Fria marknader efter polykrisen

Europeisk dagbok: Skopje, april 2024

Skopje är huvudstad i den nya delstaten Nordmakedonien, som bildades efter Jugoslaviens upplösning 1991 och som till största delen bebos av sydslavar, men med en albansk minoritet. Serberna och bulgarerna har länge kämpat om landet, och båda har försökt påtvinga landet sitt språk och sin kultur. Nordmakedonien blev 2020 den trettionde medlemmen i Nordatlantiska fördragsorganisationen, Nato, och ansöker om medlemskap i Europeiska unionen. Första gången jag var i Skopje var den 25 april 2024 då jag var inbjuden att hålla en föreläsning om ”Free Markets after the Polycrisis” vid University of Saints Cyril and Methodius, uppkallat efter två bröder på 800-talet som var missionärer och skapade det äldsta kända slaviska alfabetet. En ”polykris” är enligt ordboken ”en tid av stor oenighet, förvirring eller lidande, som orsakas av att många olika problem inträffar samtidigt så att de tillsammans får en mycket stor effekt”. I mitt anförande sa jag att jag inte var säker på att vi befann oss i en tid av stor kris. Jag citerade två nya böcker som jag hoppas kunna diskutera snart i The Conservative. I Superabundance presenterar Dr. Marian L. Tupy och Professor Gale L. Pooley ett nytt sätt att se på välbefinnande. Det är att mäta det i tidspriser i stället för penningpriser: hur många timmar lägger du på att arbeta för en säck socker eller en glödlampa? Idag är det bara en bråkdel av den tid du lade ner på detta för hundra år sedan. I motsats till vad många tror skapar dessutom varje ytterligare individ i genomsnitt mer värde än vad han eller hon konsumerar. I Myten om den amerikanska ojämlikheten, påpekar den tidigare senatorn (och ekonomiprofessorn) Phil Gramm och hans två medförfattare att de siffror som ofta citeras i media om inkomstfördelning är missvisande eftersom de handlar om inkomst före skatt och transfereringar. De visar också att den ”amerikanska drömmen” om rörlighet uppåt fortfarande i högsta grad är levande.

Trots detta kvarstår många allvarliga problem. Vi har snubblat från den ena krisen till den andra i stället för att marschera beslutsamt mot frihet för alla som Hegels världsanda (åtminstone i Francis Fukuyamas version). I mitt anförande i Skopje tog jag upp flera sådana kriser.

Finanskrisen 2007-9

Den första riktiga krisen efter kommunismens sammanbrott var den internationella finanskrisen 2007-2009. Det hade två huvudorsaker, 1) bankernas oförmåga att med sina nya finansiella verktyg prissätta risk på ett adekvat sätt, och 2) Den lätt penningpolitik som förts både i USA (med bolån till personer som uppenbarligen inte kan betala tillbaka dem och med låga räntor) och i Europa. En stor depression som den på 1930-talet undveks genom att centralbankerna försåg affärsbankerna med likviditet och räddade dem. Men åtminstone ett stort problem med detta var moralisk risk. Om bankirerna vet att de får ta del av vinsten i goda tider medan de kan föra över förlusterna på skattebetalarna i dåliga tider kommer de att ta orimliga risker. Jag anser att den isländska lösningen bör tillämpas på andra håll: inte för att rädda banker utan för att undvika uttagsanstormningar och panik genom att göra insättningar till prioriterade fordringar på banktillgångar. Bankerna kommer därför att bli mer försiktiga. De kommer att drivas som andra privata företag, på egen risk.

Covid-pandemin

Den andra verkliga krisen var covidpandemin 2019-2022. Vi kan inte ändra på det faktum att den ägde rum, men vi kan försöka göra det mindre sannolikt att en sådan katastrof upprepas. För detta måste vi dock känna till orsakerna, men de kinesiska myndigheterna har varit synnerligen ovilliga att samarbeta när det gäller att utreda dem. Varför detta hemlighetsmakeri om det inte finns något att dölja? Det verkar alltmer sannolikt att pandemin orsakades av ett läckage (oavsiktligt?) från ett laboratorium i Wuhan. Det kinesiska kommunistpartiet bör inte tillåtas att hindra utredningar av denna viktiga fråga. Det råder heller ingen tvekan om att myndigheterna i de flesta västländer överreagerade under pandemin och bortsåg från kostnaden för att kraftigt störa deras ekonomier. Förklaringen var förmodligen politisk synlighet. De som smittades av coronaviruset var synliga, till skillnad från de förluster som drabbade till exempel företag som var tvungna att stänga, elever som inte kunde gå i skolan och människor som väntade på sjukhusoperationer.

