I Storbritannien hölls allmänna val, vilket naturligtvis innebar att det var dags för val i Nordirland. Där är det dock inte tories, liberaler eller labouriter som står på valurnorna, utan alla de varierande och färgstarka flora och fauna som hör hemma i detta hörn av ön Irland. Sammanlagt arton platser stod på spel och resultatet blev sju för Sinn Fein, fem för Democratic Unionists, två för SDLP och en vardera för Ulster Unionists, Traditional Unionist Voice, en oberoende unionist och allianspartiet. För första gången i sin historia är Sinn Fein, ett nationalistiskt allirländskt parti, det största nordirländska partiet i Westminster. Eller det skulle det vara om Sinn Fein tog sina platser där i stället för att hålla fast vid sin historiska avståendeställning. Sinn Feins parlamentsledamöter tar inte sina platser men de tar sin lön, vilket åtminstone är något. Detta innebär en valmässig trippel för Sinn Fein, som tidigare har kommit först i lokalvalen och i valen till Stormont, där Nordirlands regionala församling har sitt säte. Utöver detta har frågan om en folkomröstning om gränsen återigen aktualiserats, denna gång med en Labour-minister på posten. Beslutet att hålla en folkomröstning om irländsk enhet fattas av statssekreteraren för Nordirland, men det har inte funnits några indikationer på att det skulle finnas någon rörelse mot en folkomröstning i och med regeringsskiftet i Westminster. Sinn Fein har visserligen blivit det största partiet i Westminster, men det beror mer på att unionisterna misslyckades med att visa upp en enad front och att DUP, det största unionistpartiet, förlorade tre mandat. DUP drev sin kampanj i skuggan av gripandet av partiets tidigare ledare, som anklagas för sexuella övergrepp. Om vi ser till andelen röster snarare än mandat har den kombinerade andelen röster för Sinn Féin och den andra stora nationalistiska gruppen, Social Democratic and Labour Party (SDLP), legat ”mer eller mindre stadigt” på omkring 40% sedan långfredagsavtalet. Marie Coleman, professor i irländsk 1900-talshistoria vid Queen’s University Belfast, sade: ”En del av Sinn Féins framgångar verkar bero på att nationalistiska väljare har gått mer mot Sinn Féin och mindre mot SDLP”, och när det gäller sannolikheten för att utrikesministern ska utlysa en gränsundersökning tillade hon: ”Det krävs mer än bara resultatet av ett parlamentsval – det krävs ett mönster av val”, sade hon. ”Man skulle behöva mer än att bara ha flest platser – man skulle behöva en majoritet av platserna. ”Men man skulle också behöva titta på röstetalet för de två största nationalistpartierna som vill ha ett enat Irland. ”Så det är ännu mycket svårt att se att de omständigheter som skulle få en statssekreterare att utlysa en gränsundersökning finns där.” För Sinn Fein är det problem man måste ta itu med framöver ett problem som man inte hade kunnat förutse när oroligheterna bröt ut. Sinn Fein måste nu övertyga inte bara protestanter/unionister utan även många katoliker/nationalister, och det är alltid viktigt att komma ihåg att dessa religiösa grupper aldrig har varit helt förenliga med nordbornas politiska identitet. Under lång tid fanns det ändå en känsla i norr av att demografin var ödet. Historiskt sett var katolikerna i minoritet, men de hade större familjer och så småningom trodde nationalisterna att de skulle bli i majoritet. På grund av andra faktorer vägrade man dock att se denna dag gry. År 2022 publicerades folkräkningssiffrorna från 2021: Andelen av den bofasta befolkningen som antingen är katoliker eller uppvuxna katoliker är 45,7
% jämfört med 43,48 % protestanter .
I den föregående folkräkningen, 2011, konstaterades att 45,1 % av befolkningen var katoliker eller katolskt uppvuxna.
Den visade att 48,4% kom från en protestantisk eller annan kristen bakgrund. För nationalister med irländsk enhet som Sinn Fein fanns det dock ett sting i svansen.
När det gäller nationell identitet uppgav 31,9% att de enbart hade en brittisk identitet, medan 29,1% uppgav att de enbart hade en irländsk identitet och 19,8% uppgav att de enbart hade en nordirländsk identitet.
Jämfört med den föregående folkräkningen 2011 har andelen personer med enbart brittisk identitet minskat.
Samtidigt uppgav 8% av befolkningen att de var både britter och nordirländare – en ökning från 6,2% 2011.
