Europeiska familjer

Första söndagen efter jul. I västvärlden firas den heliga familjens dag. Johannes Paulus II, påven som kom från kommunismen, hade en stor tillgivenhet för henne. Det vanliga när man kommer från kommunism eller socialism, eller radikal individualism. Om det är något som total individualism och kollektivism sammanfaller i, så är det att förakta, undervärdera eller till och med angripa familjen. Familjen är den sociala institutionen par excellence. Den föds inte ur ett kontrakt, även om makarnas åtagande är en manifestation av deras vilja, för evigt och alltid. Familjen är den plats där vi alla lär oss de mest grundläggande värdena och dygderna: kärlek framför allt, men också respekt, generositet, förlåtelse, tacksamhet, frivilligt samarbete och lydnad. Men det är också i familjen som vi lär oss att lida, att visa solidaritet. Den gradvisa förstörelsen av familjen är ett annat tecken på den västerländska civilisationens kris. I går skrev jag om de heliga oskyldiga, de tusentals människor som dör på en klinik, där deras tillväxt och födelse avbryts. Tusentals familjer blir improduktiva. Familjen har ersatts av offentliga skolor, staten, lokala myndigheter eller föreningar.
En av de viktigaste konservativa åtgärderna, och en utmaning i vår tid, skulle utan tvekan vara att ge tillbaka till familjen det som har tagits ifrån den i välfärdsstatens namn. Familjen måste vara den främsta – den enda – huvudpersonen i barnens utbildning och uppfostran. Det har med rätta sagts att ett samhälle med starka familjer är ett starkt samhälle, skyddat från ideologiers, regeringars och påtryckningsgruppers inblandning. Ett samhälle med splittrade eller konfliktfyllda familjer, där det finns en ”atomisering” av intressen och önskningar, är tvärtom ett samhälle som är svagt inför alla angrepp från politiska, sociala eller ekonomiska krafter.

Familjen är den plats där man lär sig att älska. Att älska är att vilja, att vilja, att vilja. Det är en önskan att ge av sig själv utan att förvänta sig något i gengäld. Varken kollektivismen eller den radikala individualismen lär ut detta. Familjen är den plats där man lär sig att vara fri. Att fatta beslut, att göra misstag och att ta ansvar. Föräldrarna rättar kärleksfullt till misstag och barnet lär sig, utan att drabbas av omänskliga konsekvenser, att ta ansvar för sina beslut. I familjen lär man sig ekonomi och politik. I familjen lär man sig att spara, att inte spendera mer än man tjänar eller vad man kan betala tillbaka till en långivare. I familjen lär man sig att ordning och hierarki är grundläggande för att ett samhälle ska fungera väl, utan att hierarkin är totalitär eller enväldig. Allt i familjen är demokratiskt eftersom alla beslut fattas av familjen som helhet och i familjens och varje enskild medlems intresse.
I familjen lär man sig historia. Verklig, levd historia. I familjens minne, i familjens historia, finns det ingen inblandning från staten, inte heller från billiga intellektuella eller universitetsprofessorer som tar ut en avgift för sina smarta och manipulerade studier. Familjen är tradition, det vill säga den ger bort sig själv. Föräldrar för vidare till sina barn vad de fått av sina föräldrar, och deras barn av sina föräldrars föräldrar. I en oändlig kedja där varje generation behåller det som den nya generationen behöver, förbättras. Därför måste en känslig själ reagera när nationella, lokala eller regionala institutioner, eller till och med Brysselinstitutionerna, främjar åtgärder eller insatser som undervärderar, skadar eller exproprierar familjen från det som är dess eget. Det är inte ett infall att motsätta sig privata föreningar med mycket specifika ideologiska intressen som indoktrinerar barn och ungdomar i en viss uppfattning om sexualitet och ”lär” barn och ungdomar sexuella metoder som är olämpliga för deras ålder och som går in i de djupaste sfärerna av mänsklig intimitet. Detta är en attack mot familjen. Det är också en attack mot familjen att obligatoriskt och under tvång dela in skolor i sektorer, så att om man bor i det och det området kan man bara gå i den skola där staten eller vem fan det nu är har tilldelat en så och så många poäng. Det är en attack mot familjen att dess beskattning är värre än företagens. För en familj är också ett företag. Ett underbart företag där vinstintresset är delat och generöst och alltid tenderar att återinvesteras i samhället. Välmående familjer är en källa till glädje, sund konsumtion, välstånd och investeringar. En familj genererar social och ekonomisk rikedom. Familjens styrka är styrkan i ett öppet och uppriktigt samtal i slutet av dagen, där föräldrar delar med sig av dagens förhoppningar och illusioner, triumfer och nederlag, djupa ambitioner, drömmar, behov och brådskande frågor till sina barn. Må 2025 bli året då familjerna i Europa återuppbyggs. Detta är en önskan som går stick i stäv med verkligheten i den politik som eliterna utvecklar i dag. Men vi befinner oss i Hoppets år.

Och det får aldrig gå förlorat.