Klimatförändringar

Den tredje krisen, enligt många, är klimatförändringarna. Jag framförde två förnuftiga synpunkter på denna komplexa fråga. Den första var att det var osannolikt att tro att naturen i slutet av 1900-talet plötsligt hade upphört att ha någon effekt på klimatet, medan den i det inte så avlägsna förflutna hade varit den enda orsaken till förändring. Om människan nu hade blivit en viktig faktor, vilket inte alls var omöjligt, måste naturen fortfarande vara en viktig faktor. Den andra observationen var att det var osannolikt att tro att klimatet i slutet av 1900-talet på något mystiskt sätt var optimalt så att varje förändring från det skulle vara till det sämre. En ökning av medeltemperaturen med, säg, en eller två grader skulle få både positiva och negativa konsekvenser. Det var faktiskt fullt möjligt att de positiva konsekvenserna skulle uppväga de negativa.

Miljöskydd

Den fjärde krisen är miljöskador, föroreningar och överutnyttjande av resurser, t.ex. utarmning av vissa djurbestånd och avskogning. Jag påpekade att orsaken till detta problem egentligen inte var industrialiseringen, utan snarare avsaknaden av äganderätt. Varför var fåren på Island inte utrotningshotade, till skillnad från elefanterna i Afrika? Det berodde på att fåren hade ägare som tog hand om dem. Det korrekta svaret om man ville skydda de utrotningshotade elefantbestånden i Afrika var att definiera äganderätten till dem. Med ett enda penndrag skulle tjuvskyttar bli viltvårdare. Miljöskydd kräver miljöskyddare, vårdare och förvaltare. Jag erinrade mig det isländska exemplet med fiskbestånden. De hade varit ett exempel på ”allmänningens tragedi”, där obegränsad tillgång till en begränsad resurs ledde till att den överutnyttjades. Islänningarna bestämde sig för att begränsa tillträdet, och de begränsade det till dem som för närvarande skördar fisk. Dessa personer fick exklusiva fiskerättigheter, så kallade individuella överförbara kvoter (ITQ), på grundval av sin fångsthistorik, medan en total tillåten fångst fastställdes av regeringen för varje säsong. Kvoterna har successivt överförts till de mest effektiva fiskeriföretagen. Det isländska ITQ-systemet har visat sig vara både hållbart och lönsamt.

Kriget i Ukraina

En femte kris är kriget i Ukraina som kan riskera att trappas upp. Jag påpekade att despoten i Kreml minst två gånger hade fått vilseledande budskap från väst. När han invaderade Georgien 2008 och lade beslag på en del av dess territorium hände ingenting. När han 2014 invaderade Ukraina och lade beslag på en del av landets territorium hände ingenting, förutom att några symboliska sanktioner infördes (som inte omfattade naturgas till Tyskland). När despoter känner sig mjuka blir de aggressiva. I det här kriget är oddsen på lång sikt tyvärr emot Ukraina. Hon kommer inte att vinna det på egen hand. Men det skulle vara oacceptabelt för Europa om hon besegrades av ryssarna. Eftergift är uteslutet. ’En försonare är en person som matar en krokodil i hopp om att den ska äta upp honom sist. Den enda genomförbara lösningen är ett eldupphör, följt av folkomröstningar i de omstridda regionerna, på Krim och i östra Ukraina, där invånarna fritt skulle välja i flera röstningszoner om de vill tillhöra Ukraina eller Ryssland, och där varje zon skulle tillfalla det land som majoriteten hade röstat för. Rösträtten skulle begränsas till dem som var bosatta i dessa regioner 2014, före den första ryska invasionen. För att blidka ryssarna skulle Ukraina dessutom inte gå med i Europeiska unionen, utan i stället i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet med Norge, Island och Liechtenstein.

