Subscribe
- Introduktion
Den 12 juli röstade Europaparlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor om det provisoriska avtalet som blev resultatet av de interinstitutionella förhandlingarna[1] om ett direktiv om minimilöner.
Kommittén godkände avtalet med 34 röster för, 8 röster emot och 2 nedlagda röster. Bland de ledamöter som röstade emot fanns Hermann Tertsch, medlem av den spanska delegationen i ECR-gruppen, som vid detta tillfälle ersatte Margarita de la Pisa.
Deras skäl för att rösta nej var principiella. I själva verket hade ECR-partiets vice ordförande Jorge Buxadé tidigare lämnat en skriftlig fråga i frågan till kommissionsledamoten med ansvar för sysselsättning, Nicolas Schmit, en luxemburgsk socialist.
Buxadé påminde kommissionsledamoten om att artikel 153.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt uttryckligen förbehåller medlemsstaterna behörigheten på löneområdet. Å andra sidan konstaterade VOX-politikern att direktivet innehåller viktiga bestämmelser om kollektiva åtgärder, som enligt artikel 153 i EUF-fördraget måste godkännas enhälligt i Europeiska unionens råd.
Schmit besvarade båda frågorna den 9 september, vilket analyseras nedan. Läsaren kan själv avgöra om rubriken till denna artikel är överdriven eller ganska exakt.
- Missbruk av lagen för att undvika enhällighet i rådet
Det så kallade ordinarie lagstiftningsförfarandet (vanligtvis förkortat ”COD” på grund av det tidigare namnet ”medbeslutande”) dominerar för närvarande i Europeiska unionens rättsakter av bindande karaktär och kräver att två av dess tre institutioner, nämligen Europeiska unionens råd och Europaparlamentet, är överens.
Europaparlamentet godkänner de flesta rättsakter med enkel majoritet, dvs. de antas om ett förslag får fler positiva röster än negativa. I det aktuella fallet är det vad som hände vid plenarsammanträdet den 14 september.
Men i Europeiska unionens råd är situationen annorlunda. I detta organ ingår företrädare för alla medlemsstater som agerar på lika villkor. När det gäller minimilöner fanns det åtminstone två nationella regeringar, den svenska och den danska, som hade uttryckt starka reservationer och till och med motstånd mot att unionen skulle reglera denna fråga. Förutom bristen på kompetens ansåg de helt förnuftigt att en sådan reglering skulle undergräva arbetsmarknadsparternas roll och ledarskap vid löneförhandlingar på nationell nivå, sektorsnivå eller företagsnivå.
För att få reda på vad som är rätt och riktigt, låt oss se på ordalydelsen i artikel 153.2 i EUF-fördraget, som Buxadé hävdar i sitt anförande till Europeiska kommissionen:
”På de områden som avses i punkt 1 c, d, f och g skall rådet besluta enhälligt, i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, efter att ha hört Europaparlamentet och de nämnda kommittéerna [the Economic and Social Committee and the Committee of the Regions].”
Och vad exakt är det område som avses i punkt 1 f, för vilket det krävs enhällighet i rådet och samråd med Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén? Inget annat än ”representation och kollektivt försvar av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen”, precis vad parlamentsledamoten Jorge Buxadé påminde kommissionsledamot Schmit om.
Kommissionens förslag innehöll nitton artiklar, varav tolv (dvs. nummer 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11, 13 och 16) reglerar arbetstagarnas representation och kollektiva försvar av sina intressen. I sitt försök att undgå tillämpningen av artikel 153.2 i EUF-fördraget skriver dock den socialistiska kommissionsledamoten att ”bestämmelserna om kollektivavtal i texten är underordnade direktivets materiella tillämpningsområde”.
Genom detta trick försäkrar han sig om en mer gynnsam spelplan – genom majoritetsöverenskommelse mellan socialdemokrater och kristdemokrater – än vad rättsstaten faktiskt ger, det vill säga enhällighet i Europeiska unionens råd, där kommissionens inflytande naturligtvis skulle vara otillräckligt.
Kommissionsledamot Schmit fortsätter att utveckla sin märkliga argumentation inför Buxadés kritik: representation och kollektivt försvar av arbetstagarnas intressen ”ingår endast som ett medel för att uppnå direktivets mål”.
Men detta avviker tydligt från TFUE-bestämmelsen, som inte alls kvalificerar regleringen av representation och kollektivt försvar av arbetstagarnas intressen, utan snarare kräver ett förfarande som bygger på enhällighet i rådet när de berörs.
Dessutom motbevisas Schmits argument uttryckligen av artikel 4 i hans eget förslag, där kollektiva åtgärder inte bara främjas som ett sätt att fastställa minimilöner.
