Globala utmaningar: Fred och säkerhet

Europeisk dagbok: Ljubljana, april 2024

Ljubljana är en av de trevligaste städerna i Europa och jag tycker alltid om att åka dit. Jag besökte staden senast för två år sedan, vilket jag har skrivit om. Den 23 april 2024 befann jag mig där igen, på en konferens om ”Global Challenges: Peace, Liberty, and Trade”, som anordnades av fakulteten för juridik och ekonomi vid Catholic Institute med Austrian Economics Centre i Wien som medarrangör. Det föll på min lott att diskutera fred. I mitt anförande påpekade jag att det i huvudsak finns tre sätt att få det man vill ha av andra: att be om det, att betala för det och att ta det. Det första sättet är i stort sett begränsat till din snäva krets av vänner och familj. Du kan be din mamma om en bit bröd, och hon kommer att ge dig det. Men du måste betala bagaren om du vill ha en bit bröd av honom. Det andra sättet är hur du hanterar främlingar på ett fredligt sätt, inte bara bagaren i ditt kvarter, utan även totala främlingar. Japanerna tillverkar inte en bil åt dig av sympati för dig, utan för att du betalar för den. Det tredje sättet är rån när det gäller individer och krig när det gäller länder. Det handlar om erövring, inte om handel.

Fred genom frihandel

Frihandel är vägen till verklig och varaktig fred. Om du ser en potentiell kund i en främling minskar din benägenhet att skjuta på honom. Jag kan inte låta bli att citera den engelske poeten och journalisten Joseph Addison om detta. Han skrev i The Spectator 1711:

Naturen tycks ha varit särskilt noga med att sprida sina välsignelser mellan världens olika regioner, med tanke på detta ömsesidiga umgänge och denna trafik mellan mänskligheten, så att de infödda i de olika delarna av världen skulle kunna ha ett slags beroende av varandra och förenas av sitt gemensamma intresse. Nästan varje grad producerar något som är speciellt för den. Maten odlas ofta i ett land och såsen i ett annat. Portugals frukter korrigeras av produkterna från Barbados: infusionen av en kinesisk växt sötad med märgen från en indisk sockerrör. … Handeln har, utan att utvidga de brittiska territorierna, gett oss ett slags extra imperium: den har mångdubblat antalet rika, gjort våra jordegendomar oändligt mycket mer värdefulla än de var tidigare, och till dem lagt ett antal andra egendomar som är lika värdefulla som själva jordegendomarna.

Notera att Addison redan då presenterade sambandet mellan arbetsdelning och frihandel, 65 år innan Adam Smith publicerade sitt magnifika verk Wealth of Nations.

En annan vältalig talesman för fred genom frihandel var den franske ekonomen och politikern Robert Turgot, premiärminister i Frankrike 1774-1776:

Tack vare den heliga principen om handelsfrihet försvinner alla påstådda handelsintressen. De påstådda intressena att kontrollera fler eller färre territorier försvinner tack vare denna princip: att territorier inte tillhör nationer utan individer, att frågan om huruvida en viss kanton eller en viss by ska tillhöra en viss provins eller en viss stat inte får avgöras på annat sätt än genom intressena hos folket i den nämnda kantonen eller byn. Låt dem träffas för sina egna affärer på den plats som är bekvämast för dem att gå till.

Både Addison och Turgot uttryckte den kraftfulla tanken att om varor inte tillåts korsa gränser kommer soldater att göra det. Valet står mellan handel eller erövring, att betala eller att roffa åt sig. I min föreläsning berättade jag om Japan på 1930-talet. I desperat behov av råvaror stötte hon nästan överallt på handelshinder som uppförts som svar på den stora depressionen, tills hennes ledare beslutade att det hon inte kunde få på fredlig väg skulle hon helt enkelt ta. Därför attackerade hon först Kina och sedan USA.

Den nordiska modellen för internationella relationer

Frihandel styr konkurrens- och till och med aggressiva instinkter till fredliga kanaler. I mitt anförande beskrev jag också den nordiska modellen för internationella relationer. Den har fem huvuddrag: 1) Fredligt avskiljande, som när Norge avskiljde sig från Sverige 1905, Finland från Ryssland 1917 och Island från Danmark 1918. 2) Gränsändringar genom folkomröstningar, som när Schleswig, som bestreds av både Danmark och Tyskland, 1920 delades in i tre röstningszoner. Den nordligaste zonen röstade för Danmark och de två andra för Tyskland. Följaktligen flyttades gränsen söderut och införlivade den nordligaste zonen i Danmark. 3) Fredligt skiljeförfarandesom när Internationella domstolen i Haag i en konflikt mellan Sverige och Finland om de svensktalande Ålandöarna beslutade att de skulle tillhöra Finland och i en konflikt mellan Danmark och Norge om jurisdiktionen över östra Grönland beslutade att hela Grönland skulle tillhöra dansk jurisdiktion. 4) Självstyre för nationella minoriteter, t.ex. invånarna på Åland och nu även grönländarna och färingarna. 5) Samarbete utan att avstå från suveränitet, som i Nordiska rådet, som inrättades 1952. Sedan dess har de nordiska länderna spontant utökat sitt samarbete genom att avskaffa kravet på pass över gränserna, ge andra nordiska medborgare tillgång till arbetsmarknaden och sociala tjänster i alla nordiska värdländer och samordna flera lagar och förordningar. Jag föreslog i mitt anförande att Europeiska unionen kanske borde låta sig inspireras av Nordiska rådet.

Det möte där jag höll mitt anförande leddes av professor Mitja Steinbacher, och under en kaffepaus fick jag tillfälle att diskutera europeisk politik med Lojze Peterle, Sloveniens första premiärminister efter kommunismens fall. Föga förvånande blev jag ifrågasatt av flera personer på mötet. Är inte tanken på fred genom frihandel en fåfäng dröm i en värld som delvis styrs av aggressiva ryska maffior, korrupta kinesiska kommunister och fanatiska iranska mullor, som förenas i sitt förkastande av västerländska värderingar? Kan den nordiska modellen, som förutsätter små, sammanhållna nationer med ett gemensamt kulturarv, tillämpas på de mycket mer mångskiftande länderna söder om den dansk-tyska gränsen?

Det finns förvisso en viss sanning i dessa två invändningar. Det enda budskap som de orientaliska despoterna i Moskva, Peking och Teheran förstår och tar till sig är budskapet om tillräcklig militär styrka och en påvisbar vilja att försvara våra länder och våra värderingar. ”Si vis pacem, para bellum. Om du vill ha fred, förbered dig för krig. Därför är Nordatlantiska fördragsorganisationen, Nato, oumbärlig, samtidigt som européerna inte längre kan förvänta sig att de amerikanska skattebetalarna ska betala för försvaret av Europa. Samarbetet över Nordatlanten måste bygga på ömsesidighet, inte på att Europa är helt beroende av USA. Hotbilden är dock tydlig. Även om Rysslands BNP bara är lite högre än Spaniens, har landet kärnvapen som det skulle använda vid ett existentiellt hot. Hon måste tas på allvar, men hon ska inte tillåtas skrämma oss.

Den andra invändningen, att Europa som helhet är mycket mer mångfacetterat än de nordiska länderna, är förvisso sann, men den verkliga frågan är vilken modell Europa kommer att anta i framtiden: en gradvis, spontan och fredlig utveckling till något som liknar Norden, ett Europa av nationalstater med en gemensam marknad, eller upprättandet av en ny supermakt, Europas förenta stater, med överlämnande av nationell suveränitet till en okontrollerbar och icke-transparent Brysselbyråkrati.