Subscribe
I den Heliga Skrift får vi veta att Babels torn utlöste flerspråkighet som en gudomlig sanktion och som ett medel för spridning och uppdelning (1 Mos 11:1-9). Några århundraden senare blev latin ett lingua franca i Västeuropa, medan grekiska förblev det i den östra delen av vår gamla kontinent.
Båda de romerska imperiernas fall markerade den officiella spridningen av folkspråken; och även den romersk-katolska kyrkan övergav sitt heliga språk för mässfirandet efter Andra Vatikankonciliet på 1960-talet, på grund av en radikal reform som påven Paulus VI införde och som är polemisk fram till idag.
I linje med en sådan babylonisk trend proklamerar Europeiska unionen principen om flerspråkighet i artikel 41.4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken medborgarna har rätt att använda vilket som helst av de officiella språken för att kommunicera med EU:s institutioner, och institutionerna måste svara på samma språk. Ändå betraktas engelska, franska och tyska som arbetsspråk av dess mäktiga centralistiska institution, Europeiska kommissionen, och ges därmed en prioriterad ställning. Engelska har i praktiken blivit det nya lingua franca i Europaparlamentet, där de flesta möten och alla tekniska möten mellan rådgivare hålls på ett sådant germanskt språk.
För ett år sedan publicerade Europaparlamentets avdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor en studie som begärts av Europaparlamentets utskott för framställningar (PETI) med titeln Språklig och kulturell mångfald – Minoritetsspråk och språk som tillhör minoriteter som en del av den europeiska språkliga och kulturella mångfalden.
Rapportens tes är att användningen av så kallade ”minoritetsspråk och språk som tillhör minoriteter” har minskat under de senaste tre decennierna, vilket innebär att den kulturella mångfalden och till och med minoriteternas närvaro i EU har urholkats.
Två fallstudier presenteras: Sydtyrolen och Ladinområdet, som korsar varandra. Den politik som genomfördes i Sydtyrolen från 1972 framställs som en stor framgång. Kombinationen av tyska och ladinska med italienska i skolor och offentlig förvaltning visar enligt uppgift ett samband med både en ökning av befolkningen i allmänhet och en ökning av särskilda grupper av människor som betraktas som tyskar, ladiner och andra. Studien innehåller dock inga specifika uppgifter om italienare som talar något av de två minoritetsspråken (tyska och ladinska) eller något annat språk.
Europeiska unionen har 25 officiella statsspråk och mer än 28 minoritetsspråk (statslösa språk). Minoriteterna utgör 7% av EU:s befolkning. Utöver dessa språk, både officiella statsspråk och minoritetsspråk, finns den ”kniviga” frågan om dialekter, som uttryckligen undantas från skydd genom artikel 1 i den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (ratificerad av 16 medlemsstater) och genom olika nationella bestämmelser. I Spanien är detta fallet med Astur-Leonesian och Navarro-Aragonese. Enligt studien talas katalanska av 9,8 miljoner människor i Spanien, medan 677.000 personer talar spanska baskiska. I studien glömmer man att lyfta fram uppgifter om galicisktalande, vilket är ganska förvånande eftersom det är det tredje statslösa språket i Spanien. I en bilaga förklarar man att det finns två miljoner galicier, varav man kan anta att majoriteten talar galiciska med någon grad av kompetens.
Trots studiens uppgifter om antalet talare av katalanska och baskiska sägs det vidare i texten att man bör sträva efter att få fram så exakt information som möjligt om antalet talare av minoritetsspråk och deras kunskaper i minoritetsspråket.
En annan slutsats är att EU-organen ska bidra till att finansiera särskilda kurser för vuxna som vill lära sig minoritetsspråk. Hittills har detta dock inte varit en prioritet för EU:s organ, utan snarare en kompetens som överlåtits till nationella myndigheter i samarbete med privata partners.
Källa till bilden: Paul Marina Resor