Även om befolkningens demografiska form är tydlig och den andel av befolkningen som åtminstone är kulturellt katolsk bara kommer att öka, har det skett en viss frikoppling av nationell och religiös identitet.
Eller kanske snarare har det skett en tillväxt, särskilt bland yngre människor, av en känsla av att vara irländare eller britter, ja, men främst nordirländare.
Det är inte förvånande att de barn som föddes där under fyra generationer, även under olyckliga omständigheter, utvecklade en känsla av att tillhöra platsen.
Oavsett de omedelbara orsakerna till förändringarna i gamla identiteter och framväxten av nya identiteter, innebär det att förespråkarna för Förenade Irland står inför en verklighet och en utmaning.
Verkligheten är att alla opinionsundersökningar tyder på att en folkomröstning om enhet i Nordirland i dag skulle förkastas.
Utmaningen är att få med sig inte bara unionister som har sin primära identitet i Storbritannien, utan även de som har ”Wee Six” som sitt hem och som gärna vill ha kvar status quo.
Det är svårt att veta om Sinn Fein verkligen menar allvar med att kräva en folkomröstning eller om detta är en proformaföreställning som är nödvändig för att aktivisterna på fältet ska höra och lugnas av den.
Den tidigare premiärministern Bertie Ahern har påpekat att alla som på allvar är intresserade av ett enat Irland måste ta reda på vilken fråga som ska ställas till folket innan de kastar sig huvudstupa in i en gränsomröstning.
Hur skulle den rättsliga, konstitutionella och politiska ramen för ett enat Irland se ut?
Vad skulle flaggan vara, hymnen, språket etc.?
Det skulle ta tio år av noggranna förberedelser mellan Dublin, Belfast, London och Bryssel för att få de rättsliga och statliga strukturerna på plats för att underlätta en smidig övergång.
I vilket fall som helst kan det värsta scenariot vara att en omröstning om gränsen inom en snar framtid kan gå igenom, men bara precis. Den rökiga baconkanten. I en av valnattens största skrällar förlorade Ian Paisley Jr sin plats i North Antrim till Jim Allister från Traditional Unionist Voice som hade en majoritet på 450 röster.
Valkretsen, som har haft en unionist i varje val sedan den bildades 1885, hade representerats av en medlem av familjen Paisley i 54 år. 1970 valdes pastor Ian Paisley in för Protestant Unionist Party, som var en föregångare till Democratic Unionist Party, som också grundades av pastor Paisley.
Dr Paisley var grundare av den fria presbyterianska kyrkan och skulle komma att bli en av de mest polariserande figurerna i politiken i norr.
Han stod i hög grad för Ulsterunionismens ”Not an Inch”-tradition och var skarpt kritisk mot alla rörelser som han ansåg äventyrade unionens integritet eller försvagade Nordirlands brittiska karaktär.
Han var ständigt kritisk mot det styrande Official Unionist Party och dess ”Big House Unionism”, vars ledare hämtades från lantadeln och aristokratin.
Efter att ha tillbringat en stor del av sitt politiska liv som en bitsk kritiker på sidlinjen förändrades hans politiska öde under perioden efter långfredagsavtalet.
År 2004 hade hans DUP blivit det största partiet i provinsen och 2006 var han med och undertecknade St Andrews-avtalet om att ingå i en maktdelningsregering med Sinn Fein.
Eftersom DUP hade förbrukat den officiella unionismen hade Sinn Fein tagit stöd från det moderata SDLP.
Dr Paisley blev därefter Nordirlands försteminister.
För observatörer av nordirländsk politik var synen av Dr Paisleys umgänge med den före detta IRA-mannen Martin McGuinness mer än förvirrande.
Deras relation var tydligen så god att de fick smeknamnet ”de skrattande bröderna”.
Hans son efterträdde honom i valkretsen North Antrim i det allmänna valet 2010.
Den man som så småningom skulle ta hans plats, Jim Allister, hade lämnat DUP i protest mot att St Andrews-avtalet undertecknats och att man gått in i en maktdelningsregering med Sinn Fein, den politiska flygeln av Provisoriska IRA.
Allister ställde 2024 upp på en lista som skulle ha varit mycket bekant för Ian Paisley Snr.
att angripa den förfalskning av brittisk suveränitet som Windsor-avtalet innebar.
Hans plattform var en attack mot Smokey Bacon-gränsen.
Efter Brexit var den stora frågan på dessa öar vad man skulle göra med Nordirland.
Hur skulle man kunna undvika att införa en hård gräns?
Hur skulle vi kunna upprätthålla ett gemensamt reseområde?
