Försvar för realistisk hållbarhet på VIVA24

Under VOX och ECR:s populära VIVA24-rally hölls flera politiska paneler. En av dem var panelen ”Hållbarhet och grön energi: utmaningar och möjligheter”. Flera framstående europeiska konservativa politiker deltog i panelen för att dela med sig av sina perspektiv. Samtalet modererades av Simona Petrucci, italiensk ledamot av Europaparlamentet för Fratelli d’Italia (premiärminister Giorgia Melonis parti). Talarna var Pedro Narro, spansk kandidat till Europaparlamentet för VOX; Giedrius Surplys, ledamot i Litauens parlament för LRS; Neno Dimov, tidigare bulgarisk minister för vatten och miljö; Mireia Borrás, tidigare spansk ledamot i deputeradekammaren för VOX och för närvarande kandidat i det kommande Europaparlamentsvalet; och sist men inte minst, den välkände Rob Roos, framstående ECR-ledamot från Nederländerna.

Panelen diskuterade hållbarhet och energipolitik, en mycket viktig fråga men där politikerna hittills har ”infört en hållbarhetspolitik som är alltför full av motsägelser”, enligt moderatorn Petrucci. Istället för detta synsätt framhöll Petrucci att ECR försvarar en ”realistisk hållbarhet”, en hållbarhet som sätter ”miljön, människan och ekonomin i centrum, eftersom det inte finns någon miljömässig hållbarhet utan ekonomisk hållbarhet”.

Den första talaren, Rob Roos, kritiserade starkt den europeiska gröna given och ”klimatkommunismen” och menade att EU ”fattar beslut baserade på rädsla”, medan ”i den verkliga världen, i våra städer, finns det allt fler människor som har svårt att få ekonomin att gå ihop på grund av inflation och höga energipriser”. Vidare framhöll han att ”europeiska företag förlorar i konkurrenskraft och många lägger ner eller flyttar utanför EU”. I detta avseende kritiserade han EU:s ideologiska dogmatism som hävdar att ”vi alla kommer att dö om vi inte sätter vårt välstånd i klimatets tjänst”. Enligt Ross är idén om ”nettonollutsläpp” ett ”farligt experiment med vår ekonomi och demokrati”, och att EU-kommissionen trots denna fara är beredd att ”ställa vårt välstånd i klimatets tjänst och få det att försvinna”.

I ett nötskal konstaterade Ross att ”EU:s planet kommer att krascha och de som utformat denna politik kommer att behöva konfronteras med vad de har förstört. Jag hoppas att det då inte är för sent att rädda vårt välstånd och vårt sätt att leva”. Avslutningsvis formulerade Roos en rad policyförslag som alternativ till EU:s ”klimatkommunism”. För det första att avskaffa Green Deal, som ”är problemet” och som kommer att bli ”mindre populär” i takt med att Europa går vidare med sitt nyfunna politiska imperativ att sträva efter återindustrialisering. För det andra betonade Roos att vi måste vara ”självförsörjande när det gäller energiförsörjning, så att den är prisvärd och säker”. I detta sammanhang betonade han att vi måste investera i kärnkraft och att vi inte får diskriminera kärnkraft till förmån för förnybara energikällor.

På andra plats kom Giedrius Surplys som framhöll att ”Europeiska unionen endast släpper ut 8% av de globala utsläppen, medan de största förorenarna är Kina och USA”. I detta avseende hävdade han att ”vi måste vara mindre ideologiska” när han hänvisade till den gröna nya given. En av de främsta orsakerna är förlusten av europeisk ekonomisk konkurrenskraft. Som Surplys konstaterade ”uppmuntrar USA och Kina europeiska företag att investera i deras länder” och pumpar ”miljarder dollar för att flytta industrier från Europa till USA och Kina”. Sammanfattningsvis hävdade Surplys att ”vi inte längre är ledande” när det gäller förnybar energi och grön politik, med tanke på att ”det är Kina som producerar alla solpaneler och vindkraftverk som vi använder i EU”. Han menade därför att vi i samband med det kommande valet till Europaparlamentet ”måste vara rationella, skydda våra nationella säkerhetsintressen, avskaffa skatter och byråkrati samt skapa incitament”. Han betonade också vikten av strategisk självständighet och menade att ”vi måste finansiera våra egna industrier inom EU och ge incitament till företag i Europa och tredjeländer”.