- Manipulering av europeisk rättspraxis
I linje med sitt partis försvar av nationella befogenheter mot olaglig invasion från Bryssel påminde VOX-medlemmen Buxadé Schmit om att artikel 153.5 i EUF-fördraget uttryckligen utesluter att unionen får ta ansvar för lönefrågor.
Läsarna av The Conservative Online är vana vid att se Europeiska kommissionen anklaga regeringarna i Polen och Ungern, som står ECR:s och VOX:s partiers ståndpunkter nära, för en påstådd kontinuerlig kränkning av rättsstatsprincipen. Tvärtom verkar det helt klart att det i det här fallet snarare är unionens institutioner som inte följer denna princip genom att agera där de inte har någon behörighet.
Här omvandlar Schmit i sitt svar fördraget för att få det att säga något som det inte säger. Enligt den luxemburgska socialisten kan unionen inte ”direkt” reglera lönenivån, men kan däremot ”anta rättsakter som påverkar lönen”.
Det som försvarades för att undgå rådets enhällighet på grund av det materiella föremålet för regleringen framställs nu som något slags indirekt, som påverkas men inte genom en ”direkt” behandling.
Återigen kan sådana nyanser finnas i kommissionsledamot Schmits fantasi, men de finns inte i fördraget, som utesluter lönebestämmelser, inte bara ”direkta” lönebestämmelser.
Ett sådant litet magiskt ord, som i Schmits mun har en genomgripande effekt, tar han upp tillsammans med den kompletterande auktoriteten från ingen mindre än Europeiska unionens domstol.
I sin Impact-dom från 2008 beslutade Luxemburgs domstol om ett förhandsavgörande på begäran av arbetsdomstolen i Irland, särskilt i ett fall där ett fackförbund för offentliganställda (Impact) motsatte sig flera organ inom den irländska förvaltningen när det gällde arbetsvillkor och pensioner.
I sin dom bekräftade Europadomstolen att unionens primärrätt ”utesluter fastställande av lönenivåer genom harmonisatión”(punkt 123), vilket är exakt vad Schmitförslaget syftar till att uppnå – när det anger att minimilönerna inte får understiga 50 procent av genomsnittslönen eller 60 procent av den globala medianlönen, i enlighet med skäl 21 i direktivet.
I denna rättspraxis talas det aldrig om ”direkt” fastställande; detta adjektiv uppfanns bara av den socialistiska kommissionsledamoten i hans svar. Det är intressant att en harmonisering eller ett fastställande genom en icke-bindande bestämmelse, som den som ingår i skäl 21, räknas som ett ”indirekt” fastställande eller en ”indirekt” harmonisering.
Men låt oss ytterligare analysera ”Impact” i dess egna termer, för att få ytterligare ett bevis för att varken den europeiska rättspraxis eller TFUE tillåter Schmit’s indirekta fastställande eller harmonisering:
”Enstandardisering av alla eller en del av lönebeståndsdelarna och/eller lönenivån i medlemsstaterna eller införandet av en minimilön på gemenskapsnivå skulle innebära att gemenskapsrätten direkt ingriper i lönesättningen inom gemenskapen” (punkt 124).
Europeiska unionens domstol förbjuder således uttryckligen all standardisering, vare sig den är total eller partiell, av lönenivån i medlemsstaterna, oavsett om den är direkt eller indirekt.
Vi erkänner, tillsammans med domarna i Impact, att ”inte alla frågor som har någon betydelse för lönen” (punkt 125) automatiskt utesluts som unionens behörighet. Men att införa en lag om minimilöner är mer än att ”ha en viss inverkan” på lönerna.
Slutligen beslutades ”Impact” i ett sammanhang av diskriminering mellan anställda (punkt 126), vilket inte har något att göra med fastställandet av minimilöner.
Vi kan därför dra slutsatsen, tillsammans med författarna till Impact, att ”fastställandet av nivån på de olika beståndsdelarna i en arbetstagares lön ligger utanför gemenskapslagstiftarens behörighet och är obestridligen en fråga för de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna” (punkt 129).
Under en parlamentsdelegation den 20 september till EU-kommissionens byrå EU-OSHA i Bilbao (Spanien) bevittnade författaren till den här artikeln hur den socialistiska ledamoten Estrella Durà skröt om att direktivet om minimilöner var ett exempel på hur politik kan ersätta fördragsbestämmelser. Det är verkligen en märklig syn på rättsstatsprincipen, och den stöds definitivt inte av ECR:s partiprinciper.
[1] https://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2014_2019/plmrep/COMMITTEES/EMPL/AG/2022/07-11/1258585EN.pdf
The text was translated by an automatic system