Svaret på detta var Windsor-ramverket som justerar tillämpningen av protokollet om Irland/Nordirland.
Enligt ramverket kommer dock nordirländska chips-tillverkare att omfattas av ett EU-förbud mot rökaromer på grund av handelsavtal efter brexit som kan skapa en ”rökig bacongräns” med Storbritannien.
Jim Allister, nyvald parlamentsledamot för North Antrim och ledare för Traditional Unionist Voice, sade: ”Allt detta härrör naturligtvis från att suveräniteten över många aspekter av Nordirlands ekonomiska liv har överlåtits till EU genom det orättfärdiga protokollet. ”Ett protokoll som gör situationen ännu mer absurd genom att rökiga baconchips som produceras i Storbritannien kan komma till NI, men vi kan inte producera dem här.”
Vad ingen kan säga, vad ingen vill säga, är att just denna gordiska knut kan vara möjlig att lösa.
När långfredagsavtalet utformades och alla efterföljande avtal, tilläggsprotokoll och kodiciller lades till skedde det i ett specifikt rättsligt sammanhang.
Både Republiken och Storbritannien var medlemmar i EU och i ett gemensamt reseområde. Det verkar mycket osannolikt att Mo Mowlan eller Tony Blair 1997 någonsin högt undrade ”men vad händer om vi lämnar EU?”.
Det kanske bara är så att vi befinner oss i ett ”ha eller ät kaka”-scenario och den enda lösningen är den som föreslås av en irländsk politiker med nära anknytning till den ursprungliga fredsprocessen; alla låtsas att de fick vad de ville, alla utropar seger och vi går vidare.
London Dublin Reset Det ord som alla använder i Belfast Dublin London-triangeln är Reset.
Valet av Starmer och Labourpartiet är en möjlighet att återställa relationerna mellan grannöarna, som på senare tid har varit ganska slitna och splittrade.
Vad de inte säger är att det inte bara är Keir Starmers ankomst som kommer att underlätta en ny varmare relation utan också Simon Harris upphöjelse eller snarare Leo Varadkers avgång.
En toryminister med lång erfarenhet av förhandlingar med Dublin som tjänsteman och politiker berättade att Leo allmänt ansågs vara den mest fientligt inställda anti-brittiska ministern och premiärministern som Whitehall hade sett på mer än en generation.
En tjänsteman erinrade sig att även om det hade förekommit häftiga meningsskiljaktigheter under arbetsdagen, så var relationerna hjärtliga och gemytliga när pennorna väl hade lagts undan, men Leo stannade sällan kvar efter arbetstid och gav alltid intryck av att vara en man som ville vara någon annanstans med andra människor.
Det är också otvivelaktigt sant att Brexit-processen innebar svåra påfrestningar för relationerna mellan Dublin och London.
Många i Torypartiet känner sig fortfarande mer än lite kränkta av inte bara Leos utan även Simon Covenys beteende under Teresa Mays ansträngda premiärministerperiod.
Man ansåg att kommentarer från de båda herrarna vid flera tillfällen allvarligt underminerade den dåvarande premiärministerns försök att få igenom en överenskommelse i den gemensamma församlingen.
Vad som särskilt irriterade var att kommentarerna inte tycktes komma för att vinna politiskt kapital hemma eller i Bryssel, utan helt enkelt av någon form av illvilligt nöje att göra henne till åtlöje.
Denna uppfattning, berättigad eller inte, gjorde mycket djup skada på den historiska goda vilja som i stort sett fanns i det konservativa partiet gentemot Irland.
Keir Starmer kommer förhoppningsvis till bordet utan något av denna animositet och i stort sett fri från den performativa unionism som förväntas av en ledare för Torypartiet.
Han har en ovanlig erfarenhet av nordirländsk politik och kultur från de fem år han tillbringade som rådgivare för mänskliga rättigheter vid Police Service of Northern Ireland, som inrättades för att ersätta Royal Ulster Constabulary.
Patrick McGuire räknar i en artikel i Time upp både hans personliga kontakter med Irland och den stora irländska kontingent av nära rådgivare som han har omkring sig.
Alla önskar honom lycka till, men man bör komma ihåg de kloka orden i det klassiska verket om engelsk historia, 1066 and All That: ”Gladstone tillbringade sina sista år med att försöka gissa svaret på den irländska frågan; olyckligtvis ändrade irländarna i hemlighet frågan när han började bli varm.
Genomgång av det brittiska parlamentsvalet
Politik - augusti 19, 2024