Subscribe
Är ”grön omställning” bara ett annat ord för en ny typ av planekonomi, efter kommunismens fall? Används miljöfrågan för att ge politikerna ett nytt motiv att ta kontroll över hela ekonomin?
När jag lyssnar på ambitionerna för grön politik håller jag naturligtvis med om att vår mänskliga verksamhet måste minska den negativa påverkan på den lokala miljön och klimatet. Men när politiker, både på nationell och europeisk nivå, talar om en grön omställning låter det ofta som att det handlar mer om hur politikerna ska kunna ta makten över näringslivet och människors vardag.
Det låter så gott. Vi måste rädda miljön och klimatet!
Men istället för att tala om konkret teknisk utveckling, nya innovationer och effektiv utveckling, sätter policyn upp ”mål” utan att berätta exakt hur de ska uppnås.
När ”mål” blir planekonomi
Att tala om långtgående gröna mål utan att samtidigt tala om vilka konkreta förändringar och exakta åtgärder som krävs för att uppfylla dessa mål och vilka andra prioriterade samhällsmål som kan komma att åsidosättas eller skrotas är ett bedrägeri.
Om du inte vet hur du ska uppnå ett önskat resultat handlar det om ambitioner, inte mål. Och ambitioner kan inte lagstiftas bort.
När politiska organ beslutar om mål som man inte vet hur man ska uppnå, blir målen planekonomiskt tänkande där statsmakterna tror att de vet bäst. Det tankesätt som kännetecknade den sovjetiska kommunismen. Först sätter politiska ledare upp sina mål. Sedan tvingar de medborgarna att lyda, oavsett konsekvenserna.
Vad kommer att offras för EU:s gröna uppgörelse?
Europeiska unionen har satt upp långtgående mål. Det låter bra. Rädda planeten! Men till vilket pris? Den europeiska ”gröna given” syftar till att göra Europa klimatneutralt till 2050 genom att minska utsläppen. Men hur?
Ursula von der Leyen talade nyligen i sitt State of the Union-tal om sin dröm att vända klimat- och miljöutmaningar till möjligheter. ”Vi kommer att hålla en rad dialoger om ren omställning med industrin” för att uppnå en utfasning av fossila bränslen i industrin, sade hon.
Men vad händer om detta inte ”stimulerar ekonomin genom grön teknik”, utan leder till kraftiga kostnadsökningar, undermåliga produkter och arbetslöshet? Det är knappast otänkbart med tanke på att detta har varit resultatet av alla (alla!) försök i världshistorien där politiker med hård näve börjar styra över industri och företag.
Eftersom det inte finns någon lagstiftning som förbjuder ökad arbetslöshet, medan det finns en grön lagstiftning om målet att Europa ska vara klimatneutralt 2050, måste arbetslösheten därför accepteras. Gröna mål kommer före andra mer angelägna politiska mål.
Är detta rimligt? Naturligtvis inte.
Center-högerpartier gör ideologiska felsteg
Det är oroande när till och med center-högerpartier antar rent socialistiska åsikter i miljöpolitiken. De konservativa partierna måste ifrågasätta den aktivistiska politik som sätter gröna mål före allt annat.
Det är inget fel med att generellt ha höga ambitioner, som Europeiska kommissionens ordförande hade när hon sa: ”Vi har flyttat klimatagendan till att bli en ekonomisk agenda.”
Men när hon sedan sa att ”detta har gett en tydlig känsla av riktning för investeringar och innovation” och att EU ”kommer att fortsätta att stödja den europeiska industrin under hela denna övergång”. Det tyder på att den politiska makten med miljölagarna vill tvinga företag och entreprenörer att göra som politikerna vill, och då har man tagit en farlig ställning.
Ja, hon sade ”stödja”, inte ”diktera”. Men vad är skillnaden om EU har lagstiftat om vad som skall uppnås på miljö- och klimatområdet?
Verkligt stöd till entreprenörskap är att låta det verka i frihet och självständigt hitta nya innovationer som är både effektiva, lönsamma och miljövänliga. Varje politiskt ingripande, varje illa genomtänkt subvention riskerar att leda till sämre lösningar och förstöra ambitionen att skapa ett renare och mer hållbart samhälle.
Konservativa måste stå för realism och pragmatism
Konservativa partier bör ifrågasätta metoden att lagstifta om generella klimat- och miljömål. Det är fel sätt att använda tvångslagstiftning. Vår mänskliga historia är fylld av skrämmande bevis på att politiken inte kan stå för innovation och vägleda teknisk utveckling.
Istället för högtflygande mål bör konservativa partier stödja konkreta åtgärder som förbättrar medborgarnas lokala miljö och ökar välbefinnandet, medan innovation lämnas åt uppfinnare, något som politiker inte är.