Subscribe
Mellan den 6 och 9 juni är alla medlemsstater i Europeiska unionen kallade till val för att besluta om en ny, eller kanske inte, sammansättning av de europeiska institutionerna. Polarisering, framväxten av nya partier, de ekonomiska kriserna och de krig som hotar unionens gränser kommer utan tvekan att vara de viktigaste frågorna som kommer att avgöra valresultaten i alla medlemsländer.
Det finns dock en fråga som verkar försummas av de europeiska makthavarna, men som verkligen inte är en obetydlig fråga för medborgarna. Invandring, både laglig och olaglig, har blivit en stridsfråga i det europeiska samhället; från likgiltighet inför den, till direkt fördömande av attityder med stängda gränser, till den välkända ”öppna dörrar”-politiken.
Under 2015 anlände mer än en miljon migranter och flyktingar till Europa, och man kan säga att migrationspolitiken blev en fråga av allmänt intresse från och med det ögonblick då unionens ledare kände sig spända. De mest drabbade länderna, främst från söder som Spanien och Italien, var de länder som främst krävde en rättvis och balanserad reglering för resten av länderna i Europeiska unionen.
Det är uppenbart att EU:s migrationspolitik inte har varit effektiv när det gäller att uppnå ett sammanhållet, reglerat och rättvist kontrollerat flöde mellan staterna. Med tanke på dessa omständigheter fortsätter migrationspolitiken att vara en debattpunkt, så till den grad att diskussionen har skiftat till huruvida ägandet av denna politik bör ändras till förmån för medlemsstaterna och därmed till nackdel för Europeiska unionen.
En undersökning som nyligen genomfördes av Europeiska konservativa och reformister (ECR) om migrationsfrågor och EU:s framtid återspeglar redan en absolut splittring. Fyrtioen procent av de 5.000 tillfrågade förespråkar att EU ska fortsätta att vara den viktigaste aktören när det gäller att besluta om migrationspolitiken, medan nästan hälften, 40 procent, anser att medlemsstaterna ska ges större lagstiftningsbefogenheter när det gäller migrationskontroll. Men när vi tittar på segmenteringsuppgifterna per politiskt parti och per geografiskt område finns det två uppgifter som belyser den europeiska verkligheten när det gäller migration.
Å ena sidan har väljare som röstar på Europeiska folkpartiet och väljare som röstar på de europeiska socialdemokraterna tydliga ståndpunkter till förmån för EU och dess migrationsregler. Detta är också majoritetens åsikt i Spanien och Tyskland, enligt undersökningen, något som stämmer överens med valtrenden i dessa länder, som under hela sin historia har fluktuerat mellan EPP och S&D. I andra territorier finns det dock en tydlig trend mot förändring. Det mest representativa fallet är utan tvekan Italien, där alla opinionsundersökningar pekar på att Fratelli d’Italia, det italienska partiet i ECR-gruppen, kommer att vinna EU-valet i juni.
Denna seger skulle säkert ha mycket att göra med den migrationspolitik som Giorgia Meloni, ledare för det italienska partiet och ordförande för ECR-partiet, har fört. Den har inneburit en vändpunkt i hanteringen av den olagliga invandringen och därmed en minskad social osäkerhet för de italienska medborgarna. Det var i själva verket hennes politiska löften under den valkampanj som till slut slutade med att hon blev den vinnande kandidaten.
Man kan därför fråga sig hur det är möjligt att ett land som Spanien, som har drabbats av liknande konsekvenser av olaglig som Italien (brist på territoriell sammanhållning, avskräckning från västerländska värderingar eller påtryckningar från de södra grannländerna) kan fortsätta att lita på de företrädare som har haft en öppen dörr eller bristande kontroll över migrationsfrågorna.
Det är dock inte alla medborgare i Spanien som låtsas vara opåverkade av invandringen. Vox, ett spanskt konservativt parti, lyckades bli den fjärde politiska kraften i valet i Katalonien, en autonom region i Spanien, 2021. Trots att det är ett område med ett stort antal väljare som är för självständighet var invandringen en mobiliserande och avgörande faktor för VOX enorma tillväxt under det senaste valet.. Den diskurs som kandidaten Ignacio Garriga försvarade, om en större och bättre kontroll av den invandrade befolkningen och om försvaret av de egna, fick VOX att vinna över det traditionella mitten-högerpartiet i Katalonien, Partido Popular.
I ljuset av händelserna verkar det tydligt att det sker en förändring av trenden i den europeiska omröstningen, som i ljuset av händelserna bland annat påverkas av migrationsfrågan. En förändring som återspeglar det faktum att medborgarna kräver större garantier för säkerhet och skydd av västerländska värderingar, nationell säkerhet och bevarandet av välfärdssystemet, trots att gränskontroll och säkerhet verkar vara på nedgång för EU-institutionerna. Det är därför upp till nästa Europaparlament och den framtida kommissionen att upprätthålla och skydda Europeiska unionens hårt förvärvade värderingar.