Ett perspektiv på utvecklingen av vindkraftparker i Irland

Man behöver bara skrapa på ytan för att avslöja den bristande koppling som finns på Irland mellan politiska åtaganden att snabbt expandera vindkraftverksparker i inlandet och önskan hos lokala samhällen, övervägande på landsbygden, att slippa dem eller åtminstone att minska deras antal.

Planerna på att utveckla havsbaserad vindkraft till havs ifrågasätts också i Irland, om än i mycket mindre utsträckning. Generellt sett har det inte funnits något samlat politiskt motstånd mot åtagandet i Irlands Climate Action Plan 2024 att uppnå minst 5 GW installerad havsbaserad vindkraftskapacitet till 2030. När det har förekommit kritik har den i allmänhet riktats mot den upplevda takten i utvecklingen och sannolikheten för att målen för havsbaserad vindkraft inte kommer att nås.

När det gäller utvecklingen av vindkraftsparker i inlandet är detta ingen ny utveckling. Det kan inte heller karakteriseras som en reaktion mot vad många på Irland har kommit att se som den gröna politikens överdrivna inflytande över nästan alla aspekter av det nationella livet och samhällslivet. Vi vet detta eftersom motståndet mot vindkraftverksparker som en fristående fråga i hög grad föregår den faktiska utplåningen av Irlands parlamentariska gröna parti i parlamentsvalet 2024.

Redan 2014 rapporterade BBC att minst 100 oppositionsgrupper hade bildats på Irland för att motverka utbyggnaden av vindkraftsparker i lokala samhällen sedan den första kommersiella vindkraftsparken i Bellacorrick, Co Mayo, startade sin verksamhet 1992.

I detta sammanhang är det värt att notera att Irish Wind Energy Association i juni 2016 rapporterade att det endast fanns 206 vindkraftsparker i drift i Irland.

Mycket av motståndet, då som nu, har handlat om det upplevda hotet som vindkraftverk i inlandet innebär för områden med enastående arkeologisk betydelse, naturskönhet och bevarande av vilda djur och växter, särskilt under byggfasen.

Andra återkommande invändningar har handlat om påverkan av turbinbuller på lokalsamhället, skyddsavstånd och generering av skuggflimmer som skapar en rörlig skugga på bostäder i relativ närhet till turbinerna.

Oron var så stor att Public Health Medicine Environment and Health Group vid Health Service Executive (HSE) på Irland 2017 genomförde en omfattande granskning av fakta. Granskningen fokuserade starkt på att fastställa om det fanns legitima folkhälsoproblem som härrörde från de mest kritiserade egenskaperna hos vindkraftverk, dvs. de som rörde buller och skuggflimmer.

Granskningen visade att även om en rad effekter hade rapporterats anekdotiskt, fanns det vid den tidpunkten inga publicerade vetenskapliga belägg som stödde uppfattningen om negativa effekter på folkhälsan.

När det gäller buller konstaterade gruppen att det inte fanns några direkta bevis för att exponering för buller från vindkraftverk påverkar den fysiska eller psykiska hälsan. Gruppen avfärdade också farhågorna om hälsoeffekterna av infraljud eller lågfrekvent buller från vindkraftsparker.

När det gäller skuggflimmer konstaterade gruppen att vindkraftverk, liksom många andra höga byggnader, kan kasta långa skuggor när solen står lågt, men att det inte fanns tillräckligt med direkta bevis för att dra några slutsatser om ett samband mellan skuggflimmer från vindkraftsparker och negativa hälsoeffekter. Kommittén accepterade dock att både buller och flimmer kan utgöra en ”olägenhet” för dem som bor i närheten.

Gruppen uppmanade starkt till att ytterligare forskning skulle genomföras för att undersöka vindkraftverkens effekter på folkhälsan. Denna rekommendation ledde slutligen till att Irlands Department of the Environment, Climate and Communications (DECC), som har huvudansvaret för frågor som rör miljöbuller, utsåg bullerkonsulter i maj 2023 för att informera om eventuella ändringar av bulleraspekten i 2006 års riktlinjer för utveckling av vindkraft.

Positiva förändringar har också skett när det gäller att ta itu med de problem som orsakas av skuggflimmer sedan Public Health Medicine Environment and Health Group publicerade sin rapport 2017.

Under 2019 publicerades slutligen ett uppdaterat utkast till riktlinjer för vindkraft. Viktigt att notera är att riktlinjerna rekommenderade att resultatet av beräkningsmodeller för potentialen för skuggflimmer från alla föreslagna vindkraftsparker skulle åtfölja alla planeringsansökningar för framtida vindkraftsutbyggnad.

Det gjorde det också möjligt för planeringsmyndigheten (An Bord Pleanála) att införa villkor för att säkerställa att ingen befintlig bostad eller annan berörd fastighet kommer att uppleva skuggflimmer om en lämplig prognosmodell för skuggflimmer visar att det finns potential för att skuggflimmer kan uppstå vid någon bostad eller annan potentiellt berörd fastighet.

