Europas hotande konflikter och den obligatoriska värnplikten

Efter mer än 22 månader är kriget i Ukraina inte längre på löpsedlarna, som man skulle kunna säga, och upptar inte längre hela nyhetsprogram på bästa sändningstid. Till och med den nya konflikten i Israel – som bara har pågått i några månader – ger eko långt bort i andra delar av världen än där tragedin inträffade. Andra och andra nya spänningar, oavsett om de följs av konflikter eller inte, fångar – under mer eller mindre lång tid – allmänhetens uppmärksamhet, även om de äger rum i avlägsna hörn av världen. Kriget i Ukraina ersattes på bästa sändningstid under några minuter av det senaste tillkännagivandet från Venezuela, ett land på det sydamerikanska fastlandet, att annektera en del av Engelska Guyana, och under några minuter av den mindre spektakulära ”incidenten” i Sydkinesiska sjön, ett område med ständigt sjudande spänningar.

Tillkännagivandet från Venezuelas president Nicolas Maduro, som av vissa medier i världen kallas ”Putins vän”, kommer säkert att uppta allmänhetens uppmärksamhet ett tag till. Bakom det venezuelanska folkets folkomröstning, som med överväldigande majoritet röstade för att annektera en bit av Guyana, finns enligt uppgift intressen som omsätter miljarder dollar. Det territorium som Maduro hävdar är Venezuelas motsvarar över 70 procent av det lilla engelskspråkiga landet, som verkar vara extremt rikt på olja.

Kosovo, alltid i konflikt

Men mer troligt är att vi även nästa år kommer att höra om Serbien och Kosovo. Mot bakgrund av kriget i Ukraina, som nästan har fångat allmänhetens uppmärksamhet, har den senaste tidens spänningar gått nästan obemärkt förbi. I september dödades dock minst fyra personer i så kallade upplopp i norra Kosovo och ytterligare tre personer vid gränsen mellan Serbien och Ungern. De serbiska paramilitärernas attack mot polisstyrkorna i byn Banjska i norra Kosovo kunde lätt ha eskalerat, särskilt som Belgrad och Pristina därefter beskyllde varandra för situationen och dess eventuella upptrappning. Med 4 500 Natotrupper stationerade i Kosovo genom det fredsbevarande KFOR-uppdraget var hotet om en militär konfrontation verkligt, men lyckligtvis inträffade detta inte. Samtidigt är de blodiga striderna i slutet av förra året vid Ungerns gräns mot Serbien mellan polisstyrkor och migranter som försöker ta sig över gränsen i vad den ungerske premiärministern Viktor Orban kallade ”gränskriget” en farlig signal om att västra Balkan fortfarande kan vara Europas krutdurk. Gränsområdet mellan Serbien och Ungern ligger på den så kallade Balkanmigrationsrutten till Västeuropa, som går från Turkiet till Grekland och Bulgarien och sedan vidare till norra Makedonien, Serbien eller Bosnien.

Trots den ständiga paniken över att globaliseringen är oundviklig vid utbrottet av alla väpnade konflikter, skulle de otaliga spänningar som nu har uppstått i slutet av 2023 paradoxalt nog kunna dämpa alla sådana känslor. Och argumenten skulle vara många.

Krigets öde i Ukraina har ännu inte avgjorts, men det finns tecken på att stödet för det, från Kiev-regeringens viktigaste allierade, ”börjar bli trött”. Inför behovet av att ”hjälpa till” att stabilisera två konflikter samtidigt har både USA och de europeiska staterna kommit att ”omvärdera” sina löften om ekonomiskt och militärt stöd. Dessutom har Europa fortfarande det eviga problemet med västra Balkan, där spänningar, som ständigt underblåses av olika aktörer, när som helst riskerar att eskalera till en väpnad konflikt.

De höga kostnaderna för kriget i Ukraina – för vilket slutnotan ännu inte har utfärdats men som enligt vissa analyser redan överstiger kostnaderna i Afghanistan – har skapat ovilja i Europa att fortsätta ge villkorslöst stöd till en konflikt som fortfarande verkar vara långt ifrån över. Dessutom har kriget i Ukraina återupptagit debatten om att återinföra den obligatoriska militärtjänsten eller åtminstone skapa en reserv av frivilliga i de europeiska länder som gav upp efter Berlinmurens fall 1989.

