Subscribe
Europeisk dagbok: Rom, december 2021
Det är alltid ett nöje att besöka Rom, den eviga staden. Jag kom till Rom första gången hösten 1986, bodde på ett hotell ovanför Spanska trappan och Trevifontänen och utnyttjade mina få dagar i staden till det yttersta. Jag beundrade alla monument, kyrkor, palats och ruiner i det som under många århundraden praktiskt taget var västvärldens huvudstad och där den katolska kyrkan fortfarande har sitt säte. På initiativ av min vän, professor Antonio Martino, återvände jag våren 1994 för att vara gästprofessor vid LUISS, Libera Università Internazionale degli Studi Sociali. Martino var sedan upptagen med att kampanja för Forza Italia, det politiska parti som grundades av Silvio Berlusconi och honom för att rädda Italien från ett kommunistiskt övertagande, till synes troligt efter att alla etablerade partier hade kollapsat till följd av avslöjanden om utbredd korruption. I valet 1994 lyckades Berlusconi och Martino, och Martino blev utrikesminister i Berlusconis regering som dock inte blev långvarig. Senare var Martino försvarsminister i fem år i Berlusconis efterföljande regeringar. Martino var en vältalig, elegant klädd, artig och kvick akademiker och gentleman, medan Berlusconi var sprudlande, energisk, livlig och glad, med en stark önskan att bli omtyckt, en styrka hos en politiker men kanske en svaghet hos en statsman.
Argument för yttrandefrihet
Den 10-13 december 2021 befann jag mig i Rom igen, på en konferens om digital frihet som anordnades av ECR, Europeiska konservativa och reformister. Jag fick njuta av den varma gästfriheten från Antonio Giordano, ECR:s generalsekreterare, och Katia Bellantone, ECR:s stabschef. De har bott och arbetat i Rom i många år och visste allt som var värt att veta om vart man kunde åka och vad man kunde se i staden. De tog med mig till trevliga lokala restauranger. På själva konferensen hävdade jag att de nya sociala medierna, särskilt Twitter och Facebook, hade gått för långt i sina försök att censurera innehåll på sina plattformar. Jag mindes John Stuart Mills tre exemplariska argument för tanke- och yttrandefrihet: att felbara censorer kan undertrycka sunda idéer, att vissa idéer innehåller både fel och sanningar och att en fri diskussion är nödvändig för att eliminera felen, och att även om en idé är helt felaktig är det värt att försöka motbevisa den på ett kraftfullt sätt. Jag lade till ytterligare två argument: att yttrandefrihet i en demokrati är en oumbärlig begränsning för regeringen, och att den också kan tjäna till att ventilera frustrationer som annars skulle kunna leda till våld.
Nya omotiverade begränsningar
I mitt anförande höll jag med om att de sociala medierna skulle kunna införa vissa restriktioner för vad som får uttryckas på deras plattformar, till exempel ett förbud mot barnpornografi och mot all uppmaning till våld. Men det förbud som president Donald Trump nyligen införde kan knappast motiveras på ett sådant sätt. Han hade ofta varit oförskämd och förolämpande offentligt, men yttrandefrihet är också friheten att vara oförskämd och förolämpande. Om de sociala medierna var starka nog att koppla bort ledaren för världens mäktigaste nation, som hade fått nästan 75 miljoner röster i ett val nyligen, hur skulle de då kunna behandla andra? Ett annat exempel var att både Twitter och Facebook under en tid förbjöd alla spekulationer om att coronaviruset hade rymt från ett laboratorium i Wuhan och inte överförts från ett djur till en människa. Detta verkade nu vara den mest rimliga förklaringen till den pandemi som hade vänt upp och ner på världen under de senaste två åren. Detta var en fråga av avgörande betydelse, och ändå tillät de sociala medierna under en tid inte sina användare att ens nämna den.
Sociala medier som gemensamma bärare
Jag diskuterade det vanliga svaret att Twitter och Facebook var privata företag, och att de därför kunde bestämma vilka regler som skulle gälla när de erbjöd sina tjänster. Detta var bara delvis rimligt, konstaterade jag: de var också gemensamma transportörer som telefonbolag, privata vägar och hotell. Ett telefonbolag får inte vägra att koppla upp personer för att de talar nonsens; ägaren till en privat väg får ta ut en avgift för att använda den, men han får inte förbjuda kvinnor att köra på den; ett hotell får inte vägra att servera färgade personer. Dessutom var Twitter och Facebook, och för den delen även Amazon, så dominerande inom sina verksamhetsområden att de där åtnjöt ett nästan monopolliknande tillstånd. Du kan gå någon annanstans om en tidning vägrar att trycka din text, men vart kan du gå i cyberspace om Twitter och Facebook gemensamt beslutar att stänga dina konton och om Amazon vägrar att sälja dina böcker?
Under de senaste åren har alla tre företagen visat en vänstervridning, tillade jag. Antingen måste de sociala medierna tydligt definiera rättvisa, snäva och transparenta användarvillkor eller så kunde de riskera att förlora den rättsliga immunitet som de åtnjöt i USA genom vilken de inte hölls ansvariga för åsikter och idéer som uttrycktes på de plattformar som de tillhandahöll. Censorer var felbara, inklusive journalister och chefer för sociala medier. Valet stod mellan censur och yttrandefrihet.