G20: Den nya utmaningen mot västvärlden

Mellan provokationer och inbjudningar: Vad händer vid mötet mellan de ”stora”

Alla känner till G7 (tidigare G8 innan Ryssland uteslöts), som är en sammankomst för de sju största globala ekonomiska och politiska makterna. Dessa sju länder är Förenta staterna, Kanada, Förenade kungariket, Frankrike, Tyskland, Italien och Japan, vilka representerar de sju mest utvecklade ekonomierna och mogna demokratierna i världen.

Med tiden etablerades även G20, en organisation som syftar till att föra samman de 20 största ekonomierna och underlätta dialogen mellan utvecklade länder och utvecklingsländer (senare kom G20 även att hantera konflikten med BRICS, de länder som förespråkar ett ekonomiskt system ”utan dollar”).

G20-toppmötet 2023 kommer vid en särskilt komplex tidpunkt i den internationella geopolitiken, från kriget mellan Ryssland och Ukraina till utvidgningen av BRICS till att omfatta andra mycket viktiga länder på den geopolitiska scenen, såsom Argentina (som kommer att välja sin nya president under hösten), Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och stora afrikanska länder som Egypten och Etiopien.

Indien stod värd för evenemanget och väckte genast kontroverser genom att provocera Storbritannien. Premiärminister Narendra Modi, en representant för det indiska folkpartiet, en högerinriktad kraft, beslutade att använda namnet ”Bharat” istället för det traditionella ”Indien”. Bharat var det gamla namnet på Indien (som fortfarande används på hindi) innan de engelska kolonisatörerna bestämde sig för att döpa om landet till det namn som det är känt som i hela världen idag. Detta var en betydande provokation, särskilt riktad mot Rishi Sunak, den brittiske premiärministern av indisk härkomst som själv praktiserar hinduism.

Den politiska sammansättningen av toppmötet återspeglar en övervikt för vänsterideologier i hela världen. Det är dock viktigt att skilja mellan den mer radikala och populistiska vänstern, som representeras av länder som Kina och Brasilien, och den mer liberala och socialdemokratiska vänstern, som representeras av Tyskland och USA. Ändå verkar de högerorienterade länderna vara något isolerade. Om vi utesluter Ryssland och Turkiet, som trots att de påstår sig vara högerinriktade verkligen inte följer västvärldens planer, och även Indien, som har visat visst missnöje med västvärlden, har vi Sydkorea, Japan, Italien och Förenade kungariket. Den senare kan komma att ändra sin politiska inriktning 2024, med tanke på skillnaden på 18 procentenheter mellan Labourpartiet och de konservativa. Detta är dock inte tillräckligt för att vidta avgörande åtgärder mot Kina.

Putin deltog inte i toppmötet, främst på grund av rädsla för att bli arresterad på indisk mark, men minister Lavrov gjorde det. När Brasiliens president Lula bjöd in till G20-toppmötet 2024 i Rio de Janeiro bjöd han in Putin och förklarade offentligt att den ryske presidenten inte skulle arresteras under evenemanget. Detta uttalande, som senare drogs tillbaka med påståendet att det brasilianska rättsväsendet skulle besluta i frågan, har dock skapat en betydande spricka med Förenta staterna, som bedriver en hård politik gentemot Ryssland, delvis i ett antikinesiskt sammanhang.

Rörelserna inom G20 är tumultartade och svåra att dechiffrera. Det finns en känsla av att många länder agerar självständigt. Indien kritiserar till exempel västvärlden men distanserar sig från Kina när det är möjligt. Trots att Turkiet är NATO-medlem bedriver landet en utrikespolitik med ”två ugnar” och söker dialog med Moskva för att få större inflytande i Medelhavsområdet. Det är också värt att notera att med de nya BRICS-medlemmarna är den stora majoriteten av världens mineral- och oljereserver inriktade i motsatt riktning mot USA. Irans inträde i den alternativa alliansen till G7 är ett tydligt tecken på dess önskan att bryta banden med väst.

G20-toppmötet 2019, det sista med president Donald Trump vid makten, gästades av ledare som Shinzo Abe, Jair Bolsonaro, Mauricio Macri, Angela Merkel och Theresa May. Denna politiska grupp finns inte längre, och ett västligt ”säkerhetsbälte” måste återuppbyggas, med början i Europa.