Förhandlingar mellan Ukraina och Rumänien om ett bilateralt säkerhetsavtal

Rumänien inledde förhandlingar med Ukraina i Davos, vid sidan av Världsekonomiskt forum, om undertecknandet av ett bilateralt säkerhetsavtal som skulle ge garantier för omedelbart militärt stöd i händelse av en upptrappning av Ryska federationens attacker eller en upprepning av aggressionen i händelse av en ukrainsk seger.

Nyheten fick inget varmt mottagande i Bukarest, utan orsakade uppståndelse på den politiska scenen i Rumänien. Den främsta kritiken från den nationalistiska center-högeroppositionen, liksom från vissa politiska analytiker, var att tillkännagivandet av förhandlingarnas dåliga resultat gjordes av den ukrainska presidentadministrationen, medan ledningen i Bukarest försökte hålla det hemligt, liksom andra frågor som rör stödet till Ukraina. Cotroceni-palatset har inte varit ett exempel på öppenhet när det gäller frågan om Rumäniens militära stöd till Ukraina, och president Klaus Iohannis har sedan krigets början officiellt betonat att det inte är bra att gå in i detalj på detta ämne.Med tanke på att Rumänien är det enda grannland till Ukraina som har inlett bilaterala samråd på grundval av Vilniusgruppen 7:s (G7) deklaration av den 12 juli 2023, och att endast ett land i världen – Storbritannien – har undertecknat ett sådant bilateralt avtal, verkar Bukarestledningens försiktighet när det gäller att ”beskriva” ämnet inte längre så förvånande. I samband med invigningen av det europeiska utbildningscentret för F16-piloter i Fetești i Rumänien, där ukrainska piloter har utbildat rumänska piloter sedan november i väntan på de amerikanska flygplanen, som är en del av det militära stöd som tillhandahålls av västerländska partner, har ett rykte på nätet om upprättandet av en ukrainsk flygbas på rumänskt territorium väckt vissa farhågor. Scenariot med en sådan bas, som lagts fram av den pensionerade generalen Ben Hodges, tidigare befälhavare för de amerikanska trupperna i Europa, har varken bekräftats eller förnekats av någon rumänsk tjänsteman och har inte heller fått tillräckligt med kommentarer för att kunna klargöras, vilket bidrar till farhågorna om bristen på insyn i det militära stöd som tjänstemännen i Bukarest är beredda att erbjuda Kiev på lång sikt.

Den verkställande makten informerade inte parlamentet eller bad om ett mandat för förhandlingar med Ukraina

Den huvudsakliga kritiken mot det sätt på vilket dessa förhandlingar inleddes i Davos är det format i vilket de genomförs. Som meddelats av den ukrainska sidan genomfördes de av den andra echelonen, där Kiev representerades av kabinettssekreteraren för Ukrainas president, Andriy Yermak, och den rumänska sidan – av statssekreteraren vid utrikesministeriet, Iulian Fota. Det största klagomålet från den nationalistiska oppositionen i Bukarest är dock det faktum att den verkställande makten inte kom till parlamentet för att informera det och be om ett mandat för förhandlingarna innan förhandlingarna inleddes. Detta är inte obligatoriskt enligt konstitutionella bestämmelser – den grundläggande lagen kräver endast att lagstiftaren ratificerar internationella avtal – men kanske var det önskvärt när det gäller denna viktiga fråga, som har stora konsekvenser för landets säkerhet.

Resultatet av förhandlingarna, eller snarare det stadium som de har nått, är inte särskilt tydligt. Enligt det ukrainska ordförandeskapets webbplats är det dock känt att samtalen hölls – åtminstone när det gäller det ukrainska teamet – ”i enlighet med president Volodimir Zelenskis instruktioner” och ”markerar utvecklingen av de bilaterala förbindelserna mellan de två länderna till nivån för ett strategiskt partnerskap”.

Målen för säkerhetsgarantierna – som man enades om i Vilnius förra året vid G7-mötet

Klargöranden om målen för dessa avtal kom först i slutet av förra året, också från Ukraina. Enligt Ihor Jovkva, vice ordförande för presidentens kansli, bör de bilaterala säkerhetsavtalen innehålla en tydlig svarsmekanism för partnerna i händelse av en upptrappning av den ryska aggressionen eller en återkommande aggression efter Ukrainas seger, en mekanism som bör samordnas mellan alla större länder som har undertecknat de bilaterala säkerhetsgarantiavtalen.

Målen för säkerhetsgarantierna för Ukraina, som utgör grunden för dessa diskussioner, fastställdes av ledarna för G7-länderna – Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Storbritannien och Förenta staterna – vid Natos toppmöte i Vilnius den 12 juli. I ett nötskal handlar det om att tillhandahålla modern militär utrustning och ekonomiskt stöd under kriget och även efteråt, om det skulle ske en ny rysk aggression, och om att ”utfärda räkningar” för den skada som Ryssland har orsakat Ukraina – som av Världsbanken uppskattas till mer än 400 miljarder dorlar – och naturligtvis få landet att betala.

