Subscribe
I efterdyningarna av covid-19-krisen beslutade Europeiska unionen att inleda sitt berömda NextGenerationEU (NGEU), ett återhämtningsprogram efter pandemin som måste vara helt återbetalat senast 2058.
Det finns en viss sarkasm i själva namnet på programmet, eftersom det kommer att vara nästa generation av medborgare i medlemsstaterna som skall betala det. Framför allt kommer återbetalningen av huvudstolen att börja från 2028, när en ny årskull av nuvarande studenter börjar arbeta.
En briefing som nyligen publicerades av Policy Department for Budgetary Affairs i Europaparlamentet, och som behandlar den långsiktiga lånekostnadsräkningen för NGEU, visar på dess finansiella svagheter.
Först och främst visar prognosen för 10-åriga referensräntor för EU och utvalda emittenter en fullständig brist på planering från Europeiska unionens sida när det gäller lånekostnader, även på kort sikt: från juni 2021 till juni 2023 har lånekostnaderna ökat mycket kraftigt, det vill säga med mer än 3 procent.
Å andra sidan visar genomgången att Europeiska unionen har visat tydlig opålitlighet på finansmarknaderna som en storskalig emittent, eftersom Europeiska kommissionen tillkännagav en avsikt att emittera obligationer långt över vad EU-länderna senare har begärt för utbetalning. Mindre än hälften av medlemsstaterna, nämligen tretton av de totalt tjugosju, har begärt lån genom EU:s gemensamma lånefacilitet.
I absoluta tal avser EU att låna omkring 421 miljarder euro före utgången av 2026 för att finansiera icke återbetalningspliktigt stöd till EU-länderna. Därför måste både räntan och kapitalet på denna skuld täckas av EU:s budget från och med nu till 2058, då skulden måste vara helt återbetald.
Briefingen tyder på att räntorna kommer att vara relativt stabila fram till slutet av 2030 och att de därefter kan sjunka långsamt och stabiliseras under 2% på lång sikt. Det finns dock en sannolikhet på 50% att räntan når 3,4% 2058, i vilket fall finansieringskostnaderna för NGEU nästan skulle fördubblas med hänsyn till förutsägelserna kring de aktuella diskussionerna om EU-budgetens ökning.
Än värre är att för att garantera en sannolikhet på 90 procent för EU:s lånekostnader i ett långsiktigt perspektiv fram till 2058, föreslår briefingen en potentiellt maximal ränta på 6,2 procent, vilket skulle innebära mer än en tredubbling av EU:s nuvarande budgetdiskussioner.
Vad som verkar klart är att det kommer att ske en kraftig ökning av de årliga räntekostnaderna åtminstone under de kommande tio åren. I ett måttligt scenario skulle de beräknade årliga och totala räntekostnaderna för EU 2058 uppgå till 221,8 euro, över hälften av det kapital som EU lånat för att finansiera sitt icke återbetalningspliktiga stöd till EU:s medlemsstater.
Situationen skulle se ännu värre ut i ett värsta scenario, där de totala räntekostnaderna skulle kunna uppgå till 410,2 miljarder euro, knappt 100 % av kapitalet eller dubbelt så mycket som de medel som EU lånat för att finansiera bidrag från EU-länderna.
Sammanlagt tyder genomgången på att mellan 582 miljarder euro och 715 miljarder euro sannolikt kommer att behöva spenderas under hela perioden 2023-2058 av EU-budgeten för att betala ränta och återbetala skulden för NGEU icke återbetalningspliktigt stöd till medlemsländerna. Av detta faktum följer med nödvändighet två alternativ: att antingen skära ned anslagen till andra EU-prioriteringar eller att utöka unionens budget.
Det andra alternativet innebär ytterligare mörka moln: Hur skulle denna expansion finansieras? Von der Leyen-kommissionen har föreslagit en tillfällig [?] skatt på företagsvinster, utöver det polemiska systemet för handel med utsläppsrätter och mekanismen för justering av koldioxidgränsen.
Men varför företagen och deras aktieägare ska behöva betala för unionens vårdslöshet återstår att se. Dessutom varnar briefingen för att utsläppshandelssystemet redan behöver finansiera andra EU-medel, så att det belopp som skulle kunna användas för att betala NGEU:s skuld skulle minska avsevärt.
Med sådana uppenbara svagheter är det inte konstigt att vissa nationella regeringar betraktar hela sammanhanget med stor skepsis.
Källa till bilden: The Spectator