Om skuggflimmer inte elimineras ska det enligt utkastet till riktlinjer för varje bostad eller annan potentiellt påverkad fastighet krävas tydligt specificerade åtgärder som föreskriver automatisk avstängning av turbinen för att eliminera skuggflimmer som ett villkor för att tillstånd ska beviljas.

Även om detta är välkomna framsteg är det fortfarande en fråga om frustration för de protesterande samhällena och kampanjgrupperna att Irlands Department of Housing, Local Government and Heritage, som övervakar politiken på detta område, fortfarande för närvarande genomför en fokuserad översyn av 2006 års riktlinjer för utveckling av vindkraft som förblir i kraft trots publiceringen av det uppdaterade utkastet till riktlinjer 2019.

På senare tid har uppmärksamheten i viss mån skiftat till att fokusera på skador och miljöpåverkan från vindkraftverkens rotorblad, särskilt när det gäller säker avfallshantering och den utmaning som detta innebär för den miljö som de uppenbarligen är utformade för att skydda från toxiska koldioxidrelaterade skador.

Frågan är fortfarande mycket marginell i debatten om vindkraftverk på Irland och åtminstone för närvarande fortsätter de flesta invändningar att gälla ”traditionella” problem som de som berörs ovan.

Med tanke på att Irland förväntas ha 11 000 ton vindkraftverk som ska tas ur drift i slutet av 2025 är det osannolikt att denna situation kommer att fortsätta, och det är faktiskt mycket troligt att motståndare till vindkraftsparker och lokala samhällen kommer att använda sig av miljöinvändningar mot den inledande utvecklingen.

Detta betyder inte att den irländska regeringen är omedveten om de miljöutmaningar som är förknippade med bortskaffandet av vindkraftverkens blad.

För att uppfylla sina miljöåtaganden på detta område har den gett Sustainable Energy Authority of Ireland i uppdrag att delta i International Energy Agency Technology Collaboration programme for Wind Energy, som bedriver forskning om hur man kan minimera avfall från vindkraftverk och hur man kan göra vindkraftverk mer återvinningsbara.

IEA är helt på det klara med utmaningens omfattning och har öppet accepterat att även om forskning om återvinning av vindkraftverk har pågått i mer än ett decennium, är återvinningslösningar fortfarande sällsynta med få befintliga lösningar som kan implementeras i industriell skala.

Som ett resultat av detta, konstaterar IEA, finns det i många länder inga andra återvinningslösningar för vindkraftverkens blad än deponering.

Det finns ett begränsat antal privata företag i Irland och Nordirland som erbjuder hållbara alternativ för material från vindkraftverk som tagits ur drift, men det är högst osannolikt att detta antal ens är i närheten av att möta efterfrågan på återvinning av de uppskattningsvis 11.000 ton vindkraftverk som ska tas ur drift i slutet av 2025.

IEA, som Irland samarbetar med, har lagt fram alternativ för hur man ska komma till rätta med detta kritiska underskott. Dessa alternativ omfattar olika alternativ som sträcker sig från ”mjuk lagstiftning” till ”hård lagstiftning” och genomdrivande genom lagstiftning av anbudsbestämmelser med detaljerade återanvändnings- och återvinningskrav för tillverkare av vindkraftverk.

Alternativet med ett Europaomfattande deponeringsförbud har också föreslagits av branschorganisationen Wind Europe, men som IEA har noterat är det föga meningsfullt med en sådan åtgärd om de tekniska processerna ännu inte finns på plats i den skala som krävs för att kostnadseffektivt hantera avfallet från vindkraftverkens rotorblad. Som IEA mycket riktigt påpekar skulle detta bara leda till att enorma volymer inert avfall skulle behöva lagras.

På regeringsnivå har IEA föreslagit ett koncept med anbudskrav för cirkularitet. Detta alternativ skulle möjliggöra införandet av krav på cirkulär ekonomi för avfall från vindkraftsblad i statliga anbudsförfaranden för rätten att utveckla och driva vindkraftsparker.

Oavsett vilket alternativ som slutligen väljs för att hantera de komplexa tekniska utmaningar som bortskaffandet av turbinblad innebär, står det klart att frågan kommer att få en allt större plats i det offentliga samtalet, särskilt nu när den tillträdande irländska regeringen just har förnyat sitt åtagande att uppnå 80 procent av Irlands elproduktion från förnybara källor, inklusive vindkraft, till 2030.

Den nya irländska regeringens regeringsprogram innehåller också ett åtagande om att se till att en policy införs för att effektivisera upprustningen och livstidsförlängningen av befintliga landbaserade vindkraftsparker som närmar sig slutet av sin livslängd. Det har inte gått obemärkt förbi att man inte nämnde de 11 000 ton vindkraftverk som är en viktig komponent i dessa vindkraftsparker som närmar sig slutet av sin livslängd.

Ur allmänhetens perspektiv misstänker jag dock att det inte kommer att gå obemärkt förbi särskilt länge till, i synnerhet om man väljer en deponi i närheten av ett bostadsområde.