Subscribe
EU-kommissionen har redan presenterat sitt förslag till EU:s budget för 2025.
Efter von der Leyens omval ökar det byråkratiska maskineriet takten i enlighet med tyskarnas agenda.
Efter år av ”expansiva budgetar” och en avsevärd och extraordinär ökning av utgifterna – med covid-19 å ena sidan och klimatförändringarna å den andra som ursäkt – tvingade politiskt ansvar, sunt förnuft och respekt för medelklassen och arbetarklassen i Europa att begränsa, minska förvaltningarnas skulder, sänka skatterna och förbättra förvaltningen, effektiviteten och insynen i de offentliga medlen.
Det står dock klart att Von der Leyen II-kommissionen inte kommer att skilja sig särskilt mycket från den första versionen.
Von der Leyen agerar med stöd av majoriteten av Europeiska folkpartiet, socialdemokraterna, de gröna och de progressiva.
Kort sagt, med stöd av en politisk maskin som vill ha mer utgifter, mer skatter, mer förbud, mer restriktioner och mer övervakning för européerna.
Detta är inte en åsikt, det är ett faktum.
De budgetar som kommissionen lägger fram innehåller betydande poster i frågor som direkt påverkar EU-medborgarnas rättigheter och allmänna friheter.
Kommissionen ökar avsevärt och skapar nya poster för program, projekt, organ och byråer vars yttersta syfte är social kontroll, begränsning av demokratiska politiska friheter som åsiktsfrihet eller pressfrihet. 
Således öronmärks till exempel 1,6 miljoner euro för ett observatorium för berättelser för att bekämpa desinformation.
Jag tänker inte diskutera om unionen har kompetens på detta område, vilket den inte har (det byggdes upp under den förra mandatperioden utan fördragens skydd).
Frågan är mer grundläggande: vem bestämmer vad som är information och vad som är desinformation i en värld där liberalt vänstertänkande har förstört alla referenser till sanning?
Byråkrater, statstjänstemän?
Påstådda experter som utsetts av kommissionen eller av någon internationell privat enhet som tjänar partipolitiska eller affärsmässiga intressen?
I Spanien är det desinformation och hat att på sociala nätverk hävda att 80 procent av fångarna mellan 18 och 22 år i fängelserna i Katalonien är utlänningar, trots att det är en statistik som tillhandahålls av administrationen själv.
Men det är inte allt.
Kommissionen föreslår nämligen också ytterligare 212 000 euro för att subventionera faktagranskare.
Med andra ord 212 000 euro för att subventionera kontroll och censur av åsikter i medierna och, framför allt, i sociala nätverk.
Det är också överdrivet att anslå 145 miljoner euro till denna propagandistiska europeiska solidaritetskår.
En kår som är onödig, för om smidiga och effektiva mekanismer inrättades skulle medlemsstaterna själva, med sina egna medel, erbjuda sin solidaritet snabbt, effektivt och billigare i extraordinära ögonblick, som de har gjort i årtionden, utan att behöva låta det byråkratiska monstret i Bryssel växa.
Och hur är det med de mer än 10 miljoner euro som har anslagits till denna byrå för grundläggande rättigheter, som bara har fungerat som ett vänster- och globalistinstrument för att angripa europeiska nationer när deras väljare legitimt och fritt väljer konservativa regeringar?
En byrå för grundläggande rättigheter som är tyst när den första mänskliga rättigheten, som är människans liv och värdighet, kränks varje dag i nästan alla Europas länder?
Det är tydligt att en vänsterkommission skulle föreslå en vänsterbudget.
Folkpartiet kommer att göra en massa väsen av sig, men det kommer att acceptera varenda en av dessa punkter.
För det vill inte förändra eller förbättra någonting.
Det är inte längre dags att diskutera om det ska vara mer eller mindre pengar.
Det är dags att stå upp och säga nej.
Nog är nog.
Inte en enda europeisk euro får användas till något som inte faller inom EU-institutionernas behörighetsområde och som inte har en positiv effekt på medelklassens och arbetarklassens liv och välstånd.