Medan regeringen i Kiev desperat vädjar om hjälp har Europeiska unionen ”avbrutit” utbetalningen av de extra 50 miljarder som utlovades vid halvårsskiftet för att stödja landet i dess konflikt med Ryska federationen. Och hela tiden blir Vladimir Volonskijs regering alltmer desperat, eftersom nyheterna från utlandet inte heller är de bästa. Den amerikanska kongressen har meddelat att år 2023 kommer att avslutas utan validering av stödet på över 60 miljarder dollar till Kiev-insatsen. Europeiska unionen beslutade slutligen den 1 februari att frigöra 50 miljarder i stöd över fyra år.

USA, Israels viktigaste allierade, verkar ha ägnat mer uppmärksamhet åt Mellanöstern sedan oktober 2023 och försäkrat sin partner om sitt starka stöd. Dessutom har USA skickat sitt största hangarfartyg till Medelhavet, redo att ingripa om situationen i Mellanöstern eskalerar. Samtidigt har Europeiska unionen, den största givaren till FN:s palestinska flyktingorgan, meddelat att man kommer att ”se över” sitt ekonomiska stöd till dem bara några dagar efter den blodiga Hamasattacken i Gaza i början av oktober. Detta beror på att medan EU:s diplomatiska ledare enhälligt har fördömt attacken mot Israel och erkänt dess rätt till försvar, har de inte nått en kompromiss om fortsatt generöst stöd för att skydda den palestinska befolkningen. Med andra ord att förhindra en massiv okontrollerad migration från detta område till västeuropeiska länder, särskilt de som ligger vid Medelhavskusten.

Efter månader av ekonomiska kriser, attacker som har resulterat i förluster av människoliv, verkar europeiska stater spela ut försiktighetskortet när det gäller att engagera sig i konflikter som är ”på hemmaplan”. Ett bevis på detta är att man ökar försvarsbudgetarna och vidtar åtgärder för att se till att man, om det behövs, har arméer som kan slåss. Ett av de länder som har vidtagit sådana åtgärder är Rumänien, som har infört en frivilligarmé – efter debatter om frågan som har rasat sedan Rysslands invasion av Ukraina inleddes.

Till skillnad från andra europeiska länder som har valt att återgå till obligatorisk militärtjänstgöring har Rumänien valt detta koncept för att ”öka kvantiteten och kvaliteten på mobiliseringsreserven, som gradvis har minskat till följd av att den obligatoriska militärtjänsten i fredstid har upphävts sedan den 1 januari 2007”, enligt den motivering som åtföljer lagförslaget. Idén att tvinga den värnpliktiga befolkningen att göra obligatorisk militärtjänst avvisades kategoriskt av den dåvarande regeringen, trots att den dåvarande försvarsministern, socialdemokraten Vasile Dâncu, hade nämnt att enligt resultaten av en undersökning 2011 gick 60 procent av befolkningen i åldern 18-35 år – dvs. den värnpliktiga befolkningen – med på att genomföra en militär utbildningsperiod på flera månader.

I dag kan inte bara män – som var skyldiga att göra sin militärtjänst fram till 2007 – utan även kvinnor, om de vill, delta i rekryteringskampanjen för militära reservister och efter en utbildningsperiod på flera månader till och med få betalt, utan att vara skyldiga att göra aktiv tjänst liknande den i yrkesarmén.

I andra europeiska länder har debatter om ämnet ännu inte blivit verklighet, även om de har inletts. Till exempel överväger regeringen i Haag att öka arméns storlek genom obligatorisk tjänstgöring, vilket Sverige och Norge har gjort sedan 2018. Båda har återinfört dem bara några år efter att ha avskaffat dem. Av EU:s 29 Nato-medlemsländer plus Turkiet är det för övrigt bara sex som har obligatorisk värnplikt. Ett annat land där det finns planer på att införa obligatorisk värnplikt är Frankrike. Efter att president Emmanuel Macron 2019 införde ”allmän värnplikt”, där ungdomars deltagande inte var frivilligt, överväger regeringen nu att göra den obligatorisk för alla fransmän mellan 15 och 17 år. Å andra sidan har Tyskland, som skrotade den obligatoriska armén sent 2011, fortfarande möjlighet att återgå till den om förbundsdagen anser att det finns ett akut behov av att försvara landet, enligt den federala konstitutionen.

Foto: Pickpik.com