Europa vänder höger: de franska och tyska fallen

Valet till Europaparlamentet 2024 var ett avgörande ögonblick i den kontinentala politiken och återspeglade betydande förändringar i preferenser och politisk dynamik i hela Europeiska unionen. Ett viktigt resultat för ECR var att man nyligen välkomnade fem nya medlemmar från Alliance for the Union of Romanians, ett radikalt högerparti som bygger på fyra nyckelprinciper: familj, nation, tro och frihet. Detta senaste tillskott innebär att ECR har gått om liberalerna i Renew, eftersom gruppens ledamöter nu uppgår till 83, varav cirka tio kommer från partier som för första gången tar plats i Europaparlamentet. De europeiska konservativa och reformisterna kan fortsätta att växa.

Medan debatterna fokuserar på framtiden för den europeiska integrationen och nya politiska ståndpunkter, har det dominerande temat i debatten varit den högervridning som observerats i några av EU:s grundarländer. I hela Europa har valet lett till en rad olika resultat som har påverkat maktbalansen inom Europaparlamentet. Särskilt anmärkningsvärda var resultaten i länder som Frankrike, Tyskland och Italien, där traditionellt center-vänsterpartier har sett en växande popularitet hos högerrörelser. År av hårt arbete, territorium för territorium, har lett till att dessa partier har vunnit eller fått betydande stöd bland folket, ofta från de mest populära befolkningsgrupperna.

Den franska situationen

I Frankrike ökade Marine Le Pens parti sitt stöd markant. Efter att Rassemblement National (Nationella samlingen) fått 31,4% av rösterna i valet är den politiska situationen i Frankrike spänd. Macrons beslut att upplösa nationalförsamlingen återspeglar hans svar på den växande styrkan hos Le Pens parti och Jordan Bardella, den 28-åriga ordföranden för partiet. Landet står nu inför en period av politisk osäkerhet och intensiva debatter om regeringens framtida inriktning. Den utmaning vi står inför är spännande. Från och med nu och fram till den 7 juni, datumet för den andra valomgången, återstår allt att besluta om, inklusive de potentiella allianserna, som fortfarande är helt osäkra. Den gaullistiska högern vill gå åt höger, särskilt med tanke på att deras ståndpunkter är identiska med Nationella samlingens. Samtidigt kvarstår tveksamheter inom partiet. På horisonten kan en samexistens uppstå, där republikens president har en politisk färg (i allmänhet presidenten) medan nationalförsamlingen domineras av ett annat parti.

Samboförhållanden i Frankrike har förekommit under tre huvudsakliga perioder i landets politiska historia. Den första var mellan 1986 och 1988, då François Mitterrand, som valts till president 1981 som socialist, fick regera med en nationalförsamling som dominerades av högern under ledning av Jacques Chirac. En liknande men motsatt situation inträffade mellan 1993 och 1995, då Chirac, som valdes till president 1995, var tvungen att samsas med en vänsterregering och utsåg Édouard Balladur till premiärminister efter parlamentsvalet 1993. Det senaste fallet var mellan 1997 och 2002, då Chirac omvaldes till president, men parlamentsvalet 1997 ledde till en vänstermajoritet i nationalförsamlingen, och Lionel Jospin utsågs till premiärminister fram till 2002. Dessa perioder påverkade i hög grad den politiska och lagstiftningsmässiga dynamiken i landet.

Vad hände i Tyskland?

I Tyskland stärkte AfD sin närvaro i Europaparlamentet och fick 16% av rösterna och 15 mandat, vilket innebar att partiet gick om Scholz socialdemokrater. Särskilt anmärkningsvärt är det faktum att de två partierna, i likhet med situationen i Frankrike, är mycket populära bland unga väljare. De Gröna, som är det näst viktigaste partiet i den federala regeringen, noterade den största nedgången av alla partier, med 8,6% till 11,9%. Det är just bland ungdomar och mycket unga människor som den största förskjutningen bort från miljöfrågorna har skett. Dessutom var detta EU-valet med det högsta valdeltagandet sedan återföreningen av de två Tyskland, med nästan 65% av de nästan 65 miljoner röstberättigade tyskarna som avgav sina röster. Och för första gången var den lägsta rösträttsåldern 16 år.