Errejón överger feministisk diskurs efter vittnesmål om sexuella övergrepp

Det pågående fallet med Sumar-politikern Íñigo Errejón och skådespelerskan Elisa Mouliaá har kastat ett skarpt ljus på motsägelserna och inkonsekvenserna inom Spaniens vänsterpolitiska landskap. Den pågående skandalen, som kretsar kring anklagelser om sexuella övergrepp, har inte bara väckt oroande frågor om Errejóns uppförande, utan har också avslöjat den uppenbara dubbelmoralen inom en rörelse som säger sig förespråka värdighet, jämlikhet och respekt. Allteftersom fallet utvecklas blir det alltmer uppenbart att politiska intressen ofta går före etisk konsekvens. Elisa Mouliaá har anklagat Errejón för sexuella övergrepp på en fest i september 2021, och hävdar att han ägnade sig åt beröring utan samtycke och uppvisade ett invasivt och förödmjukande beteende. Enligt hennes vittnesmål ledde Errejón henne till ett privat rum, stängde dörren och utsatte henne för oönskade närmanden, inklusive kyssar och beröring mot hennes vilja. Mouliaá beskrev att hon kände sig förlamad av rädsla, vilket gjorde att hon inte kunde göra effektivt motstånd förrän hon till slut lyckades fly. Errejón har bestämt förnekat anklagelserna och insisterat på att deras interaktion var samtyckesbaserad. Han hävdar att de hade utbytt meddelanden på sociala medier före mötet och att inget olämpligt ägde rum. Hans version av händelserna har dock präglats av inkonsekvenser, vilket ytterligare spätt på skepsisen mot hans trovärdighet. Denna inkonsekvens, i kombination med hans trotsiga och avvisande uppträdande under sitt vittnesmål, tyder på en alarmerande känsla av straffrihet – en känsla som verkar härröra från hans politiska status och kontakter. Det som kanske är mest oroande är inte bara Errejóns påstådda handlingar utan även reaktionen – eller bristen på sådan – från hans politiska allierade och självutnämnda feminister. Trots anklagelsernas allvar har ledande personer inom den spanska vänstern, däribland premiärminister Pedro Sánchez och vice premiärminister Yolanda Díaz, reagerat med anmärkningsvärd tystnad eller avvisande kommentarer. Med tanke på att feminism är en hörnsten i deras politiska agenda avslöjar deras underlåtenhet att ta upp anklagelserna med den skyndsamhet de förtjänar en oroande inkonsekvens mellan deras retorik och deras handlingar. Denna tystnad står i skarp kontrast till vänsterns reaktioner i liknande fall när politiska motståndare eller offentliga personer utanför deras kretsar har varit inblandade. Men när en av deras egna anklagas är reaktionen bekvämt måttfull, om inte helt frånvarande. Denna selektiva tillämpning av feministiska principer belyser hur rörelsen ofta används som vapen för politisk vinning snarare än som en universell uppförandestandard. Errejón har valt en strategi som går ut på att avleda och göra sig till offer. Han har valt att framställa sig själv som måltavla för en politisk smutskastningskampanj. Denna taktik – som är vanlig bland offentliga personer som utsätts för allvarliga anklagelser – bidrar bara till att förminska den bredare kampen mot sexuellt våld och undergräva trovärdigheten hos de överlevande som söker rättvisa. Den spanska vänsterledningens hantering av detta fall understryker en djupare fråga: urholkningen av den moraliska integriteten till förmån för politisk opportunism. Den tidigare jämställdhetsministern och nuvarande EU-parlamentarikern Irene Montero, som vanligtvis uttalar sig i frågor som rör könsrelaterat våld, har förblivit påfallande tyst, vilket ytterligare belyser regeringens selektiva inställning till rättvisa.

Hennes ovilja att ta upp anklagelserna mot Errejón väcker frågor om trovärdigheten i hennes arbete och uppriktigheten i hennes engagemang för kvinnors rättigheter. De bredare konsekvenserna av detta fall kan inte ignoreras. Det har avslöjat hur bräcklig den feministiska berättelse är som den spanska vänstern förespråkar och att den är ett verktyg som används selektivt utifrån politisk bekvämlighet. Oviljan att ställa en av sina egna till svars skadar rörelsens trovärdighet och sänder ett nedslående budskap till offer för sexuellt våld – nämligen att rättvisan inte är blind utan politiskt motiverad. I slutändan är Errejón-skandalen mer än bara en isolerad händelse; den är symptomatisk för ett större mönster inom spansk politik, där ideologiska åtaganden ofta offras för att skydda inflytelserika personer.