För det tredje hävdade Mireia Borrás att ”utsläppsbegränsningar inom ramen för den gröna nya given har haft en förödande effekt på industrin i Europa, inklusive jordbrukssektorn och resten av industrin”. Borrás framhöll att politiken för att minska utsläppen genomförs ”på ett mycket aggressivt och påskyndat sätt, vilket gör målen omöjliga att uppnå för industrin”. Detta leder i sin tur till nedläggning av många industriföretag och till att de ”flyttas till tredjeländer med högre utsläpp, till exempel Kina”. Borrás kallade EU:s gröna politik för ”absurd och totalitär”. Borrás menade att rätt strategi för att hantera klimatförändringarna är att investera i ”ny ren, innovativ och omvälvande teknik som gör att vi kan bli mer konkurrenskraftiga”, men ”alltid prioritera europeisk konkurrenskraft framför godtyckliga och kontraproduktiva klimatmål”. Hon betonade också vikten av ”energisuveränitet” och kritiserade ”införandet av förnybar teknik” på grund av de utmaningar som förnybar energi innebär i ljuset av dess ”intermittens” och bristen på ”storskalig lagringskapacitet”, liksom det ”beroende av tredjeländer” som denna teknik skapar när det gäller kritiska råvaror. Borrás försvarade därför behovet av att investera i kärnenergi och att sluta ”demonisera” denna energikälla.

På fjärde plats kom Pedro Narro som hävdade att ”målen för minskade koldioxidutsläpp inte är realistiska mål av tre skäl”: för det första är de ”politiska, inte vetenskapliga mål, som gradvis utvidgas på grund av påtryckningar från gröna, socialistiska och center-högerpartier”. För det andra hävdade han att politiska åtgärder som de tre nyligen antagna energirelaterade direktiven som godkänts av EU inte har genomgått någon lämplig konsekvensanalys och att ”ingen har berättat för oss vilka praktiska konsekvenser” de kommer att få. På tredje plats kritiserade han också bristen på rättssäkerhet på grund av den ”regulatoriska tsunamin” i Europa. Enligt Narro har EU ett stort antal ”överlappande och motsägelsefulla regler” som hindrar företag och investeringar i energi. I sitt andra inlägg hänvisade Narro också till EU:s ”växande och oroande beroende” av tredjeländer inom olika områden och sektorer, inklusive förnybar energi, råvaror och läkemedel”, och varnade för att den gröna omställningen kommer att skapa ett nytt beroende av tredjeländer även för jordbruksprodukter.

Slutligen lyfte Neno Dimov fram nyanserna i uppgifterna om_{koldioxidutsläpp} och konstaterade att ”globalt, på atmosfärisk nivå, har_{koldioxidutsläppen} bara ökat med 0,01 procent under de senaste 100 åren”, vilket ”ingen tror är farligt”. När det gäller den antropogena klimatförändringen hävdade Dimov att apokalyptiska ”profetior” har ”misslyckats”, men att EU trots detta har infört den gröna given. Enligt Dimov är Green Deal ”ett problem, men framför allt är det ett verktyg som hjälper den nya marxistiska ideologin att bekämpa demokrati och kapitalism”. I detta avseende sade han att vi måste ”kämpa” mot den gröna given och ”bevara vår medelklass”, eftersom ”det inte finns någon demokrati utan medelklassen, det finns ingen demokrati utan kapitalism och det finns ingen livskvalitet utan kapitalism”. När det gäller energi sade Dimov att ”vi måste sluta subventionera vissa typer av energi och straffa andra. Vi måste låta dem konkurrera för att se vilken som är bättre, billigare och mer hållbar”. Dessutom måste vi vara självförsörjande och ”oberoende” när det gäller energi, förlita oss på våra egna resurser och undvika att bli beroende av geopolitiska motståndare.

Denna panel och hållbarhet är en mycket viktig fråga, som kommer att utgöra en bakgrund till EU-valet i juni tillsammans med andra frågor som livsmedelssuveränitet, invandring, nationell suveränitet och europeisk kultur. Konsolideringen av konservativa idéer framgår tydligt av ECR:s uppgång i opinionsundersökningarna och EPP:s växande högervridning av rädsla för att uppslukas av ECR. Vi får vänta till den 10 juni, men ECR och de konservativa är på väg mot ett starkt resultat i det kommande valet till Europaparlamentet.