Förbättra arbetsvillkoren för egenföretagare

Ofta finns det en tendens att förbättra arbetsvillkoren för egenföretagare genom att omvandla dem till anställda, som om egenföretagare var ödesbestämda att vara den svagaste delen av arbetsmarknaden.

Många egenföretagare tycker dock om sin status, eftersom den tjänar deras yrke, ger flexibilitet och uppmuntrar till yrkesmässig framgång. Under denna förutsättning skulle en rimlig regeringspolitik vara att förbättra deras skydd utan att undergräva deras rättsliga status.

Har Europeiska unionen gjort något i detta avseende? Den 29 september 2022 publicerade EU-kommissionen en uppsättning riktlinjer om tillämpningen av EU:s konkurrenslagstiftning på kollektivavtal som rör arbetsvillkoren för soloföretagare, inklusive deras lön.

Detta innebär att EU:s skyddsstrategi för egenföretagare är via kollektivavtal och i synnerhet genom att klargöra eller lätta på vissa antitrustregler när de är tillämpliga på egenföretagare snarare än företag.

Riktlinjerna innehåller en beskrivning av olika typer av kollektiva förhandlingar, från förhandlingar via arbetsmarknadens parter eller andra sammanslutningar till direkta förhandlingar av en grupp egenföretagare eller deras representanter. De omfattar också fall där soloföretagare, antingen individuellt eller som grupp, önskar omfattas av ett befintligt kollektivavtal (”opt-in”) som ingåtts mellan deras motpart och en grupp arbetstagare/soloföretagare.

Vilka villkor kan de förhandla om? Skyddet omfattar lön, andra förmåner, arbetstid, semester, ledighet, fysiska utrymmen där arbetet utförs, skyldigheter i fråga om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, försäkringar och social trygghet.

En första kritik mot detta synsätt är att det endast fokuserar på antitrustbestämmelser. Visst kan både medlemsstaterna och Europeiska unionen göra mycket mer för att stimulera skyddet av egenföretagare.

För det andra är det konfrontativa förhållningssättet typiskt för ett socialistiskt tankesätt: Egenföretagare bör använda kollektiva förhandlingar för att kräva det som de annars skulle nekas. Men var finns regeringens roll och ledarskap när det gäller att förbättra skyddet för egenföretagare? I slutändan, vad är politikerna till för, enligt denna vision från Europeiska kommissionen?

Tvärtom skulle ett mer omfattande skydd för egenföretagare kunna förbättras med hjälp av EU-medel. I Spanien används till exempel var femte euro inte ens, vilket motsvarar mer än 8 miljarder euro varje år. Om sådana belopp inte överlåts på ett korrekt sätt före september 2026 kommer de att gå förlorade.

Detta erkändes av Nadia Calvino, tidigare ekonomiminister i den socialist-kommunistiska regeringen och för närvarande chef för Europeiska investeringsbanken i Luxemburg. Mer än 37 miljarder euro av EU-medel i Spanien har ännu inte identifierats med konkreta projekt.

Det är dock inte bara de nationella regeringarnas ansvar. De nuvarande reglerna för att få ta del av fonderna är komplexa och byråkratiska, särskilt för regionala förvaltningar som inte är insatta i Bryssels krångligheter.

De regionala myndigheterna i Spanien klagar också på att den nationella regeringen inte har tagit hänsyn till dem när planen utformades. Om vi tillämpar denna situation på egenföretagare blir konsekvensen att de inte kan dra nytta av den på grund av dysfunktionerna i den territoriella maktstrukturen.

Den tydligaste paradoxen är kanske att Spanien var tvunget att minska sitt skydd mot arbetslöshet för att kunna få EU-medel. Med andra ord undanhålls ett land 10 miljarder euro som skulle kunna användas för att öka det sociala skyddet för egenföretagare om det ytterligare minskar skyddet gentemot anställda. Nationella arbetstagare förlorar dubbelt tack vare Bryssel. Det är inte konstigt att så många ser Europeiska unionen som ett hot mot deras eget liv och som en organisation som tjänar tredjeländers och deras medborgares intressen.

I detta scenario är det fortfarande tveksamt om EU ska förfoga över ytterligare medel. Inte bara genom att medlemsstaterna överför en större budget till unionen, utan också genom att den senare ökar sin vinst, som det har föreslagits. Att rädda ekonomier som utgör ett socialt problem, inklusive deras egenföretagare, skulle vara en sak; att distribuera billiga lån för att snärja medlemsstaternas och deras kommande generationer med bete av försvarsbehov är en annan sak.

Källa till bilden: Premier Jobs Storbritannien