Illegal massinvandring

En sjätte kris har varit och är fortfarande den illegala massinvandringen, både i Europa och Nordamerika. I mitt anförande i Skopje påminde jag om den klassiska liberala principen (som också var en av de ”fyra friheter” som EU grundades på) att människor ska vara fria att söka jobb över gränserna. Jag tillade att det inte borde vara fritt fram för dem att bryta mot lagar och förordningar. De flesta invandrare är villiga att arbeta och har en positiv inverkan på ekonomin i sina värdländer. Men det finns invandrare och asylsökande som inte är önskvärda och som inte bör välkomnas: 1) Individer som inte respekterar lagarna i sina värdländer och tillgriper brott. Ibland kommer de från kulturer där hederligt och hårt arbete föraktas. 2) Religiösa fanatiker som vill påtvinga sina egna seder och bruk inte bara på medlemmar i sin grupp (ofta mot deras vilja), utan på hela samhället. 3) Söker socialbidrag och är ovilliga att arbeta. Människor av den sorten ska inte släppas in eller så ska de utvisas vid första bästa tillfälle. Det brittiska systemet att skicka illegala asylsökande till Rwanda medan deras ärenden behandlas är helt rimligt. Dessutom bör invandrare och asylsökande inte få tillgång till välfärdsförmåner förrän efter en längre tid. Det enda verkliga problemet är de som redan är medborgare och som därför åtnjuter alla de rättigheter som medborgare har och borde ha. De kan vara störande utan att göra något dramatiskt som gör att de förlorar sina rättigheter. Kanske skulle prismekanismen kunna användas i sådana fall. De skulle till exempel kunna få betalt för att stanna i vissa länder i Nordafrika där det är mycket billigare att leva än i större delen av Europa.

Cyberbrottslighet

En sjunde kris, eller kanske snarare en utmaning, är cyberbrottslighet, inklusive desinformation och falska nyheter. Det är väl känt att ryssarna har organiserat cyberattacker mot andra länder, t.ex. i Baltikum. De finansierade tydligen också en del av de miljöaktivister som kämpade mot kärnkraftsreaktorer i Tyskland, vilket ledde till att tyskarna blev beroende av naturgas från Ryssland. Kinesiska hackare med kopplingar till kommunistpartiet har gjort cyberattacker mot privatpersoner och institutioner i USA, Storbritannien och Nya Zeeland. Iran och Nordkorea gör också sitt bästa (eller snarare sitt sämsta). Men de orientaliska despoterna är inte de enda som hotar friheten i cyberspace. Det var fantastiskt att under coronapandemin se hur de sociala mediejättarna Facebook och Twitter tog bort alla hänvisningar till att coronaviruset kunde ha sitt ursprung i ett laboratorium i Wuhan. De tillät inte ens personer som den amerikanska senatorn Rand Paul, en läkare, att kritisera obligatoriska masker. Det var lika fantastiskt att man före presidentvalet i USA 2020 också tog bort alla hänvisningar till den helt legitima nyhetsartikeln i New York Post om det kontroversiella material som hittades på den demokratiske kandidaten Joe Bidens sons bärbara dator. Men vad ska man göra? De orientaliska despoterna må vara utom räckhåll för oss, men de sociala mediejättarna bör inte behandlas som privata företag, fria att diskriminera mellan sina kunder, utan som allmänna transportörer. Ägaren till en väg har inte rätt att förbjuda muslimer att gå eller köra på den, bara för att de är muslimer.

Tankepolisen

Den åttonde krisen utspelar sig i den akademiska världen och i medierna där yttrandefriheten begränsas kraftigt av ”woke”-entusiaster och ”cancel culture”-aktivister, en ny orwellsk tankepolis. Idealt sett borde den akademiska världen vara en lugn tillflyktsort från vardagens stress. Forskare och vetenskapsmän ska vara fria att samla in och presentera bevis, att utforska idéer och att följa argument till deras logiska gränser. Men de samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna vid de flesta västerländska universitet har tagits över av intoleranta vänsterfanatiker. Tabun betraktades förr som tecken på en primitiv kultur, men i dag finns det flera tabun på universiteten. Du kommer inte att bli utnämnd eller publicerad om du tvivlar på hypotesen, som bygger på datormodeller, att den globala uppvärmningen som orsakas av människan är katastrofal. Du får inte (åtminstone inte om du är en vit kristen eller jude) avslöja resultat om brottsfrekvensen i olika rasgrupper eller religiösa grupper, eller om den genomsnittliga intelligensen i vissa grupper enligt IQ-tester (som jag råkar vara skeptisk till, men det är en annan historia). Om du så mycket som tänker tanken att kolonialismen kan ha medfört vissa fördelar för folken i kolonierna kommer dina föreläsningar att störas av aktivister. Och så vidare. Helst ska medierna berätta för oss vad som händer i världen, i stället för att driva en agenda. Men många av medierna har också tagits över av vänsteraktivister som har gett upp alla försök att vara objektiva. Återigen, vad ska man göra? I stället för att finansiera polisen borde man finansiera den akademiska världen, åtminstone de fakulteter som massproducerar värdelösa examina. Vänsterintellektuella ska naturligtvis vara fria att presentera sina idéer, men inte på skattebetalarnas bekostnad.

Den europeiska skuldkrisen

Den nionde krisen är skuldkrisen i Europa. Statsskulden i många av EU:s medlemsländer är uppenbart ohållbar, men den hanteras genom att man bryter mot det tydliga förbudet i Europeiska centralbankens stadgar mot att ge lån till enskilda medlemsländer. Strategin är givetvis att göra skulden hanterbar genom att sprida ut den både i tid och rum. Med att sprida ut det i rymden menar jag att länder som har en sund finanspolitik, som Finland och Tyskland, förväntas hjälpa länder som har spenderat över sina tillgångar. Med att sprida ut det i tiden menar jag att euron långsamt kommer att tillåtas depreciera för att lätta på den framtida skuldbördan för de europeiska staternas statsobligationer. Den fria marknadens lösning skulle naturligtvis vara att låta varje land ansvara för sin egen skuld och att se till att euron blir en sund valuta. Detta är svårt, men inte omöjligt.

Europeisk centralisering

Den tionde krisen i Europa är centraliseringen, som går under förskönande benämningen ”politisk integration”. Romfördraget från 1957 handlade om ekonomisk integration och den minimala politiska integration som var nödvändig för att säkerställa en konkurrenskraftig gemensam marknad. Den rimliga tanken bakom fördraget var att det skulle skapa ett fredligare Europa, efter århundraden av vad som skulle kunna kallas ett europeiskt inbördeskrig. Detta projekt genomfördes till stor del i början av 1990-talet och det var mycket framgångsrikt. Men sedan antog Brysseleliten ett annat och mycket mer ambitiöst projekt som i huvudsak gick ut på att bygga Europas förenta stater, mot önskan från de flesta medborgare i medlemsländerna som gång på gång har röstat emot förslag om ökad centralisering. De två motorer som har drivit den europeiska centraliseringen har varit Europeiska kommissionen och Europeiska unionens domstol. Båda dessa institutioner är självvalda och kan inte ställas till svars. De som söker jobb på EU-kommissionen är oftast euromantiker och de jurister som specialiserar sig på EU-rätt och sedan blir domare i EU-domstolen har sannolikt en centraliseringsagenda. Än en gång, vad ska man göra? Jag anser att Europeiska kommissionen bör berövas sin lagstiftande makt och att den bör överföras till Europaparlamentet. Europeiska kommissionen bör bli en vanlig offentlig förvaltning. EU-domstolen bör delas upp i två domstolar. En av dem bör ta hand om vanliga juridiska frågor. En ny domstol skulle dock endast avgöra behörighetsfrågor mellan Europeiska unionen å ena sidan och dess medlemsländer å andra sidan. Den skulle kunna kallas Subsidiaritetsdomstolen och den skulle pröva mål med subsidiaritetsprincipen som ledstjärna: att beslut ska fattas så nära de människor de berör som möjligt, på den mest omedelbara eller lokala nivån.