tillkännagivandet oss att detta troligen inte var ett beslut som hade diskuterats och utarbetats under lång tid.

Hans motivering att han gick ”av personliga och politiska skäl” och hans övertygelse att han ”inte längre var den bästa personen för jobbet” tillfredsställde naturligtvis inte många tangentbordskrigare som omedelbart började spekulera i vad det verkliga skälet kunde vara. I brist på ytterligare information tar vi dock mannen på orden.

Men vi kan fortfarande fråga oss varför nu? Närheten mellan nederlaget i folkomröstningarna den 8 mars och hans avgång är svår att bortse ifrån. Två ändringar av konstitutionen som föreslagits av regeringen och förespråkats av alla utom ett av partierna i Dail och de flesta medierna och många framstående icke-statliga organisationer som mötte mycket litet organiserat motstånd gick under med förkrossande nederlag. När rösterna räknats har de nu den märkliga äran att registreras som de mest och tredje mest nedröstade folkomröstningarna i delstatens historia.

Detta var det första allvarliga bakslaget för den progressiva vågen av politiskt beslutsfattande på en generation. Även om ändringsförslagen i sig inte alls var lika omfattande som de som syftade till att ta bort det konstitutionella skyddet för ofödda barn eller erkänna samkönade äktenskap, fanns det en uppfattning inom delar av parlamentet att Leo hade fördubblat en vacklande kampanj och bundit partiet till en förkrossande förlust månader före ett val.

Än värre var att nederlagets marginal förstärkte den känsla som redan fanns i luften av att både han och partiet var alltmer bortkopplade från vanliga människors behov och bekymmer. När Leo anlände till räkningscentralen dagen efter omröstningen för att ge upp, medgav partikamraterna privat att han verkade genuint chockad över resultatet. Även med tanke på de positiva opinionsundersökningarna hade det under den senaste veckan funnits en känsla av att ett nederlag var möjligt, men detta slags nederlag hade varit otänkbart och verkade ha påverkat Taoiseach på riktigt. När Leo Varadkar anlände till Dail Eireann 2007 sågs han som något av en avis rara i irländsk politik. En son till en irländsk sjuksköterska och en indiskfödd läkare, själv läkare, från den lummiga norra förorten Castleknock var en av en liten grupp ideologiskt konservativa som vann platser för Fine Gael i det valet.

När det gäller ekonomi var Leo en liten regering med låga skatter. Han lovade att domen skulle komma för den skattefinansierade icke-statliga sektorn, en eldsvåda av fåfängligheter. Han var socialkonservativ och försvarade den traditionella familjen, ett barns rätt till en far och en mor och var en hängiven abortmotståndare. Han talade hårt om brottslighet och var stark när det gällde nationell suveränitet.

Spola fram sjutton år. Under tiden utvecklades Leo, gav sig ut på en resa eller kanske föll han av hästen och tog en genväg genom parken på samma sätt som Sankt Paulus. I sitt avskedstal bockade han av de milstolpar eller prestationer som han hade förknippats med som Fine Gael T.D., minister eller Taoiseach. I centrum stod hans roll i det rättsliga erkännandet av samkönade äktenskap och upphävandet av det åttonde tillägget som gjorde det möjligt att införa abort i Irland.

Märkligt nog nämndes det tredje elementet i den samtida progressiva triptyken mindre då och under de följande dagarna, nämligen antagandet av Irlands lag om erkännande av könstillhörighet. En av de mest radikala lagarna i sitt slag gick igenom i tysthet och på nick i skuggan av den framgångsrika folkomröstningen om äktenskap. Det är inte längre klart vilken sida av historien som just den delen av lagstiftningen faller på, så kanske ansågs diskretion vara den bättre delen av modet.

Oavsett vad Leo anser om hans framgångar så är Enoch Powells ord i hans biografi om Joseph Chamberlin fortfarande sanna: ”Alla politiska liv, om de inte avbryts mitt i en lycklig tidpunkt, slutar i misslyckande, eftersom det är politikens och de mänskliga angelägenheternas natur.” Hans parti har haft makten i tretton år och det finns alltid en livslängd för en regim. Inte ens de bästa och smartaste kan upprätthålla den energi och övertygelse som ett parti som varit utestängt från makten i flera år kan ge. Även de mest principfasta måste ta itu med den politiska verkligheten, där det som bör göras möter det som kan göras. Overtonfönstret i irländsk politik är ganska litet och det är mycket säkrare att göra det som är respektabelt i kommentariatets ögon än det som ni tycker är rätt.

Leo har aldrig verkat vara en av de politiker för vilka innehav av ämbete och makt var livets slutpunkt. När han säger att han inte längre är rätt man att leda kan det helt enkelt vara sanningen. När Fine Gael vann valet 2011 fick de trettiosex procent av rösterna och fick sjuttiosex mandat. I dag får de omkring tjugo procent av rösterna och har trettiofyra mandat. Det är lokala val och val till Europaparlamentet i juni och det kommer att hållas allmänna val inom ett år. Partiets koalitionspartner får 16 procent av rösterna, en punkt under de oberoende, vilket gör utsikterna till omval svårare än man skulle kunna tro.

Den enskilt mest angelägna frågan för väljarna är invandringen, något som inte ens skulle ha varit tänkbart för fem år sedan. Nästa och sammanhängande fråga är bostadskrisen, som har pågått i några år nu. Det är nödvändigt att i praktiken se vad denna regering kan göra under den tid den har till sitt förfogande för att på ett väsentligt sätt ta itu med någon av dessa frågor och vända sina valchanser. Kanske räcker det med några starka ord och stora löften, lite hygglig teater, för att få väljarna med på tåget igen, men med ett förtroende för politiker på mycket låg nivå kan konkreta åtgärder och resultat i verkligheten vara vad som krävs och också mycket svårt att uppnå.

Till och med ekonomin, som för många verkar vara vid god hälsa, sänder ut varningsbloss. Intäkterna från bolagsskatten, som intäkterna är starkt beroende av, sjönk under första kvartalet ”av tekniska skäl”. Det är skrämmande hur smal och rörlig denna skattebas är. Bostadsbrist skapar alltid problem i efterföljande led för ekonomin i stort och det finns inget slut i sikte på bristen. Löneökningarna är fruktansvärda, men samtidigt finns det flaskhalsar på arbetsmarknaden. Kostnaderna för att göra affärer är för höga. Allt sammantaget kanske det inte är en dålig tidpunkt att säga adjö och lycka till.