I konkreta termer talade man i det gemensamma uttalandet från Vilnius om att säkerställa en hållbar styrka som kan försvara Ukraina i dag och avskräcka ryska angrepp i framtiden genom att tillhandahålla modern militär utrustning på land, i luften och till sjöss, dela underrättelser och utbilda ukrainska styrkor. I det gemensamma uttalandet från de 7 diskuterades också ”stärkande av Ukrainas ekonomiska stabilitet och motståndskraft, bland annat genom återuppbyggnads- och återhämtningsinsatser, i syfte att skapa förutsättningar för att främja Ukrainas ekonomiska välstånd, inklusive dess energisäkerhet”.

Inledande av förhandlingar om det bilaterala säkerhetsavtalet – som nämns i dokumentet om det strategiska partnerskapet mellan Rumänien och Ukraina

Rumäniens och Ukrainas presidenter undertecknade i november förra året ett dokument som uppgraderar förbindelserna mellan de två länderna till ett strategiskt partnerskap. Där förklarar Rumänien bland annat sitt stöd för att skapa de nödvändiga förutsättningarna – inklusive nya järnvägslinjer – för transitering av ukrainsk spannmål genom sitt territorium, utlovar fortsatt militärt stöd och stöd för den fredsformel som president Zelenski har främjat, ”starkt stöd för Ukrainas framsteg mot det strategiska målet att bli fullvärdig medlem av Europeiska unionen”. Dessutom – och sist men inte minst – förklarar sig Rumänien berett att inleda förhandlingar om ett bilateralt säkerhetsavtal. Å andra sidan tar Ukraina ett första steg mot att lösa den långvariga konflikten om förbudet mot att använda rumänska i skolor i områden där etniska rumäner bor och lovar att lösa ”problemet med den konstgjorda skillnaden mellan rumänska och det så kallade ’moldaviska’ språket”. En annan viktig punkt för Rumänien är att signatärerna ”bekräftade vikten av Rumäniens deltagande i genomförandet av återuppbyggnads- och rehabiliteringsprojekt i Ukraina, samt användningen av Rumäniens logistik- och transportinfrastruktur som ett nav för partnerländer som deltar i genomförandet av projekt i Ukraina”.

Det strategiska partnerskapsavtalet innehåller också några konkreta hänvisningar till det militära stöd som Rumänien kommer att ge Ukraina: utbildning av ukrainska piloter vid F-16-centret i Rumänien, där de två presidenterna enades om att ukrainska piloter kommer att ingå i den första delen av utbildningen. ”Presidenterna noterade att detta stöd, tillsammans med ukrainska soldaters deltagande i andra utbildningsanläggningar i Rumänien, är ett viktigt bidrag från Rumänien till stärkandet av Ukrainas försvarskapacitet”, heter det i dokumentet.

Rumänien – Ukrainas enda förhandlingsvilliga granne

Endast en stat har hittills undertecknat ett bilateralt avtal som erbjuder säkerhetsgarantier tills kriget är över – och även därefter, tills Ukraina går med i Nato: Storbritannien. Dokumentet, som undertecknades för några dagar sedan, är ett ”säkerhetsavtal utan motstycke”, som Zelenski beskrev det.

”Om sådana garantier hade uppnåtts 1991, särskilt med Storbritannien, skulle kriget inte ha startat”, sade Zelenski.

Av alla länder i världen är det bara de sju plus Nederländerna och Rumänien som har inlett bilaterala förhandlingar om sådana avtal med Ukraina efter Vilniusförklaringen. Endast 31 anslöt sig till juliförklaringen, och av det totala antalet undertecknare har endast 15 uttryckt sin beredvillighet att inleda förhandlingar om säkerhetsgarantier. I en videokonferens i slutet av förra året med företrädare för utländska diplomater som är ackrediterade i Kiev nämnde chefen för det ukrainska ordförandeskapets kabinett, Andrii Yermak, de EU- och/eller NATO-medlemsländer som ännu inte har anslutit sig till deklarationen: Österrike, Kroatien, Malta, Polen, Slovakien, Ungern och Turkiet. Tre har gemensamma gränser, och Turkiet ligger också nära eftersom det är förbundet med Ukraina genom Svarta havet och det strategiska partnerskap som undertecknades 2011.

”Vilniusdeklarationen innehåller inte bara bestämmelser om bilaterala avtal. Det finns också möjlighet till multilaterala avtal om säkerhetsgarantier. Säkerheten i Svarta havet kan vara ett av de lovande ämnena”, uppmuntrade Yermak företrädarna för dessa länder.

Ihor Jovkva, biträdande chef för presidentens kansli, betonade i samma sammanhang att Ukraina under samråden insisterar på behovet av att ingå rättsligt bindande avtal om säkerhetsgarantier för Ukraina, eftersom vi inte behöver ytterligare ett ”Budapestmemorandum”.

Sist men inte minst betonade Jovkva att dokumentet om säkerhetsgarantier bör innehålla bestämmelser om effektiva, särskilt förebyggande, sanktioner mot angriparen.

”Vi ser hur effektiva sanktioner kan vara. Samtidigt ser vi att befintliga sanktioner ännu inte är tillräckliga (…) Vi tackar alla våra partner i Europeiska unionen för det 12:e sanktionspaketet som antogs. Men Ukraina kräver omedelbart att arbetet med det 13:e sanktionspaketet påbörjas”, sade han.

Foto: Pickpik.com