Frihet blir inspirerande igen

Europeisk dagbok: Belgrad, maj 2022

Belgrad, Serbiens huvudstad, ligger vid sammanflödet av floderna Sava och Donau samt i korsningen mellan den pannoniska slätten och Balkanhalvön. Det är därför inte förvånande att det är en mycket gammal stad, faktiskt en av de äldsta kontinuerligt bebodda städerna i Europa och i världen. Belgrad betyder Vita staden, och staden har fått sitt namn efter fästningen som byggdes på en vit bergsrygg av strategisk betydelse. Efter romarrikets fall erövrades, kontrollerades och ibland förstördes staden av olika inkräktare, som hunner, goter, ungrare och bysantiner. På 1200-talet blev staden huvudstad i det så kallade serbiska despotatet, men 1521 föll den till ottomanerna. Efter de serbiska självständighetskrigen blev Belgrad 1841 återigen huvudstad i Serbien, först furstendömet och sedan kungadömet. År 1918 blev staden huvudstad i Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, som 1929 omvandlades till Jugoslaviens kungarike. Det här var ett konstgjort land, som pusslades ihop i slutet av första världskriget. Det var i princip ett fientligt övertagande av Slovenien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Nordmakedonien och Montenegro från Serbiens sida. Det var därför inte förvånande att Jugoslavien splittrades strax efter kommunistledaren Josip Broz Titos död, som i årtionden hade styrt dessa olika territorier med järnhand. Men Belgrad självt har vunnit på mångfald, vilket jag upptäckte när jag var där i maj 2022. Det är en livlig och trevlig stad. Som mötesplats för många kulturer är det dock svårt att avgöra om den tillhör öst eller väst.

På Donaus strand

I Belgrad presenterade jag min bok i två volymer om tjugofyra konservativa och liberala tänkare vid ett seminarium som anordnades gemensamt av Austrian Economics Center i Wien och fakulteten för ekonomi och företagsekonomi vid universitetet i Belgrad. Kvällen före seminariet tog jag en promenad från mitt hotell ner till Donau. Jag stod kvar en stund och tittade på denna magnifika flod som flyter genom fyra europeiska huvudstäder, Wien, Bratislava, Budapest och Belgrad. Den har sitt ursprung i Schwarzwald i södra Tyskland och mynnar ut i Svarta havet genom Donaudeltat mellan Rumänien och Ukraina. Det är den näst största floden i Europa, efter Volga i Ryssland. Det Habsburgska riket kallades ibland för det Danubiska riket. Även om en berömd vals av Johann Strauss Junior heter ”På den vackra blå Donau”, är floden i själva verket inte blå: den är grå eller till och med lerig. Ändå var och är Donau en stor europeisk vattenväg som förbinder öst och väst, syd och nord. Den italienska författaren Claudio Magris har skrivit en bok om floden,
Donau: En sentimental resa från källan till Svarta havet
. Han använder Donau som en metafor för livet, eftersom den slingrar sig säkert från källan till havet.

När jag stod där på flodstranden kunde jag inte låta bli att reflektera över det faktum att historien ibland kan vara en börda. På Balkan finns det så många historiska källor till fiendskap, så många strider att minnas, så många svek att hämnas, mellan kristna och muslimer, katoliker och östortodoxa, serber och kroater, slaver och albaner och så vidare, och mellan traditionella allierade och fiender till närliggande makter, Österrike-Ungern, Ryssland och Osmanska riket, och deras efterföljare. Det är bara om och när de många och olika folken i detta europeiska gränsområde kan finna och utveckla lämpliga arrangemang och politiska enheter, helst så små som möjligt, som historien för dem kommer att bli mindre en börda än en välsignelse, full av inspirerande och meningsfulla ögonblick, myter, legender, sånger och berättelser, som förenar dem, gör att de kan identifiera sig med en gemenskap och skapa en känsla av tillhörighet.

Modet att vara utopisk

På seminariet valde jag ett något annorlunda ämne än det jag har talat om tidigare i många europeiska städer. Vad jag nu betonade var att frihet måste göras spännande igen, ses som ett intellektuellt äventyr, erkännas som en förutsättning för innovation och entreprenörskap. Jag mindes Hayeks iakttagelse i hans berömda essä om ”De intellektuella och socialismen”:

Den viktigaste lärdom som en sann liberal måste dra av socialisternas framgångar är att det var deras mod att vara utopiska som gav dem de intellektuellas stöd och därmed ett inflytande på den allmänna opinionen som dagligen gör möjligt det som för inte så länge sedan verkade helt avlägset. De som uteslutande har intresserat sig för vad som verkade praktiskt genomförbart i det rådande opinionsläget har ständigt funnit att även detta snabbt hade blivit politiskt omöjligt till följd av förändringar i en allmän opinion som de inte har gjort något för att styra. Om vi inte kan göra de filosofiska grunderna för ett fritt samhälle till en levande intellektuell fråga igen, och dess genomförande till en uppgift som utmanar uppfinningsrikedomen och fantasin hos våra livligaste sinnen. Men om vi kan återfå den tro på idéernas kraft som kännetecknade liberalismen när den var som bäst, då är slaget inte förlorat.

Hayek och en annan känd ekonom, Milton Friedman, gjorde faktiskt den ekonomiska liberalismen inspirerande igen. Paradoxalt nog visade sig deras mod att vara (eller åtminstone framstå som) utopiska vara både ekonomiskt praktiskt och politiskt framgångsrikt. Friedman sade en gång till mig: ”Först försöker de ignorera dig. Sedan försöker de förlöjliga dig. Slutligen säger de att pengar naturligtvis spelar roll, men att alla redan visste det.

I kapitlet om Friedman i den andra volymen av min bok Jag beskriver teorin och praktiken bakom det som ibland kallas ”nyliberalism”: återuppbyggnaden av Tyskland, Österrike och Italien efter andra världskriget (ledd av Ludwig Erhard, Reinhard Kamitz respektive Luigi Einaudi, alla medlemmar av Hayeks Mont Pelerin-sällskapet), de omfattande ekonomiska reformerna i politiskt så olika länder som Storbritannien under de konservativa, Chile som styrdes av en militärjunta och Nya Zeeland på initiativ av socialdemokrater, och återgång till det normala i Central- och Östeuropa, under ledning av Mart Laar i Estland, Vaclav Klaus i Tjeckien (båda medlemmar i Mont Pelerin-sällskapet) och andra ekonomiska liberaler. Talare vid seminariet var bland andra Dr. Barbara Kolm från Austrian Economics Center i Wien och professor Christopher Lingle från Francisco Marroquín University i Guatemala. Professor Sinisa Zaric var ordförande.

En kväll i Belgrad

Efter seminariet, på min sista kväll i Belgrad, gick jag med en vän till en av stadens finaste restauranger med Michelinstjärnor, Salon 1905, nära floden Sava där den flyter samman med Donau. Vi promenerade från hotellet. Jag tyckte att det var märkligt att en gata på vägen, Gavrila Principa, är uppkallad efter den som mördade ärkehertig Franz Ferdinand och hans fru Sophie i Sarajevo 1914. Gavril Princip begick ett av 1900-talets vidrigaste brott, med fruktansvärda konsekvenser. Hur som helst ligger själva restaurangen i ett magnifikt, utsmyckat hus i gamla stan, byggt 1905. Detta hus var då huvudkontoret för en bank som leddes av en av Serbiens största kapitalister vid den tiden, Luka Ćelović. Maten var utsökt och servicen oklanderlig. Kapitalismen har återvänt till Serbien. Förhoppningsvis kommer den att förena öst och väst, och vända historiens börda till en välsignelse.