Subscribe
Georgien är åter i det internationella rampljuset när Mikheil Kavelashvili svärs in som ny president i ett klimat av politisk och social spänning. I hjärtat av Tbilisi fylldes gatorna av mer än 2.000 demonstranter som viftade med EU-flaggor och krävde en kraftig förändring av landets politiska inriktning. Anklagelser om ryssvänlighet riktade mot det styrande partiet Georgian Dream spädde på ilskan hos en allmänhet som ser Bryssel och NATO som demokratins och säkerhetens bastioner.
Zurabishvilis stridslystna farväl. Den avgående presidenten Salome Zurabishvili lämnade presidentpalatset, men inte utan att sända ett starkt budskap till georgierna: ”Jag anser mig fortfarande vara den legitima statschefen och kommer att fortsätta att kämpa för Georgiens framtid. För sex år sedan svor jag trohet till konstitutionen och folket. Denna lojalitet kommer inte att förändras, vare sig i eller utanför palatset. Ord som ger genklang som en uppmaning till motstånd mot ett system som många ser som alltmer sårbart för påtryckningar från Moskva. Demonstrationerna i Tbilisi är den senaste akten i veckor av mobilisering mot valet av Kavelashvili den 14 december förra året med anklagelser om bedrägeri och manipulation. Den före detta fotbollsspelaren och numera politikern representerar kontinuiteten i en regering som många anklagar för att underminera Georgiens europeiska ambitioner. Demonstranterna kräver att parlamentsomröstningen i oktober ogiltigförklaras och att ett tydligt åtagande görs för att integrera landet med EU och Atlantpakten.
Georgien, som ligger mellan Europa och Asien, upplever en identitetskonflikt som placerar landet i centrum för rivaliteten mellan väst och Ryssland. Sedan Sovjetunionens kollaps har landet försökt distansera sig från Moskvas inflytande genom att teckna ett associeringsavtal med EU 2014 och gradvis närma sig NATO. Närvaron av ryska trupper i de ockuperade områdena Abchazien och Sydossetien utgör dock fortfarande ett oöverstigligt hinder på landets väg mot Atlantpakten.
Georgian Dream, som sitter i regeringen, säger sig vara för europeisk integration, men dess agerande kritiseras ofta för att vara tvetydigt. Partiet försöker balansera relationerna med väst utan att provocera fram en fientlig reaktion från Ryssland, en balans som många anser vara för blygsam.
United National Movement (MNU), den största oppositionskraften, representerar den starkaste fronten mot NATO och EU. Partiet, som är arvtagare till den tidigare presidenten Mikheil Saakashvili, driver på för radikala reformer och större internationella påtryckningar mot rysk expansionism.
Mot bakgrund av denna högspända situation uttryckte Moldaviens president Maia Sandu sitt stöd för Georgien: ”Moldavien står idag, som alltid, vid det georgiska folkets sida i deras kamp för frihet, demokrati och en europeisk framtid.” Ett uttalande som får extra tyngd efter att Ryssland avbrutit gasleveranserna till Moldavien, något som många tolkade som ett straff för landets proeuropeiska hållning. Georgien verkar alltmer splittrat mellan dem som drömmer om en framtid i Europa och dem som fruktar konsekvenserna av en öppen konfrontation med Ryssland. Intern politisk polarisering och ekonomiska svårigheter hotar att bromsa en redan komplex process, samtidigt som Moskva fortsätter att utöva destabiliserande påtryckningar. Landet står vid ett vägskäl: kommer det att lyckas konsolidera sin demokrati och stärka sina västallierade, eller kommer det att förbli fångat i Rysslands intressesfär?
Protesterna i Tbilisi är en tydlig signal: det georgiska folket är inte redo att ge upp sina europeiska drömmar. Men vägen till Bryssel och Washington är fortfarande lång och full av hinder. Georgien är en parlamentarisk republik med ett flerpartisystem. Den politiska scenen domineras av två huvudpartier: Georgian Dream och United National Movement (MNU), även om andra mindre partier har en betydande närvaro. Georgiens inrikespolitik präglas ofta av en stark polarisering, vilket också återspeglas i utrikespolitiska frågor.
Europeisk integration har varit ett viktigt mål för georgisk politik sedan självständigheten 1991. Georgien undertecknade 2014 ett associeringsavtal med EU, som bl.a. omfattar en frihandelszon. Vägen till medlemskap är dock fortfarande lång och komplicerad.
Georgian Dream (SG): Det styrande partiet säger sig vara för europeisk integration. Det har dock ofta anklagats av oppositionen och internationella aktörer för att inte ha genomfört de reformer som krävs för att uppfylla EU:s krav. Vissa kritiker menar att SG använder proeuropeisk retorik för att konsolidera den inhemska makten utan ett konkret åtagande för demokratisering.
United National Movement (UNM): Oppositionen ser EU-medlemskap som ett prioriterat mål och anklagar generalsekreteraren för att underminera landets europeiska framtid. MNU, som är den politiska arvtagaren till Mikheil Saakashvilis regering, anses vara mer proaktiva när det gäller att främja de reformer som EU kräver. Andra partier, som Lelo for Georgia och de liberala rörelserna, har ett starkt stöd för EU-medlemskap och ser det som en nyckel till ekonomisk utveckling och nationell säkerhet.
NATO-medlemskap är en annan uttalad prioritet i georgisk utrikespolitik. Samarbetet med Atlantpakten har ökat sedan kriget med Ryssland 2008, men anslutningsprocessen försvåras av de ryska truppernas närvaro i de ockuperade områdena Abchazien och Sydossetien. Georgien står inför många utmaningar på sin väg mot västlig integration. Den inhemska polariseringen hindrar genomförandet av meningsfulla reformer, samtidigt som Ryssland fortsätter att utöva destabiliserande påtryckningar. EU och NATO har visserligen erkänt landets framsteg, men har intagit en försiktig hållning med tanke på de geopolitiska konsekvenserna av en fortsatt expansion österut.
Georgiens politiska situation är en känslig balansgång mellan västliga strävanden och påtryckningar från Ryssland. Även om den allmänna opinionen verkar ha ett starkt stöd för en väg mot EU och NATO, utgör interna politiska motsättningar och ekonomiska svårigheter betydande hinder. Landets framtid kommer att bero på den georgiska ledningens förmåga att övervinna dessa utmaningar och konsolidera sina relationer med väst utan att äventyra den interna stabiliteten.