Galen debatt

Europaparlamentets plenarsammanträden i Strasbourg ger alltid upphov till politiska diskussioner och analyser. Förra veckan var det huvudsakliga, praktiskt taget det enda, diskussionsämnet konkurrenskraft, efter presentationen av konkurrenskraftskompassen för två veckor sedan. Jag kommer inte att tala om det igen, eftersom jag ägnade fyra långa förklarande artiklar åt det.

På tisdagen offentliggjorde kommissionen sitt arbetsprogram för år 2025 och på onsdagen var debatten redan igång. Det är löjligt. Tre timmars debatt med dussintals ledamöter om ett dokument som publicerats bara några timmar tidigare. Alla som vet lite om hur saker och ting fungerar i Bryssel kommer att säga att det är normalt. Det väcker knappast ens uppmärksamhet längre, men det är uppenbart att det är det enda parlamentet i världen som arbetar på det här sättet. Eller rättare sagt, de fungerar inte. Det innebär att ingen av de ledamöter som deltog – ingen är kanske en överdrift, men det är inte långt från sanningen – hade läst det dokument som skulle debatteras. Man får inte glömma att plenarsammanträdet inleddes på måndagen och att parlamentsledamöterna – mellan sammanträden, plenarsammanträden och utskottsinsatser – inte har mycket tid. Man kan därför dra slutsatsen att de personer som läste och arbetade med kommissionens arbetsprogram var de assistenter och rådgivare som lämnades kvar i Bryssel.

Jag säger detta eftersom det är ett skrämmande sätt att bedriva politik på. Att lägga fram dokument som kommer att debatteras nästa dag och att de som deltar i debatten på sin höjd har läst de sammanfattningar som deras rådgivare har skrivit åt dem. Därför är det förståeligt att det finns så många parlamentsassistenter, en brutal struktur som är en del av Brysselbubblan och byråkraterna. Det är parlamentsledamotens ansvar att förhindra att deras assistent får dem att dras med i den globalistiska vågen.

Úrsula deltog inte i debatten. Hon dök inte ens upp trots att alla förväntade sig – och krävde – hennes närvaro. Några av inläggen syftade till att kritisera kommissionens sätt att arbeta, denna brist på respekt för Europaparlamentet och von der Leyens frånvaro. Allt detta är sant, även om det var socialdemokraterna som betonade det mest.

Efter debatten om kommissionens arbetsprogram för 2025 – som varade i cirka 3 timmar – förde talmanskonferensen upp en galen, häpnadsväckande och omotiverad debatt på föredragningslistan om ”hoten mot konkurrenskraften hos alliansen mellan konservativa och extremhögern”. Vansinnig eftersom ingen i själva verket kände sig berörd av debatten. Den politiska vänsterns och mediernas användning och missbruk av begreppet ”extremhöger” är så omfattande att ingen längre vet om de är med eller inte. Samma sak händer med begreppet ”konservativ”.

Inläggen var nästan surrealistiska. Man kunde se gröna, socialister och liberaler som beskyllde patrioterna för det växande förkastandet av den gröna nya given och den självmordsbenägna socialdemokratiska ekonomiska politiken, ledamöter från Europeiska folkpartiet som krävde att alliansen med socialisterna skulle upprätthållas samtidigt som de kritiserade patrioterna, som sträckte ut en hand till de europeiska konservativa och reformisterna (ECR) och som likt ett mantra upprepade att de aldrig skulle ingå en pakt med FPÖ (Österrike) och AfD (Tyskland). Frågan är att om Europeiska folkpartiet är ”konservativt” blir ECR högerextremt och hamnar i samma båt som patrioterna och suveränitetsanhängarna, men om bara de som kallar sig konservativa är konservativa skulle begreppet högerextremt vara reserverat för patrioterna och suveränitetsanhängarna.

Den europeiska vänstern och ledamöterna från Europeiska folkpartiet, som lever på att etikettera och klassificera sina motståndare, är ganska förvirrade i denna fråga. En del anser att ECR står långt ut på högerkanten och hävdar att EPP:s ”flirtar” (som bara är kosmetiska, för när det kommer till kritan har det inte skett någon förändring) och kräver att man inte ska lämna den stora koalitionen. Andra förstår tvärtom att EPP fortfarande är på rätt plats och kräver bara att man inte gör ”konstiga” rörelser.

För att ni ska förstå det hela handlar det om Jordan Bardellas (ordförande för den parlamentariska gruppen Patrioter för Europa) erbjudande till ECR, Sovereignists och Europeiska folkpartiet om att samarbeta för att upphäva effekterna av den så kallade gröna given. ECR verkar ha varit öppet för att undersöka detta alternativ till kommissionens arbetsprogram, och det fick varningsklockorna att ringa i Bryssel. Alarmklockorna ringer fortfarande. EPP slöt leden kring ett slags tredje väg: varken klimatförändringar eller konkurrenskraft. Med andra ord vet de inte var de står.

Men samtidigt avbröt folkpartiet förhandlingarna med FPÖ om att bilda regering i Österrike, vilket verkar tyda på att de vet var de står. De är fortfarande på samma plats. Politiker bör bedömas efter sina handlingar, inte efter sina ord.