Subscribe
Mellan den 7 och 9 juni 2024 kallades alla röstberättigade EU-medborgare till sina respektive vallokaler för att välja sammansättningen av vissa EU-institutioner för de kommande fem åren.
Som alla känner till visade resultaten på få nyheter eller, bättre uttryckt, överraskningar i de resultat som har lett till sammansättningen av det nya Europaparlamentet. Medan Europeiska folkpartiet endast lyckades lägga till sju ledamöter, förlorade socialdemokraterna och Europademokraterna stöd och nio parlamentariker. De europeiska konservativa och reformisterna har å andra sidan ökat antalet röster, vilket därför också har lett till en ökning med sju platser i Europaparlamentet. Liberalerna i Renew Europe förlorade å andra sidan nästan 30 ledamöter, vilket är ungefär samma resultat som De gröna, som förlorade 21 ledamöter. Identity and Democracy har gått från 62 till 58 platser i parlamentet. Slutligen uppgår antalet ledamöter som utgör de grupplösa ledamöternas sektion till 45, långt ifrån de 57 som de var under den förra mandatperioden.
Detta scenario visar därför å ena sidan de krav som de europeiska medborgarna har på en ny inriktning av unionens politik. Mer konservatism och mer protektionism, vilket en gång för alla skulle understryka behovet av att den europeiska industrin, liksom dess marknader, återigen blir en klass för sig i den globala konfigurationen. Å andra sidan verkar det inte finnas någon rörelse från Europeiska folkpartiets sida för att ändra den historiska koalition som partiet har upprätthållit med de europeiska socialdemokraterna för att styra både kommissionen och Europaparlamentet. Men Europeiska unionen, demokratins vagga, måste acceptera att de europeiska medborgarnas politiska böjelser förändras och att den därför måste öppna möjligheten att på eget initiativ pröva regeringsformler som återspeglar den sociala majoritet som röstade förra helgen i juni.
För att Europaparlamentet ska kunna anta något beslut, inklusive valet av Europeiska kommissionens ordförande, vilket det kommer att göra under de kommande 16, 17, 18 och 19 juli, krävs en absolut majoritet som stöder ett betydande antal ståndpunkter i det europeiska samhället. Med andra ord kommer nästa kandidat, eller snarare, enligt alla uppskattningar, nästa kvinnliga kandidat, att behöva minst 361 röster av 720 ledamöter för att bli EU-kommissionens nya ordförande.
Under de senaste dagarna har man kunnat se hur den populära Ursula Von der Layen försöker övertala De gröna att lägga ned sina röster, precis som de gjorde under den förra mandatperioden. Det är dock nödvändigt att varna för att detta bara skulle skapa fler problem för den normala kontinuiteten under de kommande fem lagstiftningsåren. Att försöka övertyga en grupp som har förlorat 21 ledamöter och undvika möjligheten att räkna med de europeiska konservativa och reformisterna, som tillsammans med EPP har varit den enda grupp som avsevärt har ökat sin andel av rösterna, skulle med andra ord vara ett misstag som alla europeiska medborgare skulle ångra.
Det är dock sant att det verkar mycket svårt att uppnå en allians av högerpolitiker som sätter omsorgen om de europeiska medborgarna, säkerheten vid gränserna och varje stats suveränitet i centrum, som respekterar den europeiska konkurrenskraften och den gemensamma marknaden och som hävdar vår ställning som nyckelaktörer på det geopolitiska området inför nästa sammansättning av Europeiska kommissionen. Denna slutsats härrör direkt från antalet ledamöter i Europaparlamentet och parlamentets aritmetik, där de kristdemokratiska och konservativa grupperna inte lyckas nå upp till de 361 röster för som, som nämnts, krävs för att få absolut majoritet.
Dessa frågor om parlamentets matematik bör inte förvirra de framtida kandidaterna till kommissionens ordförandeskap, eftersom de skulle begå ett misstag om de bortsåg från den enda kraft, förutom PPE, som har uppnått positiva resultat i samband med tidigare val, eftersom de skulle bortse från mer än 10 procent av väljarna i Europeiska unionen.