Frankrike och de missnöjdas vikt

De senaste veckornas franska val har inte varit någon liten del av det europeiska landskapet. Särskilt om man tar hänsyn till den speciella situation som de europeiska institutionerna befinner sig i efter valet. Macrons nya folkfront i Frankrike har nu fått en annan innebörd. Det började som en regeringserfarenhet och har nu blivit en verklig defensiv strategi för att matematiskt försöka hejda Rassemblement Nationals framfart. Ett initiativ som under de senaste veckorna har uppmärksammats av den franske ledaren, som brottas med sitt eget beslut att gå till valurnorna. Macrons ställningstagande i efterdyningarna av EU-valet har blivit ett självmål. En stark mans och politikers beslut, som fattades bakom stängda dörrar med råd från mycket få medarbetare, visade sig snart vara ett vågspel som fick Elyséepalatset att darra och Le Pens många Rassemblement National-väljare att hoppas på en förändring. Situationen är annorlunda för den nya brittiska majoriteten, som har satsat allt på det reformistiska lägret och ser fram emot Downing Street med lättare reformer jämfört med de senaste premiärministrarnas förflutna.

MELLAN LONDON OCH PARIS

Analys – särskilt komparativ analys – verkar i detta fall vara en stilövning. Det som är säkert är att det är stora skillnader mellan Paris och London. Vi talar om två helt olika paradigm när det gäller att hantera valurnorna. Labourpartiet gick till val i slutet av en lång resa under vilken man presenterat ett reformistiskt program som kan anses vara långt ifrån de senaste årens politiska chocker. Just valet att inte ta några abrupta steg bakåt i brexitfrågan (det var Starmer själv som förklarade att det förmodligen skulle bli nästa generation brittiska politiker som skulle ompröva detta beslut) gav en känsla av stabilitet som belönades av medborgarna. Situationen är annorlunda i Frankrike. Här har den allians som bildades för att motverka Le Pens politiska design, särskilt i den andra omgången, ingen tydlig politisk signal, ingen exakt konstruktion eller projekt. Det är en kombination av kommunister, socialister, ekologer, extremvänsterister och mycket mer (de interna nyanserna är många) som troligen kommer att falla sönder på nolltid, inte så mycket när det gäller regeringen, utan i själva bildandet av den nya franska verkställande makten.

EN MATEMATISK MAJORITET

I dessa dagar finns det en term som har blivit en del av den europeiska politikens vokabulär: det är termen ”desistances”. Det är på detta sätt man kan se att vissa kandidater har tagit ett steg tillbaka i omröstningarna för att gynna den nya folkfronten och motverka Rassemblement Nationals framfart. Ett mödosamt arbete, som utfördes valkrets för valkrets och som blev nödvändigt på grund av premiärministerns förhastade beslut att förlita sig på valurnorna, med vissheten om att återigen legitimeras av folkets röster. Ett förtroende som snart rubbades av uppgifterna från den första valomgången och av analytikernas prognoser som, även om de tonade ned ”Le Pen”-fenomenet, ändå gav en segermarginal till den franska högern. En analys som de transalpina analytikerna verkligen inte kan klandras för, stark i ett axiom för vilket det åtminstone var osannolikt att Macron skulle kunna hitta en förståelse med Mélenchons vänster. Men det osannolika blev verklighet när två tredjedelar av valsedlarna med tre kandidater ”avfördes” i syfte att maximera rösterna för en enda kandidat som skulle motsätta sig Rassemblement.

DET HÖGERVRIDNA RESULTATET

Resultatet för Rassemblement national (143 platser) växer ändå och detta är obestridligt. Speciellt om vi jämför med andra och med en andra omgång som inte gav Frankrike en klar och tydlig majoritet. Inget av de tre lägren kan i själva verket regera på egen hand och inget har egentligen vunnit valet. De interna skillnaderna mellan lägren leder också till ett klimat av osäkerhet om den närmaste framtiden, vilket vi kommer att analysera senare. Det är dock obestridligt att Rassemblement National är den grupp som har fått flest platser i absoluta tal. En opposition som lovar att vara starkare än för en månad sedan. Nästa regeringsbildning kan inte undgå att ta hänsyn till denna faktor. Den dynamik som kommer att skapas måste naturligtvis ha starka och gemensamma antaganden för att kunna dela Frankrikes ledarskap. Det som kan skymtas är dock en påtvingad gruppering som inte mår så bra, främst för att den helt och hållet bygger på hat mot fienden, snarare än på verkligt gemensamma idéer och paradigm.

VAD HÄNDER NU?

Den franska femte republiken tänkte sig ett semipresidentiellt styrelseskick som skulle hjälpa landet att undvika dödlägen genom att ge större vikt åt det elektorala instrumentet. Syftet var att undvika märkliga och fruktlösa samboförhållanden inom Elysée tack vare den femåriga presidentperiod som infördes 2002. Faktum är att presidentens mandatperiod är fem år och att valet av president äger rum bara några veckor före parlamentsvalet, där parlamentet utses. I och med Macrons utspel har denna balans rubbats, vilket har lett Frankrike in i en instabil situation som landet inte upplevt på flera år. Med en koalitionsregering är det osannolikt att det kommer att finnas en total samsyn med presidenten. Som vi redan har sagt har Frankrike inte någon klar majoritet för närvarande. Vänsteralliansen Nya folkfronten har fått 182 mandat, Macrons koalition med Ensemble har 168 mandat och slutligen finns Rassemblement National med 143 mandat. Tre resultat långt ifrån de 289 platser som krävs för att få majoritet i det franska parlamentet. Så vad kommer att hända? Först måste nationalförsamlingens talman väljas (det första hindret i överenskommelserna mellan partierna), sedan måste Macron välja en ny premiärminister som ska ersätta Attal som har avgått. Därefter, när regeringsgruppen har presenterats, kommer bollen att ligga hos oppositionen, som har möjlighet att lägga fram en misstroendeförklaring. I det här läget kommer det att vara nödvändigt att förstå om det kommer att vara möjligt att samla de missnöjda som i den koalition som bildas av Macron förmodligen kommer att finnas. Ett möjligt alternativ, även om franska analytiker inte ger det som en favorit, skulle vara att tillgripa en teknisk regering som skulle kunna föra Frankrike mot en mandatperiod, så att den verkställande makten återbalanseras enligt det system som inrättades med den femte republiken. Hur som helst, oavsett om det handlar om att regera med Mélenchons vänsterflygel, med Glucksmanns socialister, med en Ensemble-ledning som lutar mer åt höger tillsammans med republikanerna, eller med en majoritet bestående av Ensemble, republikaner och socialister, kvarstår möjligheten att korthuset inte kommer att hålla för de missnöjdas tyngd. För Le Pens högerflygel är detta en möjlighet att samla de yttersta högerkanterna inom detta missnöje och göra det mycket svårare för Macron att stanna kvar på Elysion. Högern skulle till och med kunna äventyra den verkställande makten genom en misstroendeförklaring eller andra parlamentariska mekanismer som skulle kunna göra presidenten generad även hos europeiska allierade. Intressant i detta sammanhang är den kommentar som Italiens premiärminister Giorgia Meloni gjorde i samband med NATO:s toppmöte i Washington med anledning av alliansens 75-årsjubileum. Meloni påpekade att Italien en gång i tiden (för inte så länge sedan) ansågs vara en instabil nation, medan andra europeiska nationer hade mycket solida regeringar, till och med granitiska i vissa fall. Enligt PM Meloni ser vi i dag en helt annan verklighet. Italien har faktiskt en solid verkställande makt på en kontinent där flera regeringar inte längre är lika solida och stabila som de en gång var.