Subscribe
I det svenska valet den 11 september fick riksdagen en ny majoritet. Regeringsförhandlingar pågår för en helt ny konstellation av centerhöger- och konservativa partier. Spänningen är outhärdlig.
Valet slutade med att Sverigedemokraterna (ECR) blev landets näst största parti. Tillsammans med det moderata partiet (EPP), kristdemokraterna (EPP) och liberalerna (Renew) utmanade de den sittande socialdemokratiska regeringen. Och vann en majoritet – om än knappt med en majoritet på två mandat.
Det har skapat chockvågor inom den politiska och kulturella vänstern.
Det är naturligtvis en stor besvikelse att förlora regeringsmakten. Men det sätt på vilket valkampanjen har genomförts skapar ännu mer smärta för förlorarna.
I diktaturer är oppositionen alltid en säkerhetsrisk.
Socialdemokraterna och deras stödjande center-vänsterpartier har bedrivit en smutskastningskampanj mot Sverigedemokraterna och anklagat partiet för att vara en säkerhetsrisk. Naturligtvis utan att lägga fram ett enda bevis för att det skulle finnas några. Efter den presskonferens där två socialdemokratiska ministrar gjorde denna anklagelse, konstaterade seriösa observatörer att om det fanns någon sådan risk borde regeringen varna säkerhetspolisen, inte hålla en presskonferens om detta några veckor före valdagen.
Detta sätt att göra anklagelser har också ifrågasatts genom att jämföras med hur diktaturer alltid betraktar oppositionen som ett säkerhetshot. Socialdemokratin i Sverige använder metoder som hör till en helt annan och avskyvärd regeringsform, den totalitära.
Partiets ”rötter”
En annan del av förtalet i valkampanjen har handlat om att framställa det konservativa Sverigedemokraterna som ett extremistparti. Metoden har bestått i att lyfta fram personer som var inblandade i bildandet av partiet 1988 som misstänkta. Bland annat var initiativtagarna bakom kampanjen ”Håll Sverige svenskt” med i bildandet. Att bevara Sverige enligt svenska traditioner anses rasistiskt av vänsteraktivister.
Sverigedemokraterna bildades av personer som var okända för allmänheten, och omsättningen av partiaktivister var stor under de första åren. Här avviker partiet från hur andra nya partier har bildats i Europa. Nästan alltid är det en välkänd och etablerad personlighet som startar ett nytt parti. Denna person kan inte så lätt tillskrivas någon åsikt från motståndarna, eftersom folk vet vem det är.
Men om en rörelse startas av okända personer kan de anklagas för att ha konstiga åsikter. Detta beror på att de inte är kända och att ingen brydde sig om vad Sverigedemokraterna gjorde under de första 10-15 åren, eftersom bara ett fåtal personer var inblandade och de bara fick en bråkdel av en procent av väljarstödet i de första valen.
Först när den nuvarande partiledaren, den då helt okände Jimmie Åkesson, och hans grupp började organisera partiverksamheten fick Sverigedemokraterna över en procent i riksdagsvalet 2002.
Därför talas det i den svenska debatten mycket om Sverigedemokraternas ”rötter”. Detta ord är en täckmantel för alla slags anklagelser just för att det inte går att definiera exakt vad rötter är i förhållande till ett parti.
Om man tittar på vad partiet stod för i sina egna beslut finns det inget som ligger utanför den demokratiska traditionen i västvärlden. Även om det var kontroversiellt att uttrycka konservativa och nationella åsikter i ett Sverige som dominerades av vänsterradikalism efter 1968.
Förtalskampanjer internationellt
Nu efter valet har det dykt upp artiklar i den internationella pressen som återger den socialdemokratiska smutskastningen av Sverigedemokraterna. Det påstås att partiet är ”fascistiskt” och ”nazistiskt”.
Syftet är att skapa indignation i omvärlden mot den nya regeringen som förhoppningsvis kommer att bildas under oktober. En regeringskonstellation som just besegrade socialdemokraterna.
Smutskastningen har, vilket valresultatet bekräftar, inte fungerat på det svenska folket. Anledningen är enkel: förtalet består av lögner och påhitt. Men för en utländsk publik är det naturligtvis mycket svårare att analysera och avfärda anklagelserna.
Därför blir det allvarligare när europeiska och internationella medier okritiskt vidarebefordrar smutskastningen av den svenska valkampanjen. Det skapar osäkerhet om politiken i Sverige, vilket är olyckligt med tanke på det internationella samarbete som måste ske.
I detta läge är det särskilt viktigt att Sverigedemokraternas vänner, konservativa och nationalistiska partier i EU, Europa och världen inser att det inte finns någon grund för de varningar och illasinnade förväntningar som sprids av sore losers och vänsterpolitiker i Sverige.
The text was